Högmässa i Jesu Moder Marias kloster, Mariavall och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Dan 12:1‒3; Heb 10:11‒14, 18; Mark 13:24‒32.
Kära bröder och systrar
Vi närmar oss kyrkoårets slut. Idag firar vi den sista ordinarie söndagen ”under året”, nästa söndag kommer vi att fira Kristus Konungens högtid, och söndagen därpå kommer vi att inleda det nya kyrkoåret med att fira första söndagen i advent. Texterna för alla dessa tre söndagar behandlar olika aspekter av den yttersta tiden och Kristi återkomst, vilket således kommer ge oss gott om tid att meditera över detta mysterium.
Inom eskatologin, alltså läran om de yttersta tingen, skiljer man mellan den personliga domen, som var och en kommer att genomgå vid sin dödsögonblick, och den yttersta domen som kommer äga rum på den sista dagen vid Kristi återkomst. På den dagen skall de ”som sover i mullen att vakna, några till evigt liv, andra till evig skam och fasa (Dan 12:2), som vi hörde i den första läsningen ur profeten Daniels bok. De saliga som insomnat i Kristus, som har sina namn skrivna i Livets bok och som har genomgått all nödvändig rening skådar redan Guds härlighet. Men på den yttersta domen kommer även deras kroppar att uppstå till det eviga livet, vilket kommer att lända dem till ännu större härlighet. På den dagen kommer även de orättfärdigas kroppar att uppstå, men istället för härlighet så kommer de att uppstå till skam och evig fasa.
Detta kanske låter hotfullt och skrämmande. Hur kan en kärleksfull och barmhärtig Gud, som enligt Bibeln uttryckligen ”vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4), tillåta att en enda människa går förlorad för evigt? Detta har inte så mycket att göra med Guds rättvisa, som med att han i sin oändliga kärlek respekterar vår fria vilja. Han tvingar ingen att bli frälst och tillbringa evigheten tillsammans med honom i himmelriket mot sin vilja. Men varför skulle någon inte vilja det? Det kan djävulen svara på. Helvetet skapades inte i första hand för de orättfärdiga människor som inte vill ha med Gud att göra, utan för djävulen och hans demoner. Och en plats där Gud låter var och en sköta sig själva utan att han lägger sig i, den blir i praktiken till ett helvete. Djävulen var från början den mäktigaste och mest ärofyllda varelse som Gud någonsin hade skapat. Men mycket vill ha mer. I sitt högmod vägrade djävulen att underkasta sig Gud och försökte ta hans plats, varpå han istället kastades ut ur himmelriket. Detta finns skildrat i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel: ”Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom.” (Upp 12:7-9).
Alltsedan djävulens och hans änglars fall pågår alltså en andlig kamp, där våra själar är slagfältet. Striden är dock redan avgjord. I dagens andra läsning ur Hebreerbrevet hörde vi att ”Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida.” (Heb 11:12). I och med sitt offer på korset och sin uppståndelse har Jesus en gång för alla besegrat djävulen, synden, döden och det onda. Djävulen kan dock fortfarande se till att den segrande sidan åsamkas så stora förluster som möjligt, i form av förtappade själar som går över till hans sida. Även vi människor kan lockas att av högmod vägra underkasta oss Gud och hans bud. Därför är den eviga skammen och fasan i helvetet en reell möjlig utgång som vi borde göra allt som det står i vår makt för att undvika.
Lyckligtvis är vi inte ensamma i denna kamp. I texten jag citerade ur Uppenbarelseboken hörde vi om hur ärkeängeln Mikael, den himmelske härföraren, stred mot draken, dvs. djävulen. Även i dagens första läsning ur Daniels bok hörde vi att ”På den tiden skall Mikael träda fram, den store änglafursten, han som beskyddar ditt folk.” (Dan 12:1). I Kristus Konungens kyrka invigdes förra året en staty av den helige ärkeängeln Mikael ovanför ingången till sakristian. För en dryg månad sedan avslutades även arbetet med att restaurera väggmålningarna av tolv änglar på korets valvbågar. Dessa bilder hjälper till att påminna oss om att oräkneliga änglar alltid står vid vår sida i den andliga kampen för att inspirera oss till att göra det goda och försvara oss för angreppen från djävulen och hans demoner, i form av frestelser och annat ont som kan få oss på fall. I slutet av söndagskvällsmässan på latin brukar vi även ofta sjunga bönen till ärkeängeln Mikael: ”Helige ärkeängel Mikael, försvara oss i striden. Var vårt värn emot djävulens snaror och ondska. Må Gud betvinga honom, därom ber vi ödmjukt. Och du, de himmelska härskarornas furste, kasta med Guds kraft ned till helvetet Satan och de andra onda andarna som irrar omkring på jorden för att fördärva själarna.” Påven Leo XIII uppmanade till att be denna bön i slutet av alla stilla mässor, och även den helige påven Johannes Paulus II uppmuntrade till att fortsätta detta bruk. Vi får heller inte glömma att var och en av oss har en alldeles egen skyddsängel, som inte gör annat än att be och vaka oss var och en personligen. Som ytterligare hjälp i den andliga kampen är det således en mycket bra idé att varje morgon och kväll be Kyrkans traditionella bön till skyddsängeln: ”Guds ängel, min beskyddare, upplys mig, beskydda mig, styr mig och led mig, som av himlens godhet är anförtrodd åt dig.”, eller som den lyder på latin, då den dessutom rimmar: ”Ángele Dei, qui custos es mei, me tibi commíssum pietáte supérna, illúmina, custódi, rege et gubérna.”
I dagens evangelium hörde vi Jesus berätta om några av de tecken som ska föregå Människosonens återkomst och den yttersta domen. Å ena sidan ska vi vara uppmärksamma på dessa tecken och att födslovärkarna intensifieras mer och mer. Å andra sidan ska vi undvika alarmism eller försöka förutsäga exakt när den sista dagen kommer. Som vi hörde i slutet av evangeliet: ”Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern.” (Mark 13:32). Det kan låta märkligt att inte ens Sonen känner till detta. Är inte Sonen ”Gud av Gud”, ”av samma väsen som Fadern”, som i allt delar Gud Faderns allmakt och allvetande? Jo, och därför är det sannolikt att dessa ord borde tolkas som att Jesus här talar om sig själv i sin mänsklighet. I slutet av barndomsevangeliet enligt Lukas sägs det att ”Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag.” (Luk 2:52). I sin mänsklighet föddes inte Jesus med all den kunskap han av evighet hade såsom Guds Son, utan fick lära sig saker på naturlig väg och blev visare med tiden. Närhelst det behövdes för hans uppdrag kunde han dock få gudomlig, övernaturlig vishet ingjuten i sin mänskliga själ, så att han exempelvis kunde läsa människors tankar. Men dagen och timmen för hans återkomst var inte nödvändig för honom att veta under sitt jordeliv, helt enkelt för att det inte ingick i hans uppdrag att förmedla denna kunskap vidare till oss. Och anledningen till detta är att vi ändå alltid borde leva som om Jesus skulle komma tillbaka när som helst.
Låt oss därför be om nåden att vi blir än mer uppmärksamma på de tecken som förebådar den sista dagen, så att vi ständigt lever i en hoppfull förväntan på Jesu återkomst. Låt oss också be om den helige ärkeängeln Mikaels, vår skyddsängels och hela den himmelska härskarans förböner att vi alltid kan motstå djävulens frestelser och bländverk, så att vi tillsammans med änglarna och helgonen en dag får ”lysa som det ljusa himlavalvet” i Guds rike och ”stråla som stjärnorna, alltid och evigt.” (Dan 12:3) Amen.
Fader Gustavs predikningar 