S:t Andreas

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Rom 10:9–18; Ps 19:2–5; Matt 4:18–22.

Kära bröder och systrar

Varje gång som Kyrkan firar en av apostlarna är ett tillfälle att tacka för Kyrkans enhet och be att den förverkligas ännu mer. Detta är ännu mer fallet idag när vi firar den helige aposteln Andreas. Andreas är som bekant Simon Petrus bror, och de båda kallades tillsammans av Jesus från sina fisknät till att istället bli människofiskare, som vi hörde om i evangeliet. Enligt traditionen spred Andreas evangeliet i Kappadokien, Galatien och Bithynien i dagens Turkiet, och kom så småningom till Bysans, där han insatte den helige Stachys som biskop. Han dog martyrdöden i Achaia i södra Grekland, där han korsfästes på ett X-format kors, med rep istället för spikar för att förlänga hans lidande. Andreas räknas som den förste biskopen av Bysans, som kejsaren Konstantin så småningom gjorde till huvudstad i Östrom och uppkallade staden efter sig själv så att den fick namnet Konstantinopel, dvs. dagens Istanbul. Det andra ekumeniska konciliet år 381 som fastslog vår nuvarande trosbekännelse ägde rum i Konstantinopel, och under det konciliet beslutades även att upphöja biskopssätet i Konstantinopel till ett patriarkat, närmare bestämt det näst viktigaste av patriarksätena efter Rom, före Jerusalem, Antiochia och Alexandria. 

På grund av olika kulturella, politiska och teologiska skillnader exkommunicerade den romerske påven och patriarken av Konstantinopel varandra år 1054. Efter det kom patriarken av Konstantinopel att betraktas som den främsta av jämlikar bland den östortodoxa kyrkans biskopar, som inte längre erkände påvens anspråk som Kyrkans högste ledare. Idag är patriarken av Konstantinopels inflytande på resten av den Öst-ortodoxa kyrkan i praktiken ytterst begränsat, framförallt efter det att Konstantinopel intogs av det Osmanska riket år 1453, samtidigt som den rysk-ortodoxa kyrkan växt sig allt starkare och idag ensam utgör närmare hälften av den Öst-ortodoxa kyrkans medlemmar. Men patriarken av Konstantinopel är fortfarande den symboliske andlige ledaren för världens ca 230 miljoner öst-ortodoxa kristna, den näst största grenen av kristendomen efter den Katolska Kyrkan och den som står oss närmast teologiskt sett. 

I och med Andra Vatikankonciliet på 60-talet beslutade den Katolska Kyrkan för att engagera sig aktivt i den ekumeniska rörelsen med de kristnas återförening som mål, och den 7 december 1965, dagen innan Andra Vatikankonciliet avslutades, lyfte påven och patriarken av Konstantinopel de ömsesidiga exkommuniceringarna av varandra från år 1054. Sedan dess är det tradition att patriarken av Konstantinopel skickar en delegation till Rom den 29 juni varje år för att tillsammans fira apostlarna Petrus och Paulus, grundarna av kyrkan i Rom, och att påven i sin tur skickar en delegation till Istanbul idag den 30 november varje år för att fira aposteln Andreas, grundare av Kyrkan i Konstantinopel. År 2014, för idag exakt tio år sedan besökte påven Franciskus personligen Istanbul, Benedictus XVI gjorde det år 2006, och båda har haft och har en mycket bra relation med den nuvarande patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus I. Petrus och Andreas var ju bröder, och när vi idag firar aposteln Andreas så är det en särskild böndag för enheten mellan den Romersk-katolska kyrkan och den Öst-ortodoxa kyrkan såsom systerkyrkor.

Enligt Johannesevangeliet var Andreas den allra förste apostelnsom kallades av Jesus, och hans brukar därför kallas för den ”förstkallade” på grekiska protoklêtos. Johannesevangeliet berättar: ”Andreas, Simon Petrus bror, var en av de två som hade hört Johannes ord och följt med Jesus. Han träffade först sin bror, Simon, och sade till honom: ’Vi har funnit Messias’ (det betyder Kristus). Han tog med honom till Jesus. Jesus såg på Simon och sade: ’Du är Simon, Johannes son. Du skall heta Kefas’ (det betyder Petrus).” (Joh 1:40-42). Dagens evangelium, där Simon och Andreas lämnar allt för att följa Jesus, inträffade förmodligen senare. Så även om Petrus var den äldre brodern som så småningom blev hela Kyrkans jordiske ledare, så får han ändå vara sin lillebror Andreas tacksam för att han introducerade honom till Jesus första gången. Och på liknande sätt så får den Romersk-katolska kyrkan vara den Öst-ortodoxa kyrkan tacksam för allt som hon har bidragit till i östkyrkans liv under snart 2000 år. Den helige påven Johannes Paulus II sade att Kyrkan måste börja andas med sina båda lungor igen, och syftade då på den Romersk-katolska och den Öst-ortodoxa kyrkan. Nästa år är det 1700 år sedan det första ekumeniska konciliet i Nicaea ägde rum, och det kommer utgöra ytterligare ett tillfälle att be och arbeta för återföreningen mellan den Romersk-katolska kyrkan och den Öst-ortodoxa kyrkan, en återförening som dock i slutändan inte kommer kunna äga rum på annat sätt än att alla på ett eller annat sätt underordnar sig biskopen av Rom såsom Petri efterträdare. För även om Andreas var den apostel som Jesus kallades så var det hans bror Petrus som han utsåg till sin ställföreträdare och den Klippa som Kyrkan skulle byggas på. 

Utöver aposteln Andreas betydelse för den ekumeniska dialogen med den Öst-ortodoxa kyrkan så är han dessutom namnspatron för vår egen biskop och kardinal Anders Arborelius. Låt oss därför i denna heliga mässa be om den helige aposteln Andreas förböner för hela Kyrkans enhet, inte minst för ett definitivt slut på schismen mellan den Romersk-katolska och den Öst-ortodoxa kyrkan. Låt oss också be om hans förböner för vår biskop Anders och vårt stift, att det ständigt får växa både i antal, helgelse och inbördes endräkt. Amen.