S:t Johannes av Korset

Roratemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Syr 48:1–4, 9–11; Ps 80:2ac, 3b, 15–16, 18–19; Matt 17:10–13.

Kära bröder och systrar

Precis som i Roratemässan förra lördagen så infaller idag en obligatorisk minnesdag för ett helgon, nämligen den helige Johannes av Korset. Han föddes i Spanien år 1542 och inträdde som ung i karmelitorden, som ju även vår biskop tillhör, och han kom så småningom att bidra till reformen av denna orden tillsammans med den heliga Teresa av Jesus. I sina böcker, framförallt Bestigningen av berget Karmel och Själens dunkla natt, beskriver den helige Johannes av Korset hur man uppnår den kontemplativa bönens höjder och föreningen med Gud. Till att börja med krävs vad som vanligtvis upplevs som en asketisk ansträngning från vår sida. Om vi ska vara helt öppna för att ta emot Gud i våra själar och förenas med honom, då får vi inte vara fästa vid någonting annat. Ibland kan kraven som Johannes av Korset ställer tyckas mycket radikala. I Bestigningen av berget Karmel ger han följande liknelse: ”Vilken betydelse har det om en fågel är bunden med en tunn tråd eller med ett rep? Tråden som binder den kan vara tunn, fågeln förblir dock bunden av den likaväl som av ett rep, och inte förrän den har slitit av den kan den flyga. Visserligen är en tunn tråd lättare att slita av, men hur lätt det än är, kan fågeln inte flyga sin väg förrän den verkligen har gjort det. Likadant är det med en själ som är fästad vid något skapat. Hur full av nåd och dygd hon är, uppnår hon inte den gudomliga föreningens frihet.” (Bok I, kapitel 11, n. 4)

Lite längre fram skriver han: ”Du måste alltså späka alla dina sinnen, öppet och ärligt när du kan det, men när du inte kan det räcker det att åtminstone inte vilja känna glädje i den naturliga lockelsen utan ta avstånd från den. På detta sätt skall du försöka göra dina sinnen späkta och oberörda av varje slags lust. Då kommer de snart att befinna sig liksom i ett mörker, och du kommer inom kort att göra stora framsteg.” (Bok I, kapitel 13) Genom att leva i en sådan andlig och materiell askes kan själen öppna upp sig för den kontemplativa bönens gåva, men för att göra detta måste man även gå igenom det som Johannes kallar för själens dunkla natt, och som han beskriver i boken med samma namn. Att Gud är på väg att leda in en själ i denna natt kännetecknas av tre tecken, som alla tre måste vara uppfyllda: 1. Man ”finner inte längre glädje eller tröst i varken himmelska eller jordiska ting.” (Själens dunkla natt, bok I, kapitel 9, n. 2) 2. ”Själen tänker ofta med ångest och oro på Gud, och tror att hon inte tjänar honom utan går tillbaka, därför att hon inte känner någon glädje i de himmelska tingen.” (Ibid., I, 9, 3) 3. ”Man kan varken meditera eller resonera som förut med hjälp av inbillningskraften, hur man än anstränger sig.” (Ibid., I, 9, 8)

Om man känner igen sig i alla dessa tre tecken, då innebär det troligen att Gud inbjuder en till en djupare form av bön, nämligen den tysta, kontemplativa, inre bönen. Johannes beskriver hur själen skall bete sig i denna sinnenas natt: ”Det rätta beteendet i denna sinnenas natt består däri att man inte längre befattar sig med tänkande och meditation, ty som vi har sagt, den tiden är förbi. Själen bör framförallt förbli i frid och ro, även om det ibland skulle tyckas henne att hon ingenting uträttar, att hon slösar bort sin tid eller att det beror på hennes egen ljumhet att hon inte längre har lust att sysselsätta sig med någonting. Det är mycket redan detta att hon bevarar sitt tålamod och framhärdar i kontemplativ bön utan att göra någonting. Det enda som själen här verkligen måste göra, det är att bevara sig fri och obehindrad från alla speciella föreställningar och tankar och vila i stillhet och ro utan minsta bekymmer för vad hon skall tänka eller meditera. Det är alldeles tillräckligt att lugnt och stilla ha sin uppmärksamhet och kärlek riktade mot Gud, men utan någon oro, någon verksamhet eller ens någon större längtan efter att få erfara Gud eller märka hans närvaro.” (Ibid. I, 10, 4)

Det är denna ”kärleksfulla uppmärksamhet” som är den helige Johannes av Korsets kanske bästa beskrivning av vad den kontemplativa, inre bönen innebär, det som Katolska Kyrkans katekes kallar för ”bönens höjdpunkt” (n. 2714), och som utgör en säker väg till helgelse, fullkomning samt djup inre lycka och glädje redan i detta livet, och sedan evigt liv i det kommande. Om man vill veta mer om hur man även som lekman ute i världen kan uppnå dessa kontemplationens höjder så har broder Wilfrid Stinissen mycket fördelaktigt sammanfattat den helige Johannes av Korsets lära i boken När natten faller på – Den inre bönens väg, som liksom Johannes av Korsets egna böcker finns till försäljning i Lilla Thérèse bokhandel. Den helige Johannes av Korsets undervisning om den inre bönens väg och stadierna i det andliga livet kompletterar och systematiserar på underbart sätt den heliga Teresa av Jesus undervisning på detta område, och är anledningen till att han år 1926 utnämndes till kyrkolärare med titeln Doctor mysticus, den mystiske läraren.

Vi har nu avverkat över hälften av adventstiden, och precis som är fallet med hans namne, den helige Johannes Döparen, så passar åminnelsen av den helige Johannes av Korsets liv och lära mycket bra in i våra övriga förberedelser inför julen, då vi kommer att fira åminnelsen av hur Guds eviga Ord, Jesus Kristus, blev människa. Den helige Johannes av Korset skriver: ”Ett ord har Fadern talat och det var hans Son, och det uttalar han alltjämt i evig tystnad och det är i tystnad som det måste höras av själen.” Den yttre och inre tystnaden och stillheten är ett måste för att vi ska kunna ta emot Jesus i våra hjärtan denna jul, så att Ordet kan bli kött på nytt i våra själar. Låt oss inspireras av den heliga Johannes av Korset och be om hans förbön, att den Helige Ande leder in allt fler av Kyrkans medlemmar på den inre bönens väg och att vi alla befrias från allt jordiskt som hindrar oss från att förenas med Gud, så att vi kan öppnas oss helt för att ta emot Kristus när han kommer. Amen.