Fjärde söndagen i fastan C

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jos 5:9a, 10–12; Ps 34:2–7; 2 Kor 5:17–21; Luk 15:1–3, 11–32.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag den fjärde söndagen i fastan. Den gregorianska ingångsantifonen som har gett namn åt denna söndag inleds med ordet ”Laetare”, ”Gläd dig”. Vi gläder oss över att mer än hälften av fastetiden har gått och att påskens högtid närmar sig, men också över alla de goda frukter som fastetiden redan har gett i form av omvändelse från våra synder och erfarenheten av Guds barmhärtighet. Denna glädje uttrycks bland annat genom blommorna på altaret och att fastetidens vanligtvis mörkvioletta färg har ersätts av en ljusare och mer glädjerik rosa.

Evangeliet vi nyss hörde brukar ofta kallas för liknelsen om den förlorade sonen. I min konfirmationsbok från Svenska kyrkan, ”Med Jesus genom livet”, fanns den med på slutet, som en slags inbjudan till omvändelse för alla konfirmander som kanske påbörjat undervisningen utan över huvud taget tro på Gud, eller utan att ta sin tro på särskilt stort allvar. Och det stämmer att den här liknelsen är en av de allra vackraste beskrivningarna av Guds barmhärtighet och en av evangeliets starkaste inbjudningar till omvändelse för stora syndare som vänt Gud ryggen för att iställetbara leva för exempelvis pengar och njutningar. En detalj som man särskilt bör lägga märke till är att fadern fick syn på den förlorade sonen ”redan på långt håll” (Luk 15:20). Det betyder att fadern hela tiden väntade och höll utkik efter att hans son skulle komma tillbaka. Och det varma och festliga välkomnandet är en stark påminnelse för alla syndare om att det inte finns någonting att vara rädd eller skämmas för när man återvänder till Kyrkan och biktens sakrament efter att ha varit borta under lång tid. Tvärtom, det blir alltid en fest i himmelriket varje gång en syndare omvänder sig, och alla de gamla synderna glöms bort. 

Men, den här liknelsen handlar inte bara om den förlorade sonen. Den handlar minst lika mycket om den äldre sonen, som inte alls tog emot sin lillebror med samma öppna armar som sin far. Och för dem som Jesu riktade denna liknelse till så låg det förmodligen närmare till hands att identifiera sig med den äldre sonen än den förlorade sonen. I början av evangelieläsningen fick vi ju höra att Jesus berättade den här liknelsen för fariséerna och de skriftlärda när de förargade sig över att han umgicks och åt tillsammans med tullindrivare och syndare. I första delen av påven Benedictus XVI boktrilogi ”Jesus från Nasaret” så föreslår han därför att den här liknelsen snarare borde kallas ”Liknelsen om de två bröderna och den barmhärtige fadern”. Den äldre sonen vill inte över huvud taget veta av sin bror när han kommer tillbaka. När han pratar om honom med sin far så kallar han honom inte ens för ”min bror” utan ”din son”. Den äldre sonen hade utåt sett troget tjänat sin far i alla år. Men hans reaktion på den yngre sonens återkomst avslöjar att någonting hela tiden har varit allvarligt fel. Han hade inte tjänat sin far som en son, utan som en daglönare, som hela tiden väntat sig att få någonting tillbaka för det. Han hade inte tjänat sin far villigt och med glädje av kärlek, utan motvilligt av ren pliktkänsla. 

Om man har en sådan inställning till Gud, då leder det väldigt lätt till att man blir obarmhärtig mot andra. Om andra som inte gjort samma uppoffringar som en själv tycks undgå straff eller få samma belöning, då tycker man att det är orättvist. Men sanningen är att för den som i alla år troget har tjänat Gud av kärlek som en son lyder sin far, då har man redan fått ut den största belöningen i detta att alltid leva i sin Fars närhet. Som fadern säger till den äldre sonen i liknelsen: ”Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.” (Luk 15:31) Att få vara ett Guds barn, att alltid vara hos Gud och på så vis få del av Guds nåds alla skatter, det innebär höjden av lycka redan i detta livet. Om man då ser andra människor som tycks begå stora synder och leva långt bort från Gud, då borde man reagera med stort medlidande över att de inte förstår vad de går miste om, snarare än en förhoppning om att Gud ska straffa dem. 

Tyvärr har jag ibland sett tendenser på den senare inställningen hos vissa katoliker. Det kan röra sig om irritation över att Kyrkan lättat på vissa disciplinära lagar, som att det inte längre är obligatoriskt att fasta alla vardagar under fastetiden, eller att vissa viktiga högtider som infaller på arbetsdagar inte längre är påbjudna. Det är fortfarande lovvärt att, med sin biktfars eller andlige vägledares tillåtelse, fortsätta att frivilligt fasta på något sätt varje vardag under fastetiden. Och det är fortfarande en mycket bra sak att delta i den heliga mässan på den helige Josefs och Jungfru Marias obefläckade avlelses högtider, även om det faktiskt inte längre är obligatoriskt i vårt stift. Men för vissa verkar det vara viktigt att det ska vara belagt med syndastraff om man inte gör dessa och liknande saker. Andra verkar vara överdrivet besatta av tanken på att det måstevara väldigt många som kommer till helvetet. 

Att på det här sätt vara mån om att andra minsann ska få sitt straff, det är förståeligt om man upplever att man själv inte får någon belöning för sin möda. Kanske är man rentav hemligt avundsjuk på syndarna, som kan fortsätta att glädja sig åt syndens tillfälliga njutningar, utan att till synes straffas för det. Men i så fall har man ännu inte förstått att den sanna lyckan som sagt redan ligger i detta att få vara ett Guds barn, att leva i Guds närhet och att vara honom till behag genom att troget och av kärlek lyda honom och göra hans vilja. Om man då ser på andra som inte tycks ha samma förbehållslösa tillit och lydnad till Gud och hans Kyrka, då borde man inte se ner på dem i hopp på att de minsann ska få sitt straff. Man borde snarare med barmhärtighet och medlidande be för dem att de öppnar sina hjärtan ännu mer för Gud, i en anda av allt större följsamhet och förtröstan. Om om de som den förlorade sonen faktiskt omvänder sig, då får man av hela sitt hjärta glädja sig och tacka Gud för detta bönesvar.

Vi kan var och en identifiera oss mest antingen med den yngre sonen eller den äldre sonen i dagens liknelse. Låt oss såhäri mitten av denna fastetid be om en sann omvändelsens nåd, så att vi likt den yngre sonen kommer till insikt om att synden aldrig kan göra oss lyckliga, och att vi med Guds hjälp kan resa oss upp ur syndens grop och återvända till vår barmhärtige Fader. Och låt oss också be om nåden att inse vilken oerhörd välsignelse det är att med en sonlig tillit, förtröstan och lydnad få leva som ett Guds och Kyrkans barn, så att vi aldrig ser ner på någon av våra bröder och systrar som tycks sakna detta, utan av hela vårt hjärta ber och verkar för att alla människor på hela jorden får försonas helt och fullt med Gud, så att vi tillsammans når fram till den eviga glädjen i det himmelska Jerusalem. Amen.