Fjärde söndagen i advent C

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mik 5:2-5a; Ps 80:2ac, 3b, 15–16, 18–19; Heb 10:5–10; Luk 1:39–45.

Kära bröder och systrar

I vår förberedelse för julen har vi nu nått fram till den fjärde och sista adventssöndagen. Under den första adventssöndagen såg vi fram emot Herrens andra ankomst i härlighet vid tidens slut. De två senaste söndagarna har fokus legat på Johannes Döparen, vägröjaren som banade väg för Herren Jesus inför hans offentliga framträdande som 30-åring, och vars exempel och undervisning också banar väg för Herren i våra hjärtan. Under adventstidens sista vecka ligger fokus mer direkt på förberedelsen inför julens högtid och det mysterium vi kommer att fira då, nämligen Jesu första ankomst, då han föddes i Betlehem av Jungfru Maria för drygt 2000 år sedan, och som vi hörde profeten Mika förutsäga i dagens första läsning. Och i liturgin för  denna den fjärde adventssöndagen är det just den saliga jungfrun Maria som hjälper oss att förbereda Kristi ankomst.

Denna marianska prägel på den fjärde adventssöndagen kan vi tacka Andra Vatikankonciliets liturgireform för. Tidigare handlade evangeliet även denna söndag om Johannes Döparen. Numer balanseras vår adventsförberedelse genom att vi på denna den sista söndagen före jul får hjälp av Guds egen Moders exempel som en omedelbar förberedelse för att fira Guds och hennes Sons födelse i tiden. Denna marianska prägel på den sista adventssöndagen har för övrigt sedan århundraden även varit fallet i den ambrosianska riten som firas i Milanos stift.

I år får vi denna söndag höra om Jungfru Marias besök hos Elisabet. De inledande orden av detta evangelium utgjorde temat för Världsungdomsdagen i Lissabon förra året: ”Maria gav sig iväg i hast” (Luk 1:39).  Denna händelse utspelar sig omedelbart efter bebådelsen, då det sista som ängeln Gabriel sade till Maria var att ”Elisabet, din släkting, väntar också en son, nu på sin ålderdom. Hon som sades vara ofruktsam är nu i sjätte månaden. Ty ingenting är omöjligt för Gud.” (Luk 1:36). Detta utgör en del av ängelns svar på Marias fråga om hur hon skall bli havande och föda en son, trots att hon aldrig haft någon man. Man kan få intrycket att ängeln för fram detta som ett slags bevis, i stil med ”om du inte tror mig när jag säger att du ska bli mirakulöst havande genom den Helige Ande, så kan du själv åka och besöka din släkting Elisabet som också har blivit mirakulöst havande på sin ålderdom”. Skulle Marias hast i så fall rentav bero på lite bristande tro, och att hon därmed så fort som möjligt ville verifiera att det som ängeln sagt till henne verkligen var sant?

Nej, givetvis inte. Marias tro på ängelns ord var orubblig. Men hon uppfattade helt korrekt ändå denna information från ängeln som en inbjudan att besöka sin gamla släkting. Framförallt för att dela med sig av ängelns glada budskap om att hon blivit havande med världens Frälsare. Och det är detta som är det främsta skälet till att detta evangelium valdes som tema för Världsungdomsdagen, nämligen för att visa på Maria som ett föredöme i att med hast sprida evangeliet om Jesus vidare till andra. Evangeliet, det glada budskapet att Gud har blivit människa för vår skull, för att ge oss förlåtelse för våra synder och del i det eviga livet, det är alltför stort för att kunna behålla för sig själv. När vi väl har tagit emot detta glada budskap i våra hjärtan, så måste vi även dela med oss av det till andra, först och främst i handling genom att i allt vi gör sprida kärlek och glädje till människor i vår omgivning, samt be för att de också öppnar sina hjärtan för Kristus. I ett andra skede, när folk blir nyfikna på var denna kärlek och glädje kommer från och börjar ställa frågor, då kan vi också med ord vittna om vår tro på Jesus Kristus.

Även om Maria aldrig tvivlade på ängeln Gabriels ord, så kvarstår det faktum att hennes besök hos Elisabet blev en tydlig bekräftelse på dem. Innan Maria hunnit berätta någonting för Elisabet om vad som har hänt blir Elisabet uppfylld av den Helige Ande, Johannes Döparen sparkar till i henne liksom för att hälsa på Jesus, och hon uttalar de ord som vi dagligen repeterar i bönen Ave Maria: ”Välsignad är du mer än andra kvinnor, och välsignat det barn du bär inom dig.” (Luk 1:42) Därefter bekräftar Elisabet Marias gudomliga moderskap med orden ”Hur kan det hända mig att min herres mor kommer till mig?” (Luk 1:43) Det är först efter att Jungfru Maria fått denna mänskliga bekräftelse på ängelns budskap som hon brister ut i sin lovsång, Magnificat. Även om Gud vill leda oss fram till en ren tro på honom, så vet han också att vi i vår mänskliga svaghet och begränsning är i behov av mänskliga bekräftelser. Om man t.ex. står inför ett viktigt beslut, som vilken utbildning man ska välja, om man borde söka ett nytt arbete och i så fall vad, vem man ska gifta sig med, eller huruvida Gud vill att man ska bli präst eller gå i kloster, då måste man givetvis först och främst innerligt söka vägledning hos Gud själv i bönen. Och det går utan tvekan att uppnå en inre visshet på detta sätt. Men Gud kan även bekräfta denna visshet på mänskligt sett genom att vi exempelvis får höra kommentarer från människor i vår omgivning som pekar i samma riktning som det som vi kommit fram till i bönen, i stil med ”jag tror att du skulle passa för den utbildningen eller det jobbet”, eller ”vad tror du om att gifta dig med den personen” eller ”har du aldrig tänkt på att bli präst?”. Att motta en sådan mänsklig bekräftelse på det som vi genom bönen redan anat är Guds vilja för oss, det innebär vanligtvis en stor glädje – åtminstone så länge vi är beredda att liksom Maria helhjärtat svara ja till vår kallelse. Därför är det också viktigt att vara lyhörd för vad den Helige Ande inspirerar oss själva att säga till andra människor för att hjälpa eller uppmuntra dem på deras livsväg.

Slutligen prisar Elisabet även Maria salig för sin tro. I påven Johannes Paulus II:s encyklika Redemptoris Mater, ”Frälsarens Moder” från 1987, gör han följande kommentar om denna evangelietext (n. 12): ”Även om alla orden i Elisabets hälsning är fyllda av mening, så tycks hennes sista ord vara av fundamental vikt: ”Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne skall gå i uppfyllelse.” (Luk 1:45) Vi kan och bör givetvis inspireras av och ta efter alla den saliga jungfrun Marias dygder, som hennes ödmjukhet, renhet och själsstyrka. Men det som hon prisas allra mest för, det är hennes tro, som får sitt uttryck i lydnad. Tron är fundamental för det kristna livet, ”Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom” (Heb 11:6), som det står i Hebreerbrevet. Men det är inte bara vår allmänna tro på Gud och hans godhet som behagar honom, utan också att vi uttrycker denna tro genom att visa tillit och lyda honom i det dagliga livet. Och denna trons lydnad utövar vi som kristna i praktiken genom att lita på och lyda dem som Gud har gett auktoritet över oss, såsom, i tur och ordning, påven, biskopen, prästerna och våra föräldrar. Denna lydnad och beredvillighet att göra Guds vilja utgjorde även själva grundvalen för Jesu eget liv på jorden som människa, som vi hörde i dagens andra läsning ur Hebreerbrevet, med ett citat ur psalm 40: ”Se, jag har kommit för att göra din vilja.” (Heb 10:7, Ps 40:9).

Låt oss be om den saliga jungfrus Marias förbön, att vi kan ta efter hennes iver att sprida evangeliet vidare till andra, att vi liksom hon och Elisabet blir uppmärksamma på att både ta emot och ge bekräftelser på Guds vilja för våra och andra människors liv liv, att vi får del av Marias orubbliga tro och tillit till Gud, som får sitt uttryck i följsam lydnad, och att våra hjärtan på så vis liksom hennes också får förberedas till värdiga boningar åt Guds Son. Amen.