S:t Antonios

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Heb 4:1–5, 11; Ps 78:3, 4, 6c–8; Mark 2:1–12.

Kära bröder och systrar

Den helige Antonios den store som vi firar idag föddes i Egypten år 251. Vid den tiden hade förföljelserna mot Kyrkan tillfälligt lugnat ner sig en aning, och det var möjligt att delta i mässan öppet utan att riskera att fängslas och dö som martyr. Den helige Antonios föräldrar dog när han bara var i tonåren, och han fick då ensam ansvara för att försörja sin lillasyster. En gång när Antonios som 18- eller 20-åring deltog i den heliga mässan hörde han evangeliet om den rike ynglingen: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och säljs allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” (Matt 19:21). Dessa ord av vår Herre träffade den helige Antonios rakt i hjärtat, och han gav bort allt han ägde efter föräldrarna åt de fattiga, anförtrodde uppfostran av sin syster till några pålitliga jungfrur och drog sig tillbaka till öknen för att där leva ett liv som eremit i bön och botgöring. Han fick snart många lärjungar och kom att betraktas som munkväsendets fader.

I början av 300-talet inleddes den sista stora förföljelsen av de kristna i romarriket under kejsar Diocletianus regering, och den helige Antonios hjälpte då många av de troende som sökte skydd från förföljelserna i öknen. När förföljelserna upphörde hjälpte han sin biskop och biograf, den helige Athanasios av Alexandria, att försvara den kristna tron från ett annat slags hot, nämligen den arianska irrläran som förnekade Jesu gudom. Den helige Antonios dog år 356, över 100 år gammal.

Att lämna allt och följa Jesus genom ett liv i bön och botgöring som munk kan betraktas som ett långt och utdraget martyrium, ett så kallat vitt martyrium. Att offra sitt liv för tron på Jesus Kristus som martyr är den högsta formen av kärlek till Gud, men man ska aldrig aktivt söka efter att bli dödad för sin tro. Så när förföljelsen av de kristna lugnade ner sig och kristendomen tilläts i romarriket genom kejsar Konstantins toleransedikt år 313, då kom munkväsendet på många sätt att ersätta martyriet. Men de lidanden som kommer med munklivets uppoffringar är inte ett mål i sig. Enkelheten, askesen och botgöringen är framförallt menade att underlätta bönen och ge Gud en ännu större plats i ens hjärta. Samtidigt är det inte självklart att ett tillbakadraget liv i öknen alltid omedelbart underlättar bönen. Den helige Antonios fick uppleva fruktansvärda frestelser och andra attacker från demoner under sin tid i öknen. ”Den helige Antonios frestelse” är ett vanligt motiv i kyrkokonsten, och den andliga kamp som den helige Antonios genomgick beskrivs av aposteln Paulus i följande text ur Efesierbrevet som kan användas för denna minnesdag: ”det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12). När man skalar bort alla yttre intryck, då är det inte bara möjligt för Gud att få en större plats i ens hjärta, utan djävulens andliga attacker kan också bli mer påtagliga.

I måndags kunde man läsa i Svenska Dagbladet om extremskidåkaren Erik Wennberg, som efter flera allvarliga hjärnskakningar fick ligga stilla i ett kolsvart rum i flera veckor i sträck för att återhämta sig. Han berättar att hans tankar då togs i besittning av vad han själv kallar för en demon, något han beskriver som ”det vidrigaste [han] upplevt i [sitt] liv”. Precis som vi inte aktivt ska söka martyriet så är det heller att rekommendera att utmana ödet genom att utföra livsfarliga extremskidhopp eller liknande bedrifter. Och även om Jesus även idag kallar unga män och kvinnor att lämna allt och följa honom som munk eller nunna, så är det kanske inte så många av dem som är kallade att leva i samma extrema avskildhet och askes som den helige Antonios den store gjorde i den egyptiska öknen. Men om vi menar allvar med vår tro på Kristus så måste vi alla i någon mån vara beredda att göra avkall på vår bekvämlighet och ta oss tid för bön i ensamhet och stillhet. Och om djävulen ser att han då håller på att förlora oss ur sitt grepp, då får vi vara beredda på att det kan medföra olika former av frestelser och andra andliga attacker. Men i så fall kan vi samtidigt sätta vår lit till aposteln Paulus ord att ”Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.” (1 Kor 10:13)

Låt oss be om den helige Antonios den stores förbön att vi både kan inspireras av hans liv i enkelhet, avskildhet och bön för att ge ännu större utrymme åt Gud i våra hjärtan, och att vi får all den nåd vi behöver för att ta oss igenom alla prövningar. Amen.