S:ta Lucia

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 48:17–19; Ps 1:1–4, 6; Matt 11:16–19.

Kära bröder och systrar

Få katolska helgon är lika kända och uppmärksammade här i Sverige som den heliga Lucia, eller S:ta Lucia som vi vanligtvis säger. Den nuvarande traditionen att fira S:ta Lucia uppkom dock först på 1600-talet, alltså efter genomdrivandet av den protestantiska reformationen, som i övrigt gjorde slut på så gott som allt vördande av helgon. Och det traditionella Luciafirandet bygger i sin tur på ännu äldre, hedniska traditioner. På 1300-talet, innan övergången från den julianska till den gregorianska kalendern, var natten till den 13 december årets längsta natt. Enligt folktron ansåg man att övernaturliga makter var ute och härjade då och att det därför var bäst att hålla sig vaken hela natten. Bland dessa väsen återfanns Lussi eller Lussekäringen, en slags kvinnlig demon eller häxa, som kom ridande genom luften. I vissa trakter, särskilt här i Västergötland, handlade det istället om en man, Lussegubben. Ljus heter på latin lux, i genitiv lucis, vilket återfinns som rot i namnet Lucia, liksom i Lucifer, vilket betyder ljusbärare, det namn som traditionellt brukar associeras med djävulen innan hans fall. Det är troligt att samma etymologi ligger bakom namnen på de mytologiska väsen som associeras med den hedniska lussevakan, eftersom den inföll vid midvintersolståndet då ljuset börjar komma tillbaka.

Lyckligtvis kom det hedniska lussefirandet så småningom att övergå i ett firande av helgonet S:ta Lucia, vars namn som sagt betyder ljus och vars minnesdag infaller just den 13 december. Anledningen till det nuvarande luciafirandets omåttliga popularitet har dock nog inte så mycket att göra med en utbredd devotion till den heliga Lucia, utan snarare med att hennes minnesdag utgör ett passande tillfälle för oss nordbor att tända ljus och lysa upp tillvaron under det som tidigare utgjorde årets längsta och mörkaste natt. Och vi får verkligen tacka för att denna tradition med tiden kommit att kristnas ännu mer på så vis att luciafirandet blivit ett tillfälle att förbereda sig för julen genom att sjunga advents- och julsånger. Prologen till Johannesevangeliet talar om Kristus som ”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, [som] skulle komma in i världen.” (Joh 1:9). Den heliga Lucia förebådar och förbereder på underbart sett detta det sanna ljuset, Jesus Kristus, som hon liksom de andra helgonen är en återspegling av.

Men trots luciafirandets enorma popularitet i Sverige så är det nog få svenskar som vet särskilt mycket om den heliga Lucias liv. Enligt en traditionell berättelse föddes hon i Syrakusa på Sicilien runt år 283. Hennes föräldrar var rika, men hennes romerske far dog tidigt, vilket lämnade Lucia helt i vården åt hennes mor Eutychia, som troligen hade grekiskt ursprung. Redan som ung ville hon viga sitt liv helt åt Kristus som jungfru, men hennes mor var inte helt förtjust i den idén. Lucia fick dock sin chans i samband med att de båda år 303 gjorde en pilgrimsfärd till Catania några mil från Syrakusa, där man vördade relikerna av den heliga Agata, en jungfru som dött martyrdöden under kejsar Decius förföljelse 52 år tidigare. Lucias mor hade under många år lidit av blödningar, men i samband med denna pilgrimsfärd blev hon mirakulöst botad efter att ha bett om den heliga Agatas förbön. Lucia tog då tillfället i akt att be sin mor om tillåtelse att bryta den trolovning som hon fått ingå mot sin vilja, samt att skänka bort en stor del av familjens rikedomar till de fattiga.

Lucias tilltänkte make blev dock så ursinnig över detta att han angav henne som kristen till Siciliens ståthållare Paschasius. Lucia dömdes till att börja med att tjänstgöra på en bordell, men genom ett mirakel blev hon helt orubblig och omöjlig att dras iväg dit. Man försökte då istället att bränna henne på bål, men Gud räddade henne från det också. Till slut mötte hon döden genom att bli ihjälstucken av ett svärd. Enligt senare traditioner skulle hon dessförinnan ha förutsagt för Paschasius att han inte skulle regera länge till och att kejsar Diocletianus förföljelse av de kristna snart skulle ta slut, något som lär har gjort Paschasius så rasande att han beordrat att sticka ut Lucias ögon före avrättningen. Enligt en annan version skulle Lucia själv ha rivit ut sina ögon för att hennes trolovade som beundrade hennes vackra ögon inte längre skulle intressera sig för henne. När hennes kropp skulle begravas upptäckte man att hennes ögon mirakulöst hade återställts. Detta, tillsammans med det faktum att hennes namn betyder ljus, är anledningen till att Lucia har blivit skyddshelgon för blinda och dem med ögonsjukdomar, och hon avbildas vanligen hållandes i sina egna ögon på ett fat. Vördnaden för den heliga Lucia spreds snabbt och hennes namn infördes i den romerska kanonbönen, tillsammans med den heliga Agata och de två andra romerska jungfrumartyrerna Agnes och Cecilia. Liksom dessa hennes systerhelgon så påminner den heliga Lucias liv oss om att det inte finns någonting här i världens som är mer värt än tron på och kärleken till Kristus, och att det är värt att offra såväl äktenskapet som sitt eget liv för hans skull, om Gud skulle kalla oss till det.

Låt oss be om den heliga Lucias förbön, att firandet av hennes minnesdag, inte minst här i Sverige, får bidra till att vi alla blir än mer förberedda att ta emot Guds Son i våra hjärtan när han kommer, och att det ljus som Lucia sprider i vintermörkret får hjälpa oss att ta emot det sanna ljuset, ”den Morgonstjärna som inte vet någon nedgång, [vår Herre] Jesus Kristus, som har vänt åter från dödsriket och gått upp för människosläktet i oförgänglig härlighet, och som nu lever och råder i evigheters evighet.” (Påskbudskapet Exsultet) Amen.