Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 40:1–5, 9–11; Ps 104:1b–4, 24–25, 27–30; Tit 2:11–14; 3:4–7; Luk 3:15–16, 21–22.
Kära bröder och systrar
Herrens dops fest som vi firar i dag är mycket nära sammanbunden med epifania, Herrens uppenbarelses högtid som vi firade i måndags. Epifania har sitt ursprung i östkyrkan och kallas där för theophania, vilket betyder gudsuppenbarelse, och man kommer då först och främst ihåg Jesu dop. När epifania infördes i västkyrkan handlade högtiden på samma gång om de vise männens tillbedjan, Jesu dop och bröllopet i Kana, då Jesus gjorde sitt första mirakel genom att förvandla vatten till vin. Antifonen till Sakarias lovsång Benedictus i morgonbönen laudes för epifania utgör en rest av detta tredubbla firande: ”I dag förenas kyrkan med sin himmelske brudgum: i Jordanfloden avtvår Kristus hennes synder, de vise männen skyndar med gåvor till Konungens bröllop, och gästerna gläds när vattnet förvandlas till vin.” Alla dessa tre händelser utgjorde avgörande tillfällen i Jesu liv där han uppenbarade för världen vem han är.
I praktiken blev det det dock svårt att uppmärksamma tre olika händelser i Jesu liv på samma dag, framförallt eftersom man bara kan läsa ett evangelium i mässan. Så medan östkyrkan kom att betona Herrens dop på epifania, så kom denna högtid inom västkyrkan mest att handla om de vise männens tillbedjan av det nyfödda Jesusbarnet. Länge uppmärksammades därför Herrens dop nästan inte alls i mässan inom den romerska riten. Det närmaste var att man sedan 700-talet på epifanias oktavdag, den 13 januari, läste ur Johannesevangeliets första kapitel där Johannes Döparen i efterhand vittnar om hur Anden kom ner som en duva över Jesus vid hans dop: ”Johannes vittnade och sade: ’Jag har sett Anden komma ner från himlen som en duva och stanna över honom. Jag kände honom inte, men han som sände mig att döpa med vatten sade till mig: ”Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.” Jag har sett det, och jag har vittnat om att han är Guds utvalde.’” (Joh 1:32-34). År 1960 fick denna dag rubriken ”Åminnelse av vår Herres Jesu Kristi dop”, utan att texterna ändrades till att mer explicit faktiskt handla om Herrens dop. Den 13 januari faller dessutom de flesta år på en vanlig vardag, då det inte ens är påbjudet att delta i mässan.
I och med liturgireformen år 1970 så flyttades dock Herrens dops fest till denna dag, söndagen efter epifania, medan den heliga familjens fest, som tidigare hade firats denna söndag, flyttades till söndagen efter jul. Texterna för Herrens dops fest reformerades dessutom till att mer uttryckligen handla om detta mysterium. För första gången så långt man kan följa den romerska ritens historia får vi nu i mässans evangelium höra skildringen av Jesu dop enligt de synoptiska evangelierna, dvs. Matteus-, Markus- och Lukasevangeliet, fördelade på lektionariets tre årgångar. Där hör vi uttryckligen om hur Jesus döptes i Jordanfloden av Johannes Döparen, om hur den Helige Ande steg ner över Jesus i en duvas skepnad och om hur Gud Faderns röst hördes från himlen som sade till Jesus att ”Du är min älskade Son” (Luk 3:22). Detta var första gången som alla tre personerna i den heliga Treenigheten tydligt uppenbarades tillsammans. I Lukasevangeliets version som vi läser i år så betonas dessutom särskilt att Jesus stod och bad efter att han hade blivit döpt (Luk 3:21).
Jesu dop innebar även början på hans offentliga verksamhet, och denna söndag utgör på samma gång avslutningen av jultiden och den första söndagen ”under året”, då vi betraktar just Jesu offentliga verksamhet mellan hans dop och hans lidande, död och uppståndelse. Denna söndag fungerar på så vis numer som en perfekt övergång från jultiden till tiden ”under året”. Herrens dop är en av de mest avgörande händelserna i Jesu liv, och inom östkyrkan betraktas det traditionellt som viktigare än t.o.m. Kristi födelse. Den centrala plats som Herrens dops fest har fått även inom den romerska riten tack vare att den numer alltid firas på en söndag och har berikats med nygamla texter och böner som uttryckligen talar om Herrens dops mysterium, det måste därför betraktas som en av de bästa och viktigaste frukterna av Andra Vatikankonciliets liturgireform.
Men vad innebär då egentligen Herrens dop för oss? Jesus döptes visserligen inte med samma dop som vi, alltså dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn som han själv så småningom skulle instifta. Jesus döptes med Johannes Döparens dop, som var ett dop för att uttrycka ångern över ens synder och symboliskt tvättas ren från dem i Jordanflodens vatten. Jesus hade dock inga egna synder att ångra, och detta visste Johannes Döparen mycket väl. Enligt Matteusevangeliet ville därför Johannes först inte döpa Jesus, utan sade att ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig” (Matt 3:14). Jesus insisterade dock på att bli döpt, dels för att ge oss en förebild i ödmjukhet, och dels för att symboliskt rena dopets vatten. Den helige biskopen Maximus av Turin förklarar i en predikan att ”Kristus döps, inte för att helgas genom vattnet, utan för att han själv skall helga vattnet och genom sin rening rena de vattenströmmar som han berör.” (Läsningsgudstjänsten för 11 januari). Man kan alltså se det som att det var vid Jesu dop som Jesus symboliskt tog på sig all världens synd, och när han sedan dog på korset så utplånade han synden och försonade oss med Gud. Och genom Kristi uppståndelse och himmelsfärd har Gud slutligen gjort det möjligt för hela mänskligheten att, befriade från synden, leva för evigt tillsammans med honom i himmelriket.
Men hur får då vi del av allt detta som Jesus har gjort för oss? Jo, genom att tro på honom och ta emot dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, som Jesus själv instiftade och som hans eget dop i Jordan förebådade. När vi döptes blev vi Guds barn, och precis som vid Jesu dop sade Gud Fadern till oss då att ”Du är min älskade son”, eller dotter. Dagens andra läsning ur Paulus brev till Titus är en kombination av läsningarna som användes i julnattens respektive julottans mässa, och där hörde vi att ”när Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss — inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar utan därför att han är barmhärtig — och han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige Ande.” (Tit 3:4-5). Detta bad är givetvis dopets bad. Vi behöver inte göra några rättfärdiga gärningar för att ta emot Guds frälsning, och därför kan dopet även ges till små barn. Men för dem som uppnått förnuftets ålder så förutsätts även att dopet tas emot genom tron på Fadern, Sonen och den helige Ande, samt att man inte förnekar denna tro i handling genom att medvetet och frivilligt begå allvarliga synder. Men om detta ändå skulle ske så finns även bikten, försoningens sakrament, som kyrkofadern Hieronymus beskrev som ”en andra räddningsplanka efter skeppsbrottet” (Brev 130, citerat i Summa Theologiae, III, q.84, a.6).
Låt oss tacka Jesus Kristus, Guds Lamm, för att han symboliskt har tagit på sig världens synd genom att döpas av Johannes Döparen i Jordans vatten, och för att han har tagit bort all denna synd genom att offra sitt liv på korset. Låt oss också tacka för dopet i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn genom vilket vi dör och uppstår tillsammans med Kristus och får del av det eviga livet tillsammans med honom, och låt oss be om nåden att vi alltid förblir trogna våra doplöften. Amen.
Fader Gustavs predikningar 