Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Dan 7:13–14; Upp 1:5–8; Joh 18:33b–37.
Kära bröder och systrar
Idag firar vi som bekant vår församlings patronatsfest, Kristus Konungens högtid. Denna högtid instiftades år 1925 av påven Pius XI, som en reaktion på de olika totalitära regimer som hade börjat växa fram efter första världskriget, i första hand kommunismen, nazismen och fascismen. Dessa olika mänskliga ideologier försökte på olika sätt skapa det perfekta jordiska samhället, utan något som helst behov av Gud eller Kyrkan. Dessa olika politiska ideologier stod för ofta väldigt olika strategier för att uppnå ett sådant perfekt samhälle, men de hade en sak gemensamt: de slutade alla i total katastrof, framförallt i form av organiserade massmord av oliktänkande. I kontrast till detta ville påven och Kyrkan föra fram Kristus som den ende sanne Konungen, utan vilken det är omöjligt att skapa ett fridfullt samhälle där alla kan leva lyckligt i harmoni med varandra och med skapelsen. Jordiska riken kommer och går, men Kristi rike består.
Detta budskap uttrycks även i den dagens första läsning ur profeten Daniels bok, som utgör avslutningen av en av Daniels syner. I denna syn ser Daniel fyra stora djur stiga upp ur havet, och han får förklaringen att ”Dessa stora djur, fyra till antalet, betecknar fyra kungar som träder fram på jorden.” (Dan 7:17) Dessa fyra kungar identifieras traditionellt med det babyloniska riket, det medisk-persiska riket, det grekiska riket och romarriket. Alla dessa riken var så mäktiga att de framstod som närmast oövervinneliga under sina respektive höjdpunkter, men trots detta bestod inget av dem för evigt. Och efter synerna om dessa fyra kungar eller riken såg Daniel i sin syn ”hur en som liknade en människa kom med himlens skyar” (Dan 7:13a), vars ”välde är evigt, det skall aldrig upphöra, och hans rike skall aldrig gå under.” (Dan 7:14b). Detta syftar givetvis på Människosonen, Jesus Kristus, som föddes och kom till världen under den romerske kejsar Augustus regeringstid för att ”vittna för sanningen” och grunda ett evigt rike präglat av sanning och liv, helgelse och nåd, rättvisa, kärlek och frid (jfr prefationen).
Kristus Konungens högtid firades ursprungligen den sista söndagen i oktober. I och med Andra Vatikankonciliets liturgireform flyttades den dock till kyrkoårets sista söndag, vilket medfört att betoningen hamnat mer på den eskatologiska aspekten av Kristi kungarike. Tanken var aldrig varit att Kristus såsom konung och påven såsom hans ställföreträdare helt skulle ersätta de jordiska samhällena i form av någon slags universell teokrati. Att fira Kristus Konungens högtid utgör inte ett led i att försöka återskapa Kyrkostaten och påvens temporala makt, eller att återinföra statskyrkosystemet. När Pilatus i dagens evangelium frågar Jesus om han är judarnas konung, så svarar Jesus klart och tydligt att ”mitt rike hör inte till denna världen.” (Joh 18:36). Och när fariséerna frågade Jesus ”om när Guds rike skulle komma svarade han: ’Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon. Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er.’” (Luk 17:20-21).
Att försöka upprätta Kristi rike som ett jordiskt kungarike med universell temporal makt vore utopiskt, och det är som sagt inte heller detta som Kristus har kommit till jorden för att göra. Vi får heller inte falla för frestelsen att försöka skapa ett slags perfekt katolskt parallellsamhälle, och lämna resten av världen åt sitt öde. Så länge världen är skadad av ursynden så är det inte möjligt att skapa ett perfekt samhälle här på jorden. Inom teologin brukar man visserligen tala om Kyrkan som ”societas perfecta”, vilket betyder just ett ”perfekt samhälle”. Med detta menas dock att Kyrkan i sig själv besitter alla nödvändiga medel för att hon ska kunna uppnå sitt mål, vilket är människosläktets frälsning. När vi i Herrens bön ber ”Tillkomme ditt rike”, så handlar det enligt Katolska Kyrkans katekes ”huvudsakligen om Guds rikes slutliga ankomst genom Kristi återkomst” (KKK n. 2818). Därför är det passande att fira Kristus Konungens högtid under kyrkoårets sista söndag, för att betona att Kristus inte kommer att träda fram synligt som konung förrän vid sin återkomst på den sista dagen.
Samtidigt finns det en annan frestelse, och det är att inte alls bry sig om att bygga upp Kristi rike i den här världen, med hänvisning till att den ändå kommer att förgås. Det är just detta som inte minst kommunismen förebrått kristendomen för, nämligen att med ett löfte om evig lycka i nästa liv få människorna att acceptera odrägliga levnadsförhållanden och förtryck i detta liv, dvs. att använda religionen som ett ”opium för folket”. Men att vi som kristna i första hand sätter vårt hopp till det eviga livet och att Kristi rike ska komma på den sista dagen, det står inte alls i motsättning till strävan efter att bygga upp denna värld och bidra till att skapa ett så gott samhälle som möjligt. Katekesen förklarar att Kyrkans önskan om Guds rikes ankomst genom Kristi återkomst ”[inte avhåller henne] från sin sändning i denna värld, den får henne snarare att ytterligare gå in i den. Ty sedan den första pingsten är Gudsrikets ankomst Herrens Andes verk, den Ande som ’fullbordar hans verk i världen och fulländar all helgelse’.” (Ibid.)
Hoppet om Kristi rikes definitiva ankomst på den sista dagen borde därför sporra oss som kristna att se till att det breds ut alltmer redan här och nu på jorden som en surdeg. Detta sker framförallt genom att vi i ord och handling sprider evangeliet om Jesus Kristus så att ännu fler människor kommer till tro på honom, erkänner honom som sin Herre och Konung och bestämmer sig för att leva i enlighet med hans bud. Och för att göra detta kan vi inte separera oss från världen genom att skapa ett slags parallellsamhälle. Ett av de starkaste vittnesbörden som attraherar människor till Kristus, det är att konkret sprida hans kärlek till alla människor genom att bidra till att göra det existerande samhälle så gott som möjligt, med skolor, universitet, sjukhus och omsorg om fattiga och utsatta, vilket är just precis vad den Katolska Kyrkan har gjort i alla tider. Och även om vi aldrig kommer kunna skapa ett perfekt samhälle här på jorden så är det ändå vår plikt som kristna att genom olika former av politiskt engagemang bidra till att den civila lagstiftningen så långt som möjligt står i samklang med Kyrkans lära och underlättar hennes frälsande uppdrag.
I slutet av denna mässa kommer alla inbjudas att tillsammans recitera den traditionella vigningsbönen av människosläktet till Kristus Konungen ”Iesu dulcissime, Redemptor”, vilket är belagt med fullständig avlat om man gör det offentligt just idag på Kristus Konungens högtid. Låt oss i och med detta be om nåden att Kristi rike får bredas ut ännu mer redan här i världen på ett osynligt sätt, genom att Kristus får möjlighet att härska som Konung i alla människors hjärtan. Och låt oss också be om ett ännu större hopp om och en ännu större längtan efter den dag då Kristus kommer tillbaka i härlighet för att definitivt härska som hela världsalltets Konung, alltid och i evighet. Amen.
Vigningsbön av människosläktet till Kristus Konungen
Fullständig avlat ges (under de vanliga villkoren, dvs. bikt, kommunion, bön för påvens intentioner och den fulla föresatsen av undvika all synd) till de troende som på Kristus Konungens högtid offentligt ber denna vigningsbön av människosläktet till Kristus Konungen (Iesu dulcissime, Redemptor). Under andra förutsättningar är avlaten partiell. (Enchiridion Indulgentiarum, IV editio, Aliae concessiones, n. 2)
Mildaste Jesus, människosläktets Frälsare, se till oss som här i all ödmjukhet knäböjer inför ditt altare. Vi är dina, och dina vill vi vara. För att allt fastare knyta det band som förenar oss med dig, helgar vi oss i dag, var för sig av fri vilja, åt ditt heliga Hjärta. Hur många människor har aldrig känt dig, hur många har inte överträtt dina bud och tagit avstånd från dig! Förbarma dig över dem, milde Jesus, och för dem alla med mäktig hand till ditt heliga Hjärta. Härska, Herre, som konung, inte bara över de troende som aldrig avlägsnat sig från dig, utan även över de förlorade barn som övergivit dig. Låt dem snart återvända till fadershuset för att inte gå under av elände och hunger. Härska såsom konung även över dem som följer falska läror eller genom tvister skilt sig från din Kyrka. Återför dem till sanningens hamn och till trons enhet, så att det snart blir en hjord och en herde. Herre, ge frihet, trygghet och helighet åt din Kyrka, lugn och ordning åt alla folk. Låt denna enda röst åter ljuda från världens ena ände till dess andra: Lovat vare det gudomliga Hjärtat, som givit oss frälsning. Ditt Hjärta vare pris och ära i all evighet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 