Fredag efter epifania

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Joh 4:19 – 5:4; Ps 72:2, 14-15bc, 17; Luk 4:14–22a.

Kära bröder och systrar

På vardagarna under jultiden läses som första läsning i mässan ur Johannes första brev. Det genomgående temat för detta brev är att ”Gud är kärlek” (1 Joh 4:8, 16). Det är inte bara så att kärleken skulle vara det vackraste som Gud har skapat och att Gud är oändligt kärleksfull. Nej, kärleken är oskapad och Gud är själva kärleken i sig själv, eftersom det hör till hans väsen att vara en evig kärleksgemenskap mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande. Och under julen firar vi och tackar för att Gud har uppenbarat denna kärlek för oss genom att bli människa i Jesus Kristus. I det första kapitlet av sitt brev skriver aposteln Johannes att ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:3). Och i dagens kommunionsantifon, hämtad ur brevets fjärde kapitel, skriver han: ”Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.” (1 Joh 4:9).

Den därpå följande versen, som lästes i mässan i onsdags, lyder: ”Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.” (1 Joh 4:10). Detta är mycket viktigt att betona. Det är alltid Gud som har initiativet. Det är han som har skapat oss och som har älskat oss först. I läsningen i mässan i går hörde vi att ”vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.” (1 Joh 4:16). Det första som vi måste göra som kristna är att tro på Guds kärlek, och sedan öppna oss för att ta emot den. Vi får inte ha en bild av Gud som en vredgad Gud, som vi till att börja med skulle behöva blidka genom att på egen hand göra en massa uppoffringar och leva perfekta liv. Detta är omöjligt för oss att göra i vårt syndiga tillstånd utan Guds nåd, och utan att först ha erfarit och tagit emot Guds kärlek. I läsningen igår hörde vi också att ”Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18). Att sträva efter att göra Guds vilja av rädsla för att straffas av honom kan i bästa fall vara en bra början, ty ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse”, som det sägs i psalm 111 (v. 10). Men Gud har skapat oss av kärlek och för kärlek. Han vill att vi ska älska honom frivilligt, vare sig av tvång eller av rädsla för straff. Och det är genom att på detta sätt ta emot och besvara Guds kärlek som vi uppfyller vår kallelse som människor, blir fullkomliga, heliga och lyckliga.

Men när vi väl har erfarit Guds kärlek och blivit övertygade om hans godhet mot oss och upptänds av en naturlig längtan att besvara hans kärlek, vad skall vi då göra? Det är detta vi hörde om i dagens läsning. ”Var och en som tror att Jesus är Kristus, han är född av Gud, och den som älskar fadern älskar också hans barn.” (1 Joh 5:1). Denna vers kan tolkas på två sätt samtidigt. Den som verkligen älskar Gud Fadern älskar också den som av evighet är född av honom, Jesus Kristus. Men den som verkligen älskar Gud älskar också hans andra barn, våra medmänniskor. Vidare hörde vi att ”detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud.” (1 Joh 5:3). När vi väl själva har erfarit och tagit emot Guds kärlek, då kan vi, drivna av denna kärlek, i sin tur älska Gud genom att hålla hans bud. Och när det är kärlek snarare än rädsla som driver oss att hålla Guds bud, då upplever vi dem inte som tunga, utan det blir tvärtom en glädje att dela Jesu skonsamma ok och lätta börda (jfr Matt 11:30).

Låt oss be om nåden att vi själva och alla människor får nåden att verkligen erfara Guds kärlek och komma till tro på den, så att vi, drivna av denna kärlek, i vår tur älska Gud och våra medmänniskor genom att av kärlek hålla Guds bud. Amen.