Vigiliemässa på latin, familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 60:1–6; Ps 72:1–2, 7–8, 10–13; Ef 3:2-3a, 5–6; Matt 2:1–12.
Kära bröder och systrar
Vi firar idag Epifania – Herrens uppenbarelse. Men vad är egentligen ursprunget till denna högtid? Vi har nyss hört evangeliet om hur österländska stjärntydare, ledda av en stjärna, fann Jesusbarnet i Betlehem och hyllade honom med gåvor. De österländska stjärntydarna, eller de tre vise männen som de traditionellt brukar kallas, hade ju rest en lång väg från österlandet, och man skulle lätta kunna tro att dagens högtid infördes som ett slags komplement till julen, för att uppmärksamma dagen då de kom fram till Betlehem, tretton dagar efter att Jesus hade fötts. Men faktum är att julen och epifania har helt olika ursprung. Julen började firas i Rom i början av 300-talet för att uppmärksamma Jesu födelse. Detta firande förlades till den 25 december, sannolikt för att ersätta den obesegrade solens högtid, Sol Invictus, en hednisk högtid som firades i samband med midvintersolståndet. Detta utesluter dock inte att Jesus mycket väl verkligen kan ha fötts den 25 december.
Epifania, eller Theophania som högtiden också kallas, har sitt ursprung i den östliga delen av Kyrkan, och började firas den 6 januari redan under 200-talet, framförallt i Alexandria i Egypten. Epifania är ett grekiskt ord som betyder ”uppenbarelse”, och det alternativa namnet Theophania betyder ”Gudsuppenbarelse”. Temat för denna högtid var från början alla olika sätt som Herren Jesus uppenbarat sig för världen på: hans födelse i Betlehem, de vise männens tillbedjan av honom, hans dop i Jordan, och hans första mirakel när han förvandlade vatten till vin under bröllopet i Kana. Av alla dessa olika Gudsuppenbarelser så låg den största betoningen på Jesu dop i Jordan. Det kan tyckas lite märkligt att den tidiga östkyrkan betonade Jesu dop mer än hans födelse, och man skulle kunna få intrycket att det beror på influenser från adoptionismen, dvs. irrläran att Jesus skulle ha fötts som en vanlig människa, men att han adopterades som Guds Son vid sitt dop i Jordan, då man hörde Faderns röst som sade ”Detta är min älskade Son” (Mark 1:11, Luk 3:22). Den sanna läran är dock att Jesus var både Gud och människa ända sedan han avlades i Jungfru Marias sköte av den Helige Ande, vilket vi ju firar på Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars. Sedan uppenbarade Jesus sig gradvis för världen, först för Maria, Josef och herdarna vid sin födelse, sedan för de vise männen, och slutligen helt offentligt när han döptes i Jordan av Johannes Döparen. Om man ser det på detta sätt så kan man förstå att man inom östkyrkan till en början lade mer fokus på Jesu dop än på hans födelse, eftersom detta markerade fulländningen av hans uppenbarelse för världen, medan hans födelse i Betlehem kan ses som ett av flera steg på vägen.
Så småningom övertog öst- och västkyrkan varandras firanden, så att man inom östkyrkan också började fira Jesu födelse den 25 december, och så att man inom västkyrkan började fira epifania den 6 januari. Inom västkyrkan började man dock att på denna dag läsa evangeliet om de tre vise männens tillbedjan, emedan Herrens dop uppmärksammades på epifanias oktavdag den 13 januari, och bröllopet i Kana söndagen därefter. Som första läsning valdes det stycke ur det 60:e kapitlet av profeten Jesajas bok, som precis som evangeliet nämner hur folk från österlandet, närmare bestämt Saba i nuvarande Saudiarabien, kommer ”med last av guld och rökelse, och de förkunnar Herrens ära.” (Jes 60:6)
Denna läsning kopplades i sin tur ihop med psalm 72, dagens responsoriepsalm, som säger att ”Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor, kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut.” (Ps 72:10) På så vis drog man slutsatsen att de vise männen var kungar, och av gåvornas antal antog man att de var tre stycken. Traditionen har gett dem namnet Caspar, Melchior och Balthasar. Deras initialer, CMB, kan även tolkas som en förkortning av Christus Mansionem Benedicat, ”Kristus välsigne hemmet”, och därav kommer traditionen att i samband med epifania bjuda hem en präst för att välsigna ens hem, eller åtminstone ta med sig en välsignad remsa med dessa initialer samt årtalet för det nya året, och sätta upp själv ovanför ytterdörren.
De tre gåvorna, guld, rökelse och myrra, brukar ses som symboler för att Kristus är både kung, präst och profet. Guldet symboliserar kungens rikedom och makt att ”rättrådigt döma [Guds] folk” (Ps 72:2), rökelsen symboliserar de böner som prästen frambär till Gud för att medla mellan honom och människorna, och myrran, som används för att smörja den dödes kropp vid begravningar, symboliserar att en profet som förmedlar budskap från Gud måste vara beredd att offra sitt liv för sanningen ifall detta budskap inte blir mottaget. Både kungar, präster och profeter smordes till sitt ämbete med olja. Som kristna bekänner vi att Jesus är den utlovade Messias, den Smorde, på grekiska Kristus, som är smord av Gud Fadern med den Helige Andes smörjelse till att på samma gång vara kung, präst och profet.
Jesu tredubbla ämbete som kung, präst och profet kallas på latin för tria munera, de tre gåvorna. Att de tre ämbetena kallas för gåvor beror inte bara på att de symboliseras av de tre vise männens gåvor guld, rökelse och myrra. I det första Korinthierbrevets elfte kapitel talar aposteln Paulus om att vi alla har fått olika nådegåvor från den Helige Ande, som vi skall använda för att utföra olika tjänster inom Kyrkan. Gåva är således synonymt med tjänst, uppgift eller kallelse. Vi präster har genom vår vigning mottagit fullmakten att på ett särskilt sätt representera Kristus som kung, präst och profet, för att i hans namn styra, helga och undervisa Guds folk. Men genom dopet har alla kristna på sitt sätt också del i Kristi konungsliga, prästerliga och profetiska funktion. Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om Kyrkan, Lumen Gentium, säger att Kristus har överlåtit sin konungsliga makt till sina lärjungar ”så att de, genom att även tjäna Kristus i andra, med ödmjukhet och tålamod leder sina bröder till Kungen, för vilken att härska innebär att tjäna.” (n. 36). När det gäller de döptas prästerliga uppgift säger konciliet att ”de döpta, genom pånyttfödelsen och den Helige Andes smörjelse, helgas till ett andligt hus och ett heligt prästerskap, för att genom en kristen människas alla verk frambära andliga offer och förkunna kraften hos Honom som har kallat dem från mörkret till sitt underbara ljus (jfr 1 Pet 2:4-10).” (n. 10) Vidare sägs att ”Guds folk [också] har del i Kristi profetiska ämbete genom att föra ut hans levande vittnesbörd, framförallt genom ett liv i tro och kärlek, och genom att bära fram lovets offer till Gud, ”en frukt från läppar som prisar hans namn” (Hebr 13:15). (n. 12)
Scenen där de tre heliga konungarna bär fram guld, rökelse och myrra till Jesus för att hylla honom som kung, präst och profet finns som bekant avbildad här i koret. Låt oss särskilt idag på epifania, men också varje gång vi ser på denna målning, tänka på och tacka Gud för att vi genom vårt dop också fått del av dessa tre gåvor. Låt oss be om nåden att Gud dag för dag visar oss hur vi konkret kan tjäna honom och vår nästa som kungar, präster och profeter, så att vi när Jesus uppenbarar sig en andra gång vid sin återkomst kan regera tillsammans med honom, de heliga tre konungarna och alla Guds änglar och helgon i himmelriket. Amen.
Fader Gustavs predikningar 