Tisdag i 2 fasteveckan

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 1:10, 16–20; Ps 50:8–9, 16bc–17, 21, 23; Matt 23:1–12.

Kära bröder och systrar

Det som särskiljer oss katoliker från alla andra kristna, det är att vi lever i gemenskap med påven, biskopen av Rom, Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare, och att vi visar honom vördnad, lyder honom och rättar oss efter hans beslut. Den här läran bygger på Jesu ord till Simon när han gav honom namnet Petrus, vilket betyder Klippan, och sade att han skulle bygga sin Kyrka på denna klippa, samt att helvetets portar aldrig ska få makt över Kyrkan, dvs. att den sanna läran alltid kommer att bevaras i Kyrkan under Petrus och hans efterträdares ledning. Påven är alltså garantin för Kyrkans enhet i sanningen, och om alla kristna skulle underkasta sig påvens auktoritet och lyda honom så skulle det inte finnas någon splittring eller oenighet mellan de kristna, utan alla skulle leva i full gemenskap med den enda Kyrka som Kristus grundade och där sanningens fullhet alltid kommer att bevaras.

Men, det finns de som invänder att det har funnits väldigt dåliga påvar i historien. Och det stämmer. Som exempel brukar man få höra Alexander VI, som var påve mellan 1492 och 1503. Han levde i öppna förhållanden med flera älskarinnor som han sammanlagt fick minst 16 barn tillsammans med, och han utnämnde åtta av sina egna närmaste släktingar till kardinaler. Men, vår tro på påvens ofelbarhet, dvs. att den Helige Ande bevarar honom från att offentligt lära ut någonting som strider mot Kyrkans sanna lära, det garanterar inte på något sätt att påven lever ett moraliskt klanderfritt liv, även om det hade varit önskvärt. Det är förståeligt att det minskar en påves trovärdighet om han lever på ett omoraliskt och rentav skandalöst sätt, men det motsäger inte på något sätt tron på att han inte kan lära ut något offentligt som strider mot Kyrkans lära, och att de troende således fortfarande kan lita på hans undervisning och är skyldiga att lyda honom. Samma sak var det med de skriftlärda och fariséerna på Jesu tid. De levde inte heller som de lärde, och om dem sade Jesus: ”De skriftlärda och fariseerna har satt sig på Moses stol. Gör därför allt vad de lär er och håll fast vid det, men handla inte som de gör, för de säger ett och gör ett annat.” (Matt 23:2-3)

En annan sak som Katolska Kyrkan ibland kritiseras för är sedan att kalla katolska präster för ”fader” och påven rentav för ”den Helige Fadern”, trots att Jesus säger i dagens evangelium att ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.” (Matt 23:9) Men om man kallar oss präster för ”fader” eller ger oss andra former av vördnadsbetygelser, då är det inte riktat till oss som personer, utan till Kristus, som vi präster representerar på ett särskilt sätt i kraft av vår prästvigning. Man brukar kalla präster för alter Christus, en ”annan Kristus”, och när vi firar sakramenten så handlar vi i Kristi egen person, ”in persona Christi”. Givetvis gäller detta i ännu högre grad påven, som är Kristi egen ställföreträdare på jorden. Och Jesus säger om sig själv: ”Jag och Fadern är ett” (Joh 10:30). Alltså är det mycket passande att kalla katolska präster, och särskilt påven, för ”fader”.

Men detta förutsätter att vi präster inte tar åt oss personligen av detta, börjar utnyttja vår position eller kräva att man ska bli tilltalad eller behandlade på ett visst sätt. Det är detta som brukar kallas för klerikalism, och som påven Franciskus ofta har beskrivit som ett av de allra mest allvarliga problemen som kan förekomma inom Kyrkan. I dagens evangelium påminner Jesus oss om att ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.” (Matt 23:11) Att ha ansvar över andra, det innebär att vara de andras tjänare och se till att de har det så bra som möjligt. Detta gäller inte bara oss präster, utan exempelvis även föräldrar, lärare, tränare och kateketer, samt storasyskon. Och skulle man inte vara någonting av allt detta så kan man ändå bli störst av alla i Guds ögon genom att ödmjukt tjäna och passa upp på sin nästa.

Alltsedan den helige påven Gregorius den stores tid mot slutet av 500-talet är en av påvens titlar ”Guds tjänares tjänare”. Låt oss be för vår påve Franciskus, att han återfår sin hälsa och kan fortsätta att ödmjukt tjäna Guds folk, och att vi alla under denna fastetid blir bättre på att tjäna varandra och växa i ödmjukhet. Amen.