Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Est Gr C:12, 14–16, 23–25; Ps 138:1–3, 7c–8; Matt 7:7–12.
Kära bröder och systrar
Såhär i början av fastetidens liturgi så får vi höra flera evangelieläsningar där Jesus undervisar om fastans tre huvudsakliga fromhetsövningar bön, fasta och allmosor. Idag handlar det om bönen, närmare bestämt den begärande bönen, som är den mest grundläggande formen av all bön. De är ingen slump att vi på svenska har samma ord för att ”be” till Gud som för att ”be” om saker i största allmänhet. När vi ber Gud om det vi behöver, då erkänner vi vårt beroende av honom och uttrycker vår förtröstan på att han också kan ge oss det. Samtidigt kan det tyckas onödigt att be Gud om saker och ting. Gud vet ju redan innan vi har bett vad vi behöver, så vad är vitsen med att säga det till honom i så fall? Och hur skulle vi kunna ändra på Guds vilja och handlande genom att be till honom?
Sanningen är givetvis den att vår bön inte kan förändra Gud. Däremot kan och bör bönen förändra oss själva. När vi ber om någonting som är i enlighet med Guds vilja och vi får det, då fylls vi av tacksamhet och vår tro och vår kärlek till Gud stärks. Och om vi ber om någonting länge och väl utan att få det, då kan det vara ett tecken på att det inte är nödvändigt för vår frälsning att få exakt det som vi ber om, utan att Gud vill svara oss på något annat sätt. Och då kan vi se det som en inbjudan att rannsaka oss själva och omformulera vår bön, så att den stämmer ännu bättre överens med Guds vilja. Som vi hörde i evangeliet så ger inte Gud dåliga saker som stenar och ormar till dem som ber om goda saker som bröd och fisk, men han ger heller inte dåliga saker till dem som ber om dåliga saker utan att de förstår att de är dåliga.
Däremot finns det vissa goda saker som Gud i sin försyn har bestämt att vi ska få endast genom att självmant be honom om dem, och som vi faktiskt inte hade fått om vi inte hade bett om dem. Och vi ska alltid känna oss fria att be Gud om det som vi verkligen längtar efter och tror att vi behöver. Även om det skulle visa sig att Gud har någonting ännu bättre i förvar för oss, så gör detta ett barns förtroliga rop till sin Fader att vår relation till Gud stärks. Det är alltid någonting gott att be om saker som vi tror är bra, och på ett annat ställe uppmanar oss Jesus också att fortsätta be uthålligt och inte ge upp även när vi inte tycks bli bönhörda med en gång. Samtidigt måste vi hela tiden vara öppna för att Guds vägar inte är våra vägar, och att vi kan bli bönhörda på ett annat sätt än vi förväntar oss. För syftet med bönen, även den begärande bönen, det är inte att vi ska ändra på Gud så att hans vilja stämmer bättre överens med vår, utan att låta Gud förändra oss så att vår vilja stämmer bättre överens med hans.
Låt oss därför be om allt större klarhet så att vi vet vad vi borde be om, och så att vi ber på ett sätt som alltmer behagar Gud. Amen.
Fader Gustavs predikningar 