Andra söndagen i advent C

Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Bar 5:1–9; Ps 126; Fil 1:3–6, 8–11; Luk 3:1–6.

Kära bröder och systrar

Advent betyder som bekant ankomst, och under adventstiden inbjuder Kyrkans liturgi oss att meditera över tre olika sätt som vår Herre kommer till oss på: hans första ankomst till jorden i ringhet när han föddes i Betlehem för drygt 2000 år sedan, hans andra, mystiska ankomst i våra hjärtan varje dag genom bönen och sakramenten, och hans tredje ankomst när han skall återkomma i härlighet på den sista dagen. Den franske 1100-talsteologen Pierre de Blois sammanfattar dessa tre ankomster på följande sätt: ”Den första var dold och ödmjuk, den andra är hemlig och underfull, den tredje kommer att vara uppenbar och fruktansvärd. I den första steg han ner till oss för att komma i oss i den andra; i den andra kommer han i oss för att inte komma mot oss i den tredje”. Texterna på första söndagen i advent handlade om Jesu tredje ankomst den sista dagen, och även i dagens andra läsning ur Paulus brev till filipperna hörde vi honom två gånger nämna ”Jesu Kristi dag” (Fil 1:6, 10). Evangeliet såväl idag som nästa söndag handlar dock om den helige Johannes Döparen, som hjälper oss att förbereda Herrens andra ankomst i våra hjärtan.

I dagens evangelium hörde vi om hur Johannes Döparen kallades av Gud att inleda sitt uppdrag som Messias förelöpare. När Johannes Döparen bebådades för hans far Sakarias av ängeln Gabriel sade denne att ”han skall få många i Israel att vända tillbaka till Herren, deras Gud. Och han skall gå före honom med Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till deras barn och ge de ohörsamma ett rättfärdigt sinne, så att Herren får ett folk som är berett.” (Luk 1:16-17). I dagens evangelium appliceras följande ord av profeten Jesaja på Johannes Döparen: ”En röst ropar i öknen: Bana väg för Herren, gör hans stigar raka. Varje klyfta skall fyllas, varje berg och höjd skall sänkas.” (Jes 40:3-4, Luk 3:4-5) Samma tanke uttrycks nästan ordagrant även i dagens första läsning ur Baruks bok: ”Ty Gud har befallt att alla höga berg skall sänkas, de eviga höjderna skall sänkas och klyftorna skall fyllas, så att marken blir slät och Israel kan gå fram i skyddet av Guds härlighet.” (Bar 5:7). Och i Frans Michael Franzéns klassiska adventspsalm sjunger vi ”Bereden väg för Herran! Berg sjunken, djup, stån upp!” Vad är det egentligen för berg som Johannes Döparen hjälper till att sänka och klyftor som han hjälper till att fylla, så att vi kan bli beredda att ta emot Herren när han kommer?

I Kyrkans officiella morgonbön laudes lyder en av förbönerna på måndagar i första och tredje adventsveckan: ”Sänk vårt övermods höjder och fyll vårt missmods dalar.” Det är alltså å ena sidan övermodet eller högmodet och å andra sidan missmodet som kan hindra oss från att ta emot vår Herre. Högmodet är egentligen den värsta synden av alla, djävulens egen synd och ursprunget till alla andra synder. Högmodet är i slutändan den enda anledningen till att någon frivilligt inte skulle vilja komma till himmelen. Det finns givetvis många andra synder också som vi kan fästa oss så mycket vid att de tar Guds plats. Den ursprungliga frestelsen, att äta av frukten från kunskapens träd, var tredelad: ”trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet” (1 Mos 3:6). Aposteln Johannes formulerar det på följande sätt i sitt första brev: ”Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.” (1 Joh 2:16)

Utöver den vishet som högfärden eller högmodet skryter med, så kan även strävan efter kroppsliga njutningar och ägodelar som ögonen åtrår stå i vägen för vår förening med Gud. Men om vi bara hade fullständig kunskap om konsekvenserna av våra synder, som änglarna har, då skulle vi förstå att jagandet efter kroppslig njutning och jordiska ägodelar för dess egen skull i slutändan inte kommer att göra oss lyckliga. Högmodets frestelse, den består dock även för dem som har fullständig kunskap om syndens konsekvenser. Högmodet innebär i slutändan vägran att underkasta sig Gud, eller någon annan heller för den delen, och kan således leda till att man föredrar att vara sin egen kung i helvetet än Guds ödmjuke tjänare i himmelriket.

Högmodets frestelse kvarstår även för oss som kallar oss kristna, och som erkänner vårt totala beroende av Gud. Det kan exempelvis fortfarande vara en frestelse att tro sig veta bäst hur den kristna tron ska tolkas. Högmodet kan också leda till att man stänger sitt hjärta för att revidera sina uppfattningar, vilket gör att man inte är öppen för att ta emot sanningen i ännu större mått. Och framförallt kan högmodet göra det omöjligt att erkänna för andra att man har haft fel, även när man inser att så är fallet. Det bästa botemedlet mot högmodet är lydnaden, inte bara mot Gud, utan även mot jordiska, rättmätiga auktoriteter, såsom påven, staten, föräldrar och lärare, åtminstone så länge dessa inte påbjuder något som direkt strider mot Guds bud. Att leva enkelt och avstå från kroppslig njutning och överflödiga ägodelar bidrar också till att stävja högmodet. Johannes Döparen är ett underbart exempel på både lydnad, ödmjukhet och enkelhet. I evangeliet i mässan på torsdag kommer vi höra Jesus säga att ”ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes Döparen” (Matt 11:11). Ändå följde Johannes utan att tveka sin eremitkallelse och ”vistades i öde trakter till den dag då han skulle träda fram inför Israel” (Luk 1:80), ”bar kläder av kamelhår” (Matt 3:4) och hade som föda ”gräshoppor och vildhonung” (Ibid.). Och efter att han avslutat sitt uppdrag med att döpa Jesus själv hänvisar han helt vidare till honom med orden: ”Han skall bli större och jag bli mindre.” (Joh 3:30).

Även om högmodet är den värsta synden som hindrar oss att ta emot vår Herre och den som är svårast att rensa bort, så är det inte nödvändigtvis detta som är den största frestelsen för alla. För vissa kan det snarare vara missmodet som är problemet. Frestelsen att tänka att man inte duger till någonting, att det tycks omöjligt att bryta med ens synder, och att varken Gud eller någon annan skulle kunna älska mig, som är en så stor syndare. Det är till dem som känner så som följande ord av profeten Jesaja är riktade, som återkommer i kommunionsantifonen på tredje söndagen i advent: ”Säg till de modfällda: var frimodiga och frukta inte. Se, vår Gud kommer och frälser er.” (jfr Jes 35:4). Johannes Döparen manar visserligen i första hand till omvändelse, för att vi ska bli beredda att ta emot Herren. Men denna omvändelse är möjlig just därför att Gud själv har kommit ner till jorden för att frälsa oss. Utan Jesus kan vi ingenting göra (Joh 15:5). Men med Guds nåd är allting möjligt. Och varje gång vi bekänner våra synder och uttrycker vår längtan efter att bättra oss i botens sakrament, då får vi inte bara förlåtelse för våra synder utan också nåd att inte synda lika mycket i fortsättningen.

Låt oss be om nåden att den helige Johannes Döparens föredöme och förbön hjälper oss att sänka vårt övermods höjder och fylla vårt missmods dalar, så att vi blir väl förberedda att ta emot vår Herre när han kommer. Amen.