Juldagen

Juldagens mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 52:7–10; Heb 1:1–6; Joh 1:1–18.

Kära bröder och systrar i Kristus

God Jul! ”I dag föds Kristus i Davids stad, i dag tar Frälsaren sin boning mitt ibland oss, i dag hörs himmelsk sång på jorden, och de rättfärdiga får stämma in med änglar och ärkeänglar: Ära i höjden åt Gud, halleluja.” Så lyder antifonen till Marias lovsång Magnificat i kvällsbönen vesper denna juldag. Julens budskap, att Gud har blivit människa i Jesus Kristus för att frälsa oss från våra synder, visa hur mycket han älskar oss, ge oss ett föredöme i helighet och låta oss få del av hans gudomliga natur, det är alltför stort för att kunna sammanfattas i ett enda firande av den heliga mässan. Därför har Kyrkan sedan urminnes tid firat tre olika mässor denna dag: mässan på natten, mässan i gryningen och mässan på dagen. Dessa tre mässor motsvarar tre olika sätt som Kristus föds på.

Under adventstiden uppmärksammades tre olika sätt som Kristus kommer till oss på: hans historiska ankomst i tiden, hans ärorika ankomst den sista dagen, och hans mystiska ankomst däremellan i våra hjärtan. I julnattens mässa minns Kyrkan först och främst Kristi historiska födelse, med evangeliet enligt Lukas där det berättas hur Josef och Maria begav sig från Nasaret till Betlehem för att skattskrivas, och att det medan de befann sig där var tid för Maria att föda sin förstfödde son, som hon lindade och lade i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget (jfr Luk 2:4-7). I julottans mässa lästes fortsättningen av detta evangelium, som berättade om hur herdarna ”skyndade i väg [till Betlehem] och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet” (Luk 2:16). Herdarnas möte med det nyfödda barnet kan ses som en bild för Jesu mystiska födelse i de troendes hjärtan. Firandet av Jesu historiska respektive mystiska födelse under jultiden motsvarar givetvis hans historiska respektive mystiska ankomst, som vi förberedde oss för under adventstiden.

Där upphör dock parallellerna med adventstidens tre ankomster. I denna juldagens tredje mässa blickar vi inte fram till tidens slut som vi gjorde den första adventssöndagen, utan vi blickar tvärtom tillbaka till före tidens begynnelse, då vi först och främst mediterar över Jesu Kristi eviga födelse ”av Fadern före all tid”, som vi bekänner varje söndag och högtid i trosbekännelsen. Detta påminns vi om idag genom de inledande orden av Johannesprologen i denna mässas evangelium: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud.” (Joh 1:1-2). Även introitus för julnattens mässa påminde om detta, som applicerar följande ord ur den andra psalmen på Kristus: ”Herren sade till mig: Du är min Son, jag har fött dig i dag.” (Ps 2:7)

Denna Kristi eviga födelse är en mycket annorlunda slags födelse än både hans historiska och mystiska födelse. I båda de sistnämnda fallen finns det ett tydligt före och efter. När det gäller Kristi historiska födelse utgör den rentav utgångspunkten för vår tideräkning: före Kristus och efter Kristus. Det är också väldigt stor skillnad mellan en människas liv före och efter att han eller hon kommit till tro på Kristus och därmed låtit honom födas på ett mystiskt sätt i sitt hjärta.

Men med Kristi eviga födelse av Fadern före all tid finns det inget före eller efter. Den alexandrinske prästen Arius påstående att ”det fanns en tid då han inte fanns” utgjorde en av de första och största kristologiska heresierna. Det svenska ordet ”födas” får oss visserligen nästan uteslutande att tänka på en biologisk, mänsklig födelse. Det motsvarande grekiska ordet gignomai i grundtexten till trosbekännelsen har dock även den vidare betydelsen att ”frambringas” eller ”genereras”. Jesus Kristus, Guds enfödde Son, frambringas sedan all evighet av Gud Fadern, såsom ”utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen” (Heb 1:3), som vi hörde i den andra läsningen ur Hebreerbrevet.

Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 16), och kärlekens väsen är att vara självutgivande. Således hör det även till Gud Faderns väsen att kommunicera allt han är och har, och därmed av all evighet generera sin älskade Son. Sonens historiska födelse i tiden utgör på så vis en återspegling av hans eviga födelse. Johannes förklarar detta i inledningen av sitt första brev: ”vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss” (1 Joh 1:2). Och Johannes fortsätter omedelbart med att förklara vilka konsekvenser detta får för oss: ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap, som är en gemenskap med Fadern och hans son Jesus Kristus. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.” (1 Joh 1:3-4). Det är detta som är julens glädjefyllda budskap, att Gud har blivit en av oss och en del av den mänskliga gemenskapen, för att vi i vår tur ska bli delaktiga i den eviga, gudomliga kärleksgemenskapen mellan Fadern och Sonen i den Helige Ande.

Parallellt med meditationen över Jesu eviga födelse av Fadern så fortsätter vi i denna juldagens tredje mässa också att meditera över hans historiska födelse. I denna mässas introitus, Puer natus, hörde vi samma profetia ur profeten Jesajas bok som lästes i julnattens mässa: ”Ett barn är oss fött, en son är oss given, och på hans skuldror skall herradömet vila.” (Jes 9:6) Och i slutet av Johannesprologen, som tidigare lästes i slutet av alla mässor, hörde vi att ”Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss” (Joh 1:14), som Kyrkan också upprepar tre gånger dagligen i Angelusbönen. Några verser dessförinnan hörde vi dessutom några ord som mycket väl kan utgöra en direkt anspelning på Jesu födelse i Betlehem, nämligen att ”Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.” (Joh 1:11). Denna vers har ofta kopplats samman med orden i julevangeliet enligt Lukas att ”Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.” (Luk 2:7). I den tredje volymen av påven Benedictus XVI:s Jesus från Nasaret kommenterar han: ”För världens Frälsare, för Honom som allt blivit skapat till (jfr Kol 1:16), finns det ingen plats. (…) Han som blev korsfäst utanför stadsporten (jfr Heb 13:12) föddes på samma sätt utanför stadsporten. Detta borde få oss att tänka efter och göra oss uppmärksamma på den omkastning av värderingar som man finner i gestalten Jesus Kristus och i hans budskap. (…) Att bli kristen implicerar därför att träda ut ur de stigar som trampats upp av det som alla tycker och vill och av dominerande kriterier, för att träda in i det ljus som utgör sanningen för vår existens, och, tack vare detta ljus, finna den rätta vägen.” Så långt Benedictus XVI.

Låt oss därför denna jul verkligen göra plats för Jesus så att han inte bara kan födas på nytt i vårt hjärtas krubba, utan även ta hela det härbärge som är vår kropp och själ i besittning. Låt oss inte stänga våra hjärtan för Kristus genom att envist hålla fast vid våra egna idéer, utan öppna oss helt för hans sannings ljus, så att vi i vår tur kan träda in i den eviga, gudomliga kärleksgemenskapen mellan honom och Fadern i den Helige Ande, en Gud i tre personer. Honom tillhör äran och härligheten i evigheters evighet. Amen.