Heresi förklädd till Tradition

Församlingskväll i Kristus Konungens församling, Göteborg. Presentation av boken Heresy Disguised as Tradtion av Pedro Gabriel.

Välkomna till denna församlingskväll med titeln ”Heresi förklädd till Tradition”. Titeln är hämtad från boken Heresy Disguised as Tradition av Pedro Gabriel, som kom ut i november 2023. Pedro Gabriel är en av medgrundarna till bloggen Where Peter is, och har tidigare bl.a. även skrivit boken The Orthodoxy of Amoris Laetitia. Till yrket är han medicinsk onkolog, men studerar för närvarande moralteologi på det påvliga universitetet Santa Croce i Rom.

Inledning

Att upptäcka den katolska tron innebär vanligtvis en stor glädje. Så var det i alla fall för mig när jag för snart 20 år sedan bestämde mig för att bli katolik, och jag hoppas att detsamma gäller för er som deltar i introduktionskursen i katolsk tro som denna församlingskväll utgör en del av, ni som förbereder er för att döpas eller tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap. Som kristna tror vi att Jesus Kristus är Guds enfödde Son, den osynlige Gudens avbild (Kol 1:15), den andra personen i den heliga Treenigheten som helt och fullt uppenbarar för oss vem Gud är. I Bibeln läser vi också hur Jesus utsåg tolv apostlar till vilka han sade: ”Den som tar emot er tar emot mig, och den som tar emot mig tar emot den som har sänt mig.” (Matt 10:40). Som den främste av apostlarna insatte han Simon, som han gav namnet Petrus och gjorde honom till Kyrkans synliga klippa när han sade till honom att ”du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den” (Matt 16:18). Aposteln Paulus vittnar också om hur den auktoritet som Jesus gav till apostlarna förs vidare till deras efterträdare, biskoparna, genom den apostoliska successionen, när han skriver i sitt andra brev till sin lärjunge Timotheos: ”det du har hört av mig i många vittnens närvaro, det skall du anförtro åt pålitliga människor som kan lära ut det i sin tur” (2 Tim 2:2). I sitt första brev till Timotheos beskriver han dessutom ”den levande Gudens Kyrka” som ”sanningens pelare och grundval” (1 Tim 3:16). Som katolska kristna tror vi alltså på Jesu löfte om att ”helvetets portar aldrig ska få makt över Kyrkan”, dvs. att den sanna tron alltid kommer att bevaras i den Katolska Kyrkan, Kyrkan såsom gemenskapen med apostlarnas efterträdare med och under Petri efterträdare, påven. Det är en stor glädje att nå fram till denna tro på Katolska Kyrkan som sanningens pelare och grundval, att helvetets portar aldrig kommer att få makt över den och att Jesus kommer att vara med oss alla dagar till tidens slut (Matt 28:20).

Men, sedan kan det hända att man upptäcker sådant inom Kyrkan som inte tycks vara idealiskt och som rentav tycks gå emot tidigare uttryckssätt för Kyrkans praxis och läror. Inte minst finns det de som ifrågasätter att de förändringar som ägt rum inom Kyrkan efter Andra Vatikankonciliet på 1960-talet inte varit till det bättre, utan att det rentav skulle finnas motsägelser mellan det som Kyrkan lär ut idag och det som hon lärt ut sedan tidigare. Andra har visserligen inte haft några problem med Andra Vatikankonciliet, men däremot med vissa läror och praxis av vår nuvarande påve Franciskus, vilket har fått dem att i olika hög grad sluta tro på Kyrkans tillförlitlighet. Detta kan leda till en stor besvikelse. Vissa har blivit så besvikna på den Katolska Kyrkan att de har lämnat den helt och blivit ortodoxa istället. Andra har intagit den så kallade ”erkänn och gör motstånd”-hållningen, på engelska ”recognize and resist”. Pedro Gabriel beskriver dem som intar denna hållning som att de ”erkänner påvens auktoritet, men de underkastar sig inte hans läror, eftersom de tror att de måste göra motstånd mot felaktiga läror och orättvisa påbud som motsäger traditionen.” (s. 6). Denna hållning finns framförallt inom S:t Pius X:s prästbrödraskap, som förkortas FSSPX på latin eller SSPX på engelska, och som grundades av ärkebiskop Marcel Lefebvre. Men en liknande hållning återfinns också bland många katoliker som deltar i lagligt firade mässor enligt det äldre missalet från 1962. Pedro Gabriel skriver:

”En senare grupp började växa fram 2007, när påven Benedictus XVI utfärdade sitt eget motu proprio: Summorum Pontificum. Detta dokument gav många eftergifter för firandet av det romerska missalet från 1962, vilket gjorde den till en extraordinarie form av den romerska riten (den ordinarie formen är den som promulgerades efter Andra Vatikankonciliet). Från den tidpunkten och framåt började många församlingar och präster att fira denna extraordinarie form. Eftersom många katoliker återupptäckte skönheten i den gamla liturgin, kände de tyvärr att de hade blivit berövade ett arv som rätteligen tillhörde dem. Några av dem började bli skeptiska mot och till och med fientliga mot konciliet.” (Heresy Disguised as Tradition, s. 6-7)

Under påven Franciskus började denna ”erkänn och gör motstånd”-rörelse bli än mer utbredd, och firandet av 1962 års missale kom ofta att användas som ett synligt tecken för detta motstånd. Detta är den huvudsakliga anledningen till att påven Franciskus år 2021 med sitt apostoliska brev Traditionis Custodes såg sig tvungen att kraftigt begränsa möjligheterna att fira mässan enligt 1962 års missale, eftersom denna möjlighet hade ”kommit att utnyttjas för att vidga klyftor, förstärka olikheter och uppmuntra oenighet som skadar kyrkan, står i vägen för hennes väg framåt och utsätter henne för faran att splittras” (följebrevet till Traditionis Custodes). De som antar denna ”erkänn och gör motstånd”-hållning brukar ofta kallas för traditionalister, eftersom de rättfärdigar sitt motstånd med att de håller fast vid Kyrkans oföränderliga tradition. Jag ska nu citera ett längre stycke ur inledningen till Pedro Gabriels bok där han först definierar vad som menas med en ”traditionalist” och vilken synbar logik som man finnas med denna hållning, men fortsätter med att förklara det ohållbara i detta och hur han har för avsikt att visa på detta genom denna bok.

Ur introduktionen till Heresy Disguised as Tradition

”Traditionalist: En person som ifrågasätter den nya praxis och de nya läror som förekommer bland katoliker (inklusive biskopar och präster) och som tycks motsäga Kyrkans tidigare undervisning. En traditionalist ifrågasätter klokheten i nya pastorala tillvägagångssätt och håller fast vid övertygelsen att det som generellt ansågs vara objektivt gott eller ont för några decennier sedan fortfarande är det i dag.” (Miller, Peter. A Brief Defense of Traditionalism)

”För en katolik verkar detta sätt att tänka logiskt. Vi tror trots allt att Gud leder sin Kyrka in i sanningen, och att sanningen inte förändras. Om Kyrkan således tidigare ansåg att en viss tro eller praxis var korrekt, så blev de som höll fast vid eller praktiserade detta inte inledda i villfarelse. Omvänt bör inte heller de som tror eller gör samma sak i dag vara i villfarelse. Om Kyrkan ändrar sin hållning och tycks motsäga sig själv, så ställs katoliker inför ett dilemma: ska de underordna sig den nuvarande läran eller den tidigare? Om katoliker måste välja, skulle de stå på säkrare grund om de fortsatte att tro och handla som sina förfäder, eftersom det som inte var fel då, inte kan vara fel nu.

”Detta verkar vara en säker strategi, men det finns en hake. Den förutsätter att Kyrkan har fel i dag. Traditionalister har inga problem med att erkänna detta. Men om vi tror att Gud leder sin Kyrka in i sanningen, så måste detta vara lika sant nu som tidigare. Om Kyrkan undervisade sanningsenligt i går, varför gör hon det då inte i dag?

”Traditionalister kommer att hävda att ”även om Kyrkan har gått igenom kriser tidigare, så är den nuvarande krisen nästan utan motstycke i sin förödelse och heterodoxi.” De kommer att säga att ”för första gången har vi sett ett utbrett accepterande av en tolkning av katolicismen som är anti-traditionell och fri att omformas enligt obestämda ‘moderna behov’.” (Dobbs, Kenneth. Taking the Tradpill) Den nuvarande situationen är ovanlig, till och med unik i Kyrkans historia. Därför rättfärdigar detta ”undantagstillstånd” (eller ”nödläge”) den nuvarande motståndet.

”Men är denna situation verkligen så unik som traditionalister påstår? I denna bok kommer jag att argumentera för motsatsen. Men jag kommer inte att göra det på traditionalisternas villkor. Jag kommer inte att försöka bevisa att det har funnits tider i historien då Kyrkan har misslyckats med att upprätthålla traditionen på samma sätt som den påstås göra i dag. Snarare kommer jag att fokusera på historiska föregående fall för detta sätt att resonera:

”’Påven förtjänar verkligen att man antar det bästa honom och hans lära förtjänar ett ”internt samtycke” (förutom i fall där det inte finns något att ge sitt samtycke till eller där det till synes föreligger en motsägelse med tidigare undervisning).’ (Miller, Peter. A Brief Defense of Traditionalism)

”Kan en katolik undanhålla sitt samtycke från en undervisning av läroämbetet som till synes motsäger tidigare undervisning? Även om detta påstående är utbrett i traditionalistiska kretsar, så har jag ännu inte sett något dokument från läroämbetet som tillåter detta handlingssätt. Det är högst oroande att blotta skenet av motsägelse tycks vara tillräcklig grund för att ha en avvikande uppfattning, eftersom, som vi senare ska se, skenet kan bedra. Lika oroande är den mängd traditionalister som tycks förväxla en skenbar motsägelse med en faktisk motsägelse.

”Detta tankesätt är inte ofarligt. Som jag tidigare nämnt så tror vi att den Helige Ande leder sin Kyrka, nu som alltid. Om Kyrkan kan ha fel i dag, så kunde den också ha haft fel i det förflutna. En ren hänvisning till traditionen som en tillförlitlig vägledning för vad som är sant i dag håller inte, eftersom den bygger på Kyrkans tillförlitlighet i det förflutna, vilket i sin tur bygger på Kyrkans egen tillförlitlighet genom alla tider. Ironiskt nog så undergräver traditionalister själva grunden för traditionen under förevändning att de försvarar den. Traditionen kommer inte att överleva denna form av traditionalism.

”Det enda sättet att lösa detta dilemma på är att acceptera att de skenbara motsägelserna med tidigare läror bara är just skenbara, inte verkliga motsägelser. Av denna anledning har många katoliker följt Benedictus XVI:s exempel och försökt tolka det nuvarande läroämbetet med en ”kontinuitetens hermeneutik.” Många författare (inklusive jag själv) har skrivit artiklar, böcker och essäer för att försöka lösa de skenbara motsägelserna mellan Andra Vatikankonciliet och den förkonciliära Kyrkan, eller mellan påve Franciskus och hans föregångare.

”Tyvärr så avfärdar traditionalister ofta dessa ansträngningar som blott intellektuella krumbukter: kontinuitetsförespråkare skulle vrida sig i omöjliga positioner för att rättfärdiga det orättfärdiga. I detta avseende kommer det inte att ha önskad effekt att återupprepa kontinuitetsargument till försvar för Andra Vatikankonciliet eller Franciskus. Det räcker inte med att dessa argument är korrekta – för att de ska accepteras måste de framstå som mer trovärdiga än den enklare, mer tilltalande förklaringen: ”det verkar finnas en motsägelse, eftersom det faktiskt finns en motsägelse.” Tyvärr så handlar detta inte så mycket om att debattera detaljer, utan om en större världsbild – hur en katolik kommer att reagera beror i slutändan på hur mycket förtroende han har för det nuvarande läroämbetet till att börja med. Ju mindre han litar på det, desto mer sannolikt är det att han accepterar att det finns en motsägelse, och därmed desto mindre benägen är han att acceptera kontinuitetsargument.

”Av denna anledning bestämde jag mig för att prova något annorlunda i denna bok. Traditionalister har förtroende för det förkonciliära läroämbetet. Det är en given utgångspunkt. Så jag inbjuder dem att genomföra ett tankeexperiment. Vad skulle hända om katoliker motsatte sig det förkonciliära läroämbetet på grundval av att det inte upprätthöll traditionen? Osannolikt? Det är sant att det i dag finns väldigt få traditionalister som skulle ifrågasätta det förkonciliära läroämbetets tillförlitlighet. Men jag talar inte om nutida traditionalister. Jag talar om ”traditionalister” från svunna tider. Anledningen till att vi inte kallar dem traditionalister är att katolsk ortodoxi kom att identifieras som motsatsen till vad de försvarade. I dag betraktas de som heretiker, eller åtminstone heterodoxa. Historien dömde dem som stående på fel sida av den doktrinära debatten.” (Heresy Disguised as Tradition, s. 9-12)

Del I: Tradition förväxlad med innovation

Boken består av tre delar. Den första har titeln: ”Tradition förväxlad med innovation”.

Ressourcement

Ett viktigt begrepp som behandlas här är ressourcement, ett franskt ord som skulle kunna översättas med ”återgång till källorna”. Detta var en mycket viktig princip under Andra Vatikankonciliet, och den teolog som förmodligen associeras allra mest med det var den franske jesuiten Henri de Lubac. Pedro Gabriel citerar en annan präst, msgr Thomas Guarino, som beskriver ressourcement enligt följande:

”Å ena sidan finns de som inte önskar ”korrigera ett enda ord” av påvliga läror från det senaste århundradet… Med andra ord, den senaste kyrkliga läran tas som den främsta vägledningen för all teologisk forskning. Å andra sidan finns ressourcement-teologerna… som vill läsa om Skriften och kyrkofäderna, de östliga författarna och hela den levande traditionen inom Kyrkan och tillämpa dessa på samtida problem. De Lubacs enkla poäng är att det ordinarie läroämbetet från de senaste hundra åren inte kan likställas med den stora teologiska traditionen inom kristendomen. Det är den bredare och djupare traditionen som måste utnyttjas för resurser när Kyrkan ställs inför nya utmaningar.” (Guarino, Thomas. The Dispused Teachings, s. 60.)

Det som vid en första anblick kan tyckas som en ändring av Kyrkans lära eller praxis kan alltså i själva verket utgöra en fördjupning som bygger på att man återupptäcker en ännu äldre tradition, som appliceras i ett nytt sammanhang. Pedro Gabriel avslutar kapitlet om ressourcement med följande slutsats:

”Om vi vill upprätthålla traditionen idag måste vi ‘gå tillbaka till källorna’. Detta inkluderar den vördnadsfulla traditionen av ressourcement, i dess sanna mening. Det betyder att vi inte bara kan avfärda Kyrkan som den var före konciliet. Detta är anledningen till att Joseph Ratzinger – själv en andra generationens ressourcement-teolog och en peritus [expert] under Andra Vatikankonciliet – skulle betona behovet av en ”hermeneutik av kontinuitet” i hur vi bör implementera konciliet. Det skulle dock vara lika anti-traditionellt att förkasta Andra Vatikankonciliets utvecklingar, för dessa hör också till hela traditionen. Vi har inte rätt att hoppa över det konciliära och post-konciliära läroämbetet, för detta är också en del av den obrutna kedjan av levande tradition som går tillbaka till apostlarna.” (s. 49-50)

Doktrinär utveckling

Gabriel fortsätter med att reda ut begreppet doktrinär utveckling. Han citerar 400-talsmunken, den helige Vincent av Lérins, som sammanfattade principen om doktrinär utveckling enligt följande:

”Men någon kanske säger: Ska det då inte finnas någon utveckling i Kristi Kyrka? Jo, absolut; all möjlig utveckling. För vilken varelse finns det, så avundsjuk på människorna, så full av hat mot Gud, som skulle försöka förbjuda det? Dock under förutsättning att det verkligen är utveckling, inte förändring av tron. För utveckling kräver att ämnet utvidgas i sig självt, förändring att det omvandlas till något annat. Intelligensen, kunskapen, visdomen, både hos individer som hos alla, såväl hos en man som hos hela Kyrkan, bör, genom tidens och århundradens gång, öka och göra stor och kraftfull utveckling; men ändå endast i sin egen art; det vill säga, i samma lära, i samma mening och med samma innebörd.” (Vincent av Lérins, Commonitorium, kap. 23, citerad i Heresy Disguised as Tradition, s. 54)

Det finns exempel på organisk utveckling där det kan vara svårt att tro till en början att det handlar om utveckling och inte förändring. Ett mycket talande exempel är en fjärilslarv som utvecklas till en fjäril. En larv kan se ut att ha fler likheter med en mask, som definitivt inte är någon fjäril. För någon som inte har så stora kunskaper i biologi så kan det därför vara lätt att dra den felaktiga slutsatsen att en larv och en fjäril är två helt olika saker och att en larv aldrig kan utvecklas organiskt till en fjäril. Gabriel kommenterar:

”På liknande sätt är det med traditionalister som bortser från det efterkonciliära läroämbetet, som avvisar de officiella förklaringarna från dem som har auktoriteten att fatta sådana beslut, eftersom de inte kan förena dessa slutsatser med sin egen kunskap och förståelse. De kommer att hävda att deras påståenden är ’självklara’ [self-evident], vilket ger dem tillåtelse att avvisa den legitima auktoriteten, som om en matematiker just hade sagt åt dem att tro att 2+2=5. Självklart är detta inte vad auktoriteterna säger till dem. De blir inte tillsagda att acceptera något motsägelsefullt, utan snarare sanningen, som är märkligare och större än något de kan begripa. Annars riskerar man att bli inlåst i en värld av yttre sken och vägra att formas av de som har kompetensen att göra det.” (s. 58)

Med andra ord så löper man alltså mycket större risk att missta sig om man litar mer på sin egen uppfattning av vad som är ”uppenbart i sig självt” än på den legitima auktoriteten. För skenet kan bedra.

Complexio oppositorum

Gabriel går vidare med att förklara det latinska begreppet complexio oppositorum, som kan översättas med ”föreningen av motsatser”. Flera av de mest centrala lärorna i den kristna tron utgör så djupa mysterier att de kan tyckas motsägelsefulla. Ta Treenighetsläran t.ex. Vi tror på en enda Gud, men i tre olika personer. För att uttrycka denna lära på korrekt sätt så måste man slå vakt både om enheten i Guds väsen och trefaldigheten i de gudomliga personerna. Det kan vara frestande att tycka att detta inte går ihop och lätta på spänningen mellan dessa motsatser genom att överbetona endera Guds enhet eller trefaldighet, vilket leder till heresi. På liknande sätt är med Jesu dubbla naturer: Vi bekänner en enda person, Jesus Kristus, som har två olika naturer: gudomlig och mänsklig, ”utan sammanblandning och utan uppsplittring”. Om man överbetonar de två naturerna på bekostnad av enheten i Jesu person så leder det till nestorianism. Om man överbetonar enheten av de två naturerna så leder det till monofysitism.

Idag ligger spänningen ofta mellan renlärighet och pastoral omsorg. Dessa är inte varandras motsatser, men att förena båda kräver mycket vishet och tålamod. Då kan det vara frestande att släppa på spänningen och överbetona det enda på bekostnad av det andra. Gabriel liknar det hela med hur Jesus hänger på korset, och den spänningen i hans kropp som uppstår när hans båda armar är fastspikade på varsin ände av korsbjälken. Frestelsen kan vara stor att vilja släppa på spänningen genom att ta bort någon av spikarna, men det skulle innebära att Kyrkan förråder sitt uppdrag att följa den korsfäste Kristus. Sanningen ligger allt som oftast i den gyllene medelvägen mellan två till synes motsatta extremer, som egentligen inte motsäger varandra utan bara belyser olika aspekter av samma sak. Man måste inte välja mellan före och efter Andra Vatikankonciliet eller mellan Benedictus och Franciskus, tvärtom måste man omfatta både och.

Del II: Heresi som bär Traditionens kläder

Den andra delen av boken har titeln ”Heresi som bär Traditionens kläder”, och det är kanske den mest intressanta, för här ges flera exempel ur historien på hur de som obstinat höll fast vid en lära eller praxis som de uppfattade som mest traditionell har gått till historien som heretiker.

Arianism

Ett exempel på detta är den niceanska trosbekännelsen, som formulerades för exakt 1700 år sedan i år. För att beskriva förhållandet mellan Fadern och Sonen så införde konciliefäderna det filosofiska begreppet homoousios, ”av samma väsen”, för att förklara att Sonen helt och fullt delar Faderns väsen som sann Gud. Men, ordet homoousios står ingenstans i Bibeln utan är som sagt av filosofiskt ursprung. De som menade sig vara mest trogna mot den kristna traditionen var därför starkt emot att införa detta ord i trosbekännelsen. Men sanningen är att även om ordet homoousios inte står i Bibeln så uttrycker det på ett mycket passande sätt den sanna läran om Treenigheten, som bygger på bibelverser som när Jesus säger att ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). De som var emot att använda detta ord i trosbekännelsen, som arianerna har gått till historien som heretiker, och de som försvarade det, som S:t Athanasius av Alexandria och S:t Basilios den store, har gått till historien som några av de främsta kyrkolärarna.

Vissa blev upprörda när påven Franciskus år 2018 ändrade paragraf 2267 i Katolska Kyrkans katekes om dödsstraffet för att säga att det är ”otillåtligt”, trots att det fram tills dess stått att ”Kyrkans traditionella lära utesluter inte att man tillgriper dödsstraff”. Det föreligger dock ingen motsägelse här. Redan S:t Johannes Paulus II sade att ”sådana fall i vilka det är absolut nödvändigt att den skyldige berövas livet, ’är så sällsynta att de knappast överhuvudtaget inträffar’”, och påven Franciskus fullföljde bara resonemanget genom att konstatera att det idag i praktiken inte längre förekommer några fall då dödsstraff kan berättigas.

Quartodecimanism

Under 100-talet uppstod en oenighet i Kyrkan om datumet för påsken. Jesus dog ju och uppstod i samband med den judiska påskhögtiden, och därför var det naturligt för de kristna att fortsätta fira Jesu död och uppståndelse samtidigt som den judiska påsken, som alltid infaller den 14 dagen i årets första månad Nisan, dvs. den första fullmånen efter vårdagjämningen. Men, redan från nytestamentlig tid hade de kristna börjat samlas för att fira minnet av Jesu uppståndelse i den heliga eukaristin varje söndag, den första dagen i veckan, då Jesus uppstod. Och då vore det ju rimligt att påskhögtiden, det årliga högtidliga firandet av Jesu uppståndelse, också skulle äga rum på en söndag.

Därför började man på många håll införa bruket att fira påsken på söndagen efter den 14 Nisan de år då den 14 Nisan inte inföll på en söndag. Så småningom gick nästan hela Kyrkan över till detta bruk, förutom Kyrkan i mindre Asien, ledd av biskopen Polykrates av Efesos, som envist höll fast vid det äldre, mer traditionella bruket att fira påsken exakt på den 14 Nisan. Dessa kom att få namnet quartodecimaner, efter det latinska ordet för 14, quartodecima. Jag brukar lite skämtsamt kalla dem för ”fjortisar”. Påven Victor I bad dessa att anpassa sig efter resten av Kyrkan så att man skulle kunna fira den viktigaste kristna högtiden samtidigt över hela Kyrkan. Men Polykrates vägrade, med hänvisning till att både S:t Polykarpos och före honom apostlarna Johannes och Filippos alltid hade firat påsken den 14 Nisan. Då svarade Victor med att exkommunicera dem. Detta var en kanske lite väl drastisk åtgärd, som ifrågasattes av bl.a. S:t Irenaeus av Lyon. Men, ingen ifrågasatte påvens auktoritet och rätt att göra detta.

År 325 bekräftade det första ekumeniska konciliet i Nicaea att påsken hädanefter överallt skulle firas på söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen, och ”ett brev skickades ut som bad ”alla bröder i Öst som hittills har följt den judiska praxisen” att ”hädanefter iaktta romarnas sed”. Den quartodecimanska praxisen överlevde ytterligare några hundra år men hade redan mottagit sin yttersta dödsstöt genom påven och konciliet. Sakta men säkert vittrade den uråldriga och apostoliska quartodecimanska traditionen ur i glömskan…” (s. 148-149)

Utraquism

I Ordo, dvs. den liturgiska kalendern för vårt stift, står att ”Det är önskvärt att församlingen kommunicerar under båda gestalterna (…) för att tydligare markera sitt fulla deltagande i mässoffret.” I praktiken är det dock svårt att dela ut Kristi blod under vinets gestalt till hela församlingen på ett värdigt sätt. Det har dock förekommit tidigare i denna församling, men upphörde av hälsoskäl i samband med svininfluensan 2010. På andra platser upphörde det i samband med pandemin 2020 utan att ha återupptagits igen. Länge var det dock normen i hela Kyrkan att alltid dela ut kommunionen under båda gestalterna. Första gången som detta allmänna bruk upphörde var också av sanitära skäl, nämligen i samband med digerdöden på 1300-talet. Kyrkan förklarade dock i samband med detta att man tar emot hela Kristus i varje del av sakramenten och under endera gestalten, så man går inte miste om någon nåd även om man bara tar emot kommunionen under brödets gestalt. Den tjeckiske prästen Jan Huss krävde dock att lekmännen skulle ha rätt att ta emot kommunionen under båda gestalterna i varje mässa, precis som prästen är förpliktigad att göra. Detta kom att kallas för utraquism, från det latinska uttrycket ”sub utraque species”, ”under båda gestalterna”. Mot detta svarade det 15:e ekumeniska konciliet i Constance år 1414-1418:

”Ty det skall tros med fast övertygelse och utan tvivel att hela Kristi kropp och blod verkligen är närvarande under både brödets och vinets gestalt. Eftersom denna sed infördes av kyrkan och de heliga fäderna av goda skäl och har iakttagits under mycket lång tid, skall den hållas som en lag som ingen får förkasta eller ändra efter eget godtycke utan kyrkans tillstånd. Att påstå att iakttagandet av denna sed eller lag är vanhelgande eller olagligt måste betraktas som felaktigt. De som envist hävdar motsatsen till det ovan sagda ska betraktas som kättare och hållas i förvar.” (Konciliet i Constance, session 13, citerat i Heresy Disguised as Tradition, s. 161-162)

Självklart fördömer inte Kyrkan kommunionen under båda gestalterna. Efter Andra Vatikankonciliet har möjligheterna öppnats upp på nytt, även om det av praktiska skäl inte kan ske hur som helst. Det är fullt legitimt att sträva efter att det ska ske i så stor utsträckning som möjligt. Men, att envist kräva att kommunionen måste delas ut under båda gestalterna, det har Kyrkan fördömt som heretiskt. Liksom att påsken måste firas på den 14 Nisan oavsett vilken veckodag den infaller på. Trots att man med rätta kan argumentera för att båda dessa bruk är de äldsta och mest traditionella.

Gabriel gör en analogi mellan detta och Andra Vatikankonciliets liturgireform. Det finns som bekant de som är fästa vid den äldre formen av liturgin och föredrar att delta i sådana mässfiranden. Och givetvis kan det inte vara något fel i sig med detta. I sitt följebrev till Summorum Pontificum från 2007 skrev påven Benedictus XVI att ”Det som tidigare generationer höll för heligt förblir heligt och stort även för oss, och det kan inte plötsligt bli helt förbjudet eller ens betraktas som skadligt. Det åligger oss alla att bevara de rikedomar som har utvecklats i Kyrkans tro och bön och att ge dem deras rättmätiga plats.” Detta brukar ofta citeras av dem som föredrar den äldre formen av liturgin som bevis för att deras preferens är legitim. Men, de brukar ofta glömma bort att citera fortsättningen: ”Men, för att uppleva full gemenskap kan så kan självfallet inte prästerna i de gemenskaper som håller fast vid den tidigare ordningen som en principiell hållning utesluta firandet enligt de nya böckerna. En total uteslutning av den nya riten skulle nämligen inte vara förenlig med erkännandet av dess värde och helighet.” Och i sitt följebrev till Traditionis Custodes skriver påven Franciskus: ”[D]et [gör] mig sorgsen att användningen av 1962 års Missale Romanum görs till medel för och ofta präglas av ett avvisande, inte bara av liturgireformen utan av själva Andra Vatikankonciliet som sådant – ett avvisande som åtföljs av ogrundade och ohållbara påståenden om att konciliet förrådde traditionen och ‘”’den sanna kyrkan’”’.”

Problemet är alltså inte att man föredrar den äldre formen av liturgin. Problemet uppstår när man anser att detta är det enda rätta sättet att fira liturgin på inom den romerska riten, och att man förkastar den reformerade liturgin som mindre helig eller rentav skadlig för själen. Det är lika problematiskt som att kräva att kommunionen måste delas ut under båda gestalterna, med hänvisning till att den gjorde det under de tolv första århundradena. Denna analogi avslöjar för övrigt ytterligare en brist i argumentet att den tridentinska mässan skulle utgöra ”alla tiders mässa”. Det var bara under de knappt tre sista århundradena innan det tridentinska missalet gavs ut som kommunionen hade upphört att delas ut under båda gestalterna. Man måste erkänna att det mest ursprungliga och traditionella sättet att dela ut kommunionen på är under båda gestalterna. Men kommunionen under vinets gestalt kan aldrig någonsin utan undantag ges till lekfolket enligt det tridentinska missalet.

Gammalkatolicism

Under Första Vatikankonciliet 1869-1870 fastslogs dogmen om påvens ofelbarhet när han uttalar sig ex cathedra. Detta gjorde ett uttryck för den så kallade ultramontanistiska rörelsen inom Kyrkan, de nordeuropéer som visade särskild lojalitet för påven ”på andra sidan bergen”, ultra montanes. Mot denna rörelse fanns gallikanismen, som uppstod i Frankrike dvs. Gallien, som bl.a. hävdade att ”påvens beslut är inte oreformerbara såvida de inte mottar hela Kyrkans samtycke”, och menade att det ekumeniska konciliet står över påven. Även i Tyskland motsatte sig många ofelbarhetsläran, däribland prästen och professorn Ignaz von Döllinger från München. Några av dessa bröt sig ur Kyrkan efter Första Vatikankonciliet och grundande den gammalkatolska kyrkan. Historikern John O’Malley återberättar följande dialog mellan ärkebiskopen av München, Gregor von Scherr, och Döllinger:

”Scherr: Låt oss nu börja med att arbeta igen för vår Heliga Kyrka.
Döllinger: Visst, för den gamla Kyrkan.
Scherr: Det finns bara en Kyrka, som varken är gammal eller ny.
Döllinger: De har gjort en ny kyrka.” (O’Malley. Vatican I, s. 233, citerat i Heresy Disguised as Tradition, s. 218)

Idag används begreppet ”ultramontanister” ofta nedsättande av traditionalister för att benämna dem som de menar är överdrivet okritiskt lojala mot påven, och en del traditionalister menar att Kyrkan efter Andra Vatikankonciliet är en ny kyrka i förhållande till den som fanns innan. Dvs. exakt samma kritik som gammalkatolikerna hade vid Första Vatikankonciliet. Påven Franciskus kommenterade detta under presskonferensen under hans hemresa från Madagaskar 2019:

”[I]nom Kyrkan har det funnits många schismer. Efter Första Vatikankonciliet, till exempel, vid den sista omröstningen – den om ofelbarheten – lämnade en ganska stor grupp och grundade den gammalkatolska kyrkan för att förbli ”trogen” Kyrkans tradition. Sedan utvecklades de på ett annat sätt och prästviger nu kvinnor. Men i det ögonblicket var de rigida, de slöt sig kring ortodoxin och ansåg att konciliet hade gjort fel. (…) Andra Vatikankonciliet hade sådana saker bland sina konsekvenser. Kanske är den mest kända efterkonciliära splittringen den med Lefebvre. I Kyrkan finns alltid möjligheten till schism, alltid. Men det är en möjlighet som Herren lämnar åt människans frihet. Jag är inte rädd för schismer, jag ber att de inte ska uppstå, eftersom det som står på spel är människors andliga hälsa. Låt det finnas dialog, låt det finnas tillrättavisning om det finns ett fel, men den schismatiska vägen är inte kristen.”

Del III: Traditionen igenkänd

Den tredje och sista delen av boken har titeln ”Traditionen igenkänd” och utgör en demonstration av hur en katolik kan känna igen var den sanna traditionen finns, när detta inte är tydligt. I kapitlet ”På denna klippa” påminner han om Kyrkans lära att det är Kyrkans läroämbete som utgör den auktoritativa tolkaren av traditionen. Han citerar där bl.a. påven Pius XI i encyklikan Casti Connubii från 1930. I denna encyklika bekräftar påven Kyrkans traditionella lära om äktenskapsmoral, inklusive förbudet mot preventivmedel. För att värja sig mot eventuell kritik från dem som inte accepterar dessa läror påminner han om följande:

”Därför må de troende också vara på sin vakt mot den överdrivna självständigheten i privat omdöme och den falska autonomin hos det mänskliga förnuftet. Ty det är helt främmande för den som bär namnet kristen att förlita sig på sina egna intellektuella förmågor med sådan stolthet att han endast godtar det som han själv kan undersöka utifrån dess innersta natur, och att föreställa sig att Kyrkan, som är sänd av Gud för att undervisa och vägleda alla folk, inte skulle vara förtrogen med nutidens angelägenheter och omständigheter; eller till och med att han endast behöver lyda i de frågor som hon har fastställt genom en högtidlig definition, som om hennes övriga beslut kunde antas vara felaktiga eller sakna tillräcklig grund för sanning och rättskaffenhet. Tvärtom, ett kännetecken för alla sanna Kristi efterföljare, vare sig lärda eller olärda, är att låta sig ledas och vägledas i allt som rör tro och moral av Guds heliga Kyrka genom dess högste herde, den romerske påven, som själv leds av Jesus Kristus, vår Herre.” (n. 104)

Helvetets portar skall aldrig få makt över henne

I det sista kapitlet med titeln ”Helvetets portar skall aldrig få makt över henne” svarar Gabriel på kritiken att det funnits dåliga påvar genom tiderna som tycks ha lärt ut felaktiga läror. Han behandlar särskilt påven Liberius som anklagades för att ha stått bakom semi-arianism (dvs. att Jesus inte är Gud på samma sätt som Fadern), Vigilius som anklagats för att stödja nestorianism (som alltså splittrar upp Jesu gudomlighet och mänsklighet i olika personer), Honorius som aklagades för att stödja monotelitism (dvs. att Jesus inte hade en mänsklig vilja utan endast en gudomlig vilja och således inte var helt och hållet mänsklig), och Johannes XXII som i predikningar uttryckte att de rättfärdiga avlidnas själar inte omedelbart skådar Gud efter döden utan måste vänta till den yttersta domen, och till att börja med Petrus själv som anklagades av Paulus för att hyckla och inte vilja äta tillsammans med oomskurna. Tiden räcker här inte till för att jag ska kunna återge försvaret av dessa påvars renlärighet, men i allmänhet kan man säga att de på sin höjd kan kritiseras för att inte tillräckligt tydligt ha försvarat den sanna läran snarare än att ha förnekat den, eller att de inte gjorde anspråk på att uttala sig på ett definitivt sätt som alla måste följa.

Genom hela boken får man som inledning till varje kapitel följa den fiktiva berättelsen om Thomas Lawson, en konvertit från protestantism till Katolska Kyrkan, som mycket snart attraheras av den traditionalistiska fåran, och presenterar alla invändningar mot Kyrka som dagens traditionalister har. Hur det slutligen går för Thomas Lawson tänker jag inte avslöja. Låt mig istället avsluta med ett citat av den saliga påven Pius IX:s brev Inter Gravissimas som inleder boken:

”Liksom alla upphovsmän till heresi och schism skryter de falskt med att ha bevarat den gamla katolska tron, medan de omstörtar trons och den katolska lärans främsta grundval. De erkänner visserligen Skriften och Traditionen som källan till den gudomliga uppenbarelsen, men de vägrar att lyssna till Kyrkans ständigt levande läroämbete.”

Heresy Disguised as Tradition finns att köpa på Amazon.se.