Den helige aposteln Petrus biskopsstol

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Pet 5:1–4; Ps 23; Matt 16:13–19.

Kära bröder och systrar

Vi firar idag alltså den helige aposteln Petrus biskopsstol, till åminnelse av den dag då Petrus kom till Rom och blev stadens förste biskop. Tidigare firades denna dag till minne av att Petrus blev biskop i Antiochia i Syrien, men i de äldsta liturgiska kalendrarna nämns endast den 22 februari som datum för firandet av Petri biskopsstol, och år 1960 reformerade den helige påven Johannes XXIII kalendern i enlighet med detta.

Dagens fest utgör Kyrkans tacksägelsefest för Petrusämbetet. Vår påve Franciskus befinner sig som bekant sedan en dryg vecka på sjukhus för behandling av dubbelsidig lunginflammation, och vår biskop önskar att vi ska be särskilt för vår påve i alla mässor under denna helg. Låt oss därför be för honom med Kyrkans traditionella bön för påven, hämtad ur psalm 41: Må Herren bevara honom och ge honom liv och göra honom salig på jorden, och må han inte överlämna honom åt hans fiender. (Ps 41:3)

Låt oss också i denna heliga mässa särskilt tacka Gud för Petrusämbetet, som är garanten för Kyrkans enhet i sanningen och det som särskiljer Katolska Kyrkan från alla andra kristna samfund. Denna lära bygger givetvis på Jesu ord till Petrus i evangeliet som vi nyss hörde: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18) Mänskligt sett var Petrus visserligen mycket svag och allt annat än en orubblig klippa. Precis som de andra lärjungarna övergav han Jesus när han tillfångatogs i Getsemane, och samma natt förnekade han som bekant Jesus tre gånger. Men Jesus hade förutsett detta, och ändå utsett Simon till ledare för apostlakollegiet. Under den sista måltiden sade Jesus till honom: ”Simon, Simon. Satan har utverkat åt sig att få sålla er som vete. Men jag har bett för dig att din tro inte skall ta slut. Och när du en gång har vänt tillbaka, så styrk dina bröder.” (Luk 22:31-32). Och efter sin uppståndelse lät han Petrus gottgöra sin trefaldiga förnekelse genom att tre gånger betyga sin kärlek till Jesus, och bekräftade därefter hans ställning som herde för fåren.

Påvens roll som Kristi ställföreträdare och Kyrkans synliga klippa har som bekant som konsekvens att han dessutom är ofelbar när han i kraft av sitt läroämbete högtidligen definierar lärosatser ex cathedra, som Första Vatikakonciliet fastslog år 1870. Men detta innebär inte att vår lydnad till påven skulle vara begränsad till det han uttryckligen definierar ex cathedra. I encyklikan Casti Connubii om det kristna äktenskapet från 1930 skriver påven Pius XI:

”[D]et är fullständigt främmande för varje sann kristen att förlita sig på sitt eget intellekt med sådan stolthet att han endast godtar det han själv, genom att tränga in i tingens innersta väsen, har förstått, och att han betraktar Kyrkan, som är sänd av Gud för att undervisa och styra alla folk, som mindre kunnig om nutida förhållanden och omständigheter. Eller till och med att han endast visar samtycke och lydnad i de frågor som Kyrkan har påbjudit genom de högtidliga definitioner vi nämnt, som om man med gott omdöme kunde anta att hennes övriga beslut antingen är felaktiga eller inte tillräckligt grundade i sanning och uppriktighet. Tvärtom är det kännetecknande för varje sann troende, vare sig lärd eller olärd, att låta sig styras och ledas i allt som rör tro och moral av Guds Heliga Kyrka, genom dess högste herde, den Romerske Påven, som själv leds av Jesus Kristus, vår Herre.” (n. 104)

Det är alltså en helig plikt för oss som katoliker att lyda och älska påven. I ett tal från 1912 sade den helige påven Pius X: ”Det förefaller otroligt, och är till och med smärtsamt, att det finns präster åt vilka denna uppmaning måste riktas, men vi befinner oss dessvärre i vår tid i den svåra och olyckliga situationen att behöva säga till präster: älska påven! Och hur ska påven älskas? Inte med tomma ord, utan i handling och sanning. När man älskar en person så försöker man i allt hålla sig till hans tankar, uppfylla hans vilja och genomföra hans önskningar. Och eftersom Vår Herre Jesus Kristus sade om sig själv: Om någon älskar mig så kommer han att hålla mina bud, så är det därför nödvändigt att lyda påven för att visa vår kärlek till honom.” (Tal till präster av den apostoliska unionen på 50-årsjubileet av dess grundande, 18 november 1912)

Låt oss be om nåden att vi alltid får vara upptända av en sann kärlek till påven, Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare, vem det än må vara som sitter på Petri stol, och att vi alltid kan uttrycka denna kärlek genom en religiöst motiverad lydnad. Och låt oss också be om nåden om en ännu starkare tro och förtröstan på påvens och Kyrkans tillförlitlighet, som ytterst garanteras av den Helige Ande. Helige Petrus, bed för oss. Amen.