6 söndagen ”under året” C

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 17:5–8; Ps 1:1–4, 6; 1 Kor 15:12, 16–20; Luk 6:17–18a, 20–26.

Kära bröder och systrar

Från och med denna söndag och under de två kommande söndagarna, fram tills fastetiden börjar, så får vi i mässans evangelium höra ur Jesu slättpredikan. Slättpredikan är Lukasevangeliets motsvarighet till Jesu bergspredikan i Matteusevangeliet, och precis som bergspredikan så inleds slättpredikan med saligprisningar, som vi fick höra i dagens evangelium. Det finns dock några skillnader mellan Matteusevangeliets och Lukasevangeliets versioner av saligprisningarna. I Matteusevangeliet nämns åtta eller nio saligprisningar, medan Lukasevangeliet bara har tagit med fyra. De fyra saligprisningarna i Lukasevangeliet följs dessutom av fyra motsvarande verop. Och dessa saligprisningar och verop tycks vända upp och ner på allt det som människor i allmänhet strävar efter. Saliga de som är fattiga, hungrar, gråter och förföljs. Ve dem som är rika, mätta, skrattar och får beröm. Det låter ju helt bakvänt. Hur kan det finnas någonting positivt med att vara fattig, hungra, gråta och förföljas? Och vad innebär det egentligen att vara salig?

När man till att börja med lyssnar till Jesu saligprisningar och verop, så får man lätt intryck av att budskapet kort och gott är att om man står ut med en massa jobbiga saker nu, så kommer man att bli kompenserad senare. Och det är inte fel. Faktum är att detta är en mycket viktig sak att lära sig för att det ska gå bra för en i livet. Har ni hört talas om Marshmallowexperimentet vid Stanfords universitet? Det var ett forskningsexperiment som gjordes på 1970-talet med fyraåriga barn. Vart och ett av barnen erbjöds en marshmallow, men provledaren förklarade att om de kunde låta bli att äta upp den med en gång, så skulle de få en till marshmallow senare. I genomsnitt kunde barnen hålla ut ungefär tre minuter innan de åt upp marshmallowen. Vissa åt upp den direkt när provledaren lämnade rummet, medan ungefär en tredjedel höll ut ända tills provledaren kom tillbaka efter en kvart, och belönades med ytterligare en marshmallow. Denna studie följdes upp tio respektive trettio år senare, och resultaten visade att de barn som lyckades stå emot frestelsen att äta upp marshmallowen klarade sig bättre i skolan och mer sällan drabbades av fetma eller drogmissbruk. Så vetenskapen tycks bekräfta att de som kan stå ut med att hungra lite i det långa loppet får det mycket bättre än de som vill äta sig mätta hela tiden.

Men budskapet som Jesus vill förmedla till oss i saligprisningarna är betydligt större än att om man kan stå emot att äta en marshmallow i femton minuter, så kan man få en till. Om vi är beredda att dela Jesu lidanden under våra liv här på jorden, då kommer vi att få en evig belöning i himmelriket. Men faktum är att saligprisningarna inte bara handlar om att kompenseras i framtiden. Jesus säger inte att ”ni som är fattiga kommer att bli saliga, ty ni skall få del av Guds rike” utan ”saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike” (Luk 6:20). Det grekiska ordet för salig är makarios, och det kan även översättas med ”lycklig”. I Apostlagärningarna citeras ett ord av Jesus som inte återfinns i evangelierna, som säger att ”Det är saligare att ge än att få”. (Apg 20:35). När vi hör detta så tänker vi kanske spontant att det betyder något i stil med att den som ger åt andra är mer dygdig och förtjänar större beröm än den som tar emot. Men det är inte bara berömmet och belöningen för mödan som utgör saligheten.

Det är inte bara så att vi som kristna kommer att bli lyckliga en dag efter att vi har lämnat jordelivet och kommer till himmelen, och att vi då kommer att ha glömt alla lidanden som vi fick stå ut med här på jorden. Nej, enligt Jesus så är vi redan lyckliga eller saliga, mitt i all fattigdom, hunger, gråt och förföljelse. Samma budskap hörde vi i den första läsningen ur profeten Jeremias bok: ”Välsignad den man som sätter sin lit till Herren, som litar helt till Herren.” (Jer 17:7) Även dagens responsoriepsalm, ur psalm 1, utgjorde ett eko av detta budskap: ”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.” (Ps 1:1-2) Den som litar på Herren och har sin lust i hans lag är inte bara värd en belöning i himmelriket, utan är i och med detta lycklig här och nu, för det finns ingen större lycka än att leva i gemenskap med Gud. I himmelriket kommer vi bara kunna göra detta ännu mer intensivt och påtagligt, och inte minst för evigt.

Men hur går det då ihop att vara lycklig eller salig samtidigt som man får lida genom att vara fattig, hungra, gråta och förföljas? Framförallt eftersom vi ”lever i hoppet om saligheten”, som vi påminns om i embolismen efter Fader vår varje gång vi deltar i den heliga mässan. Om vi verkligen lever uppfyllda av hoppet om att en dag komma till himmelen, se Gud sådan han är och leva tillsammans med honom och alla änglar och helgon i evig lycka i all evighet, då bleknar alla uppoffringar och lidanden vi får stå ut med här på jorden vid en jämförelse. Det gäller att ha ett evighetsperspektiv på saker och ting. Som vi hörde i dagens andra läsning ur Paulus första brev till Korinthierna: ”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor. Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna.” (1 Kor 15:19-20) Det är klart att jordelivets umbäranden varar betydligt längre och kan vara betydligt mer plågsamma än att behöva stå emot att äta upp en marshmallow under femton minuter. Men den eviga lycksaligheten tillsammans med Gud i himmelriket är å andra sidan oändligt mycket större än den att få ytterligare en marshmallow.

Saligprisningarna utgör alltså i första hand konstateranden om vilka som redan nu är saliga, inte löften om vilka som kommer att bli det. Detta blir än tydligt i Lukasevangeliets version av saligprisningarna, som är mer passiva än de i Matteusevangeliet. I Matteusevangeliet prisar Jesus saliga även de som är ödmjuka, barmhärtiga, renhjärtade och som håller fred. Detta kan ses som något som man själv måste göra en aktiv ansträngning för att uppnå, vilket sedan belönas av Gud. Men man behöver inte göra något aktivt för att vara fattig, hungra, sörja och förföljas, det är snarare sådant man utsätts för inte inte kan göra något åt. Det viktiga är därför att utstå dessa lidanden och prövningar på rätt sätt. Om vi bara klagar över det och kanske rentav anklagar Gud för vår situation, då kommer vi inte att uppleva oss som särskilt lyckliga eller saliga, och det kommer inte göra saken bättre heller. Men om vi tänker på att Jesus frivilligt har varit fattig, sörjt, hungrat, förföljts och t.o.m. torterats och dödats av kärlek till oss, då förstår vi att det bästa sättet som vi kan komma honom nära på är att få utstå samma öde som han. Och om vi verkligen älskar Jesus, då blir vi som mest lyckliga när vi får vara honom så nära som möjligt, även om det innebär att dela hans lidanden.

Låt oss be om nåden att vi kan utstå prövningar som fattigdom, sorg, hunger och förföljelse med tålamod och uthållighet, så att vi redan nu kan glädja oss i hoppet om att ”om vi delar [Jesu] lidande”, då kommer vi ”också få dela hans härlighet.” (Rom 8:17) Amen.