Mässa under SUK:s riksläger på Katolska Skolan av Notre Dame och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Kung 17:10–16; Ps 146:7–10; Heb 9:24–28; Mark 12:38–44.
Kära bröder och systrar
Dagens läsningar påminner oss om att vi alltid i första hand måste ge Gud det som tillhör honom, även om vi har ont om resurser. I den första läsningen ur Första Kungaboken hörde vi om den fattiga änkan, som inte hade kvar mer mjöl och olja än att det bara skulle räcka till ytterligare en enda måltid av bröd till henne och hennes son. Profeten Elia hade ingen mat över huvud taget, och av alla som han skulle ha kunnat tänkas be om hjälp, så vänder han sig till denna utfattiga änka. Men hon protesterar inte utan litar på profetens ord när han ber henne att först laga en brödkaka åt honom, med löftet från Herren att mjölet i krukan inte skall ta slut och oljan i kruset inte tryta. I tro gav hon bort det sista hon hade som gåva till Guds profet, och i gengäld lät Herren ett mirakel ske så att hon fick mjöl och olja i överflöd.
I dagens evangelium är det en annan fattig änka som helt på eget initiativ ger bort sina sista småmynt som offergåva till templet. Även hon litade på att om hon i första hand ger Gud det som tillkommer honom, så kommer han att på något sätt ha omsorg om henne och förse henne med vad hon behöver. Dessa båda änkor är verkligen levande exempel på det som Jesus undervisar om i bergspredikan, när han säger: ”bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen” (Matt 6:25) och ”Sök först [Guds] rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också” (Matt 6:33). När Jesus säger att änkan vid tempelkistan gav bort ”allt hon hade att leva på”, så heter det ordagrant i den grekiska grundtexten att hon gav bort ”hela sitt liv”, sitt ”bios”. Grekiskan har tre olika ord för ”liv”: bios, psychê och zôê. Bios syftar på det biologiska eller kroppsliga livet, som vi har gemensamt med växterna och djuren. Psychê syftar på det psykologiska eller själsliga livet, som gör oss till tänkande, förnuftiga varelser. Zôê syftar på det eviga livet, som vi såsom andliga varelser är skapade för. Människan består av både kropp, själ och ande, och ibland kan det vara värt eller rentav nödvändigt att göra avkall på ens kroppsliga eller själsliga liv för att främja sitt andliga, eviga liv. Denna djupa visdom hade de båda änkorna förstått.
Vi måste dock inte nödvändigtvis bokstavligt ta efter änkan i evangeliets exempel och ge bort allt vi har att leva på till Kyrkan. Men hur mycket borde man då ge? Som registrerade medlemmar av Stockholms katolska stift betalar man automatiskt 1 % av sin beskattningsbara inkomst till stiftet. Man kan, och rentav bör dock ge betydligt mer än så. I Matteusevangeliets tjugotredje kapitel förebrår Jesus de skriftlärda och fariseerna för att vara hycklare ”som ger tionde av mynta och dill och kummin men försummar det viktigaste i lagen: rättvisa, barmhärtighet, trohet” (Matt 23:23a). Å ena sidan räcker det inte ens att ge tionde, dvs. 10 % av sina inkomster till välgörenhet, om man inte samtidigt slår vakt om grundläggande kristna attityder mot sina medmänniskor såsom rättvisa, barmhärtighet och trohet. Men Jesus tillägger också att ”Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra.” (Matt 23:23b). Därmed bekräftar han budet i Mose lag att ge tionde till leviterna, som gjorde tjänst i templet, och som redan Abraham hade gjort till prästen Melkisedek.
Det femte av Kyrkans fem bud lyder ”Du skall bidra till Kyrkans behov”. Det sägs dock inte uttryckligen hur mycket man ska ge, bara att det ska ske efter vars och ens förmåga. Det traditionella tiondet är således inte att betrakta som en förpliktelse, utan som en uppmuntran. Men 10 % av ens inkomst kan upplevas väldigt olika beroende på hur stora marginaler man har i sin budget. Och den fattiga änkan i dagens evangelium hade sannolikt ingen inkomst att tala om över huvud taget, men hon var ändå mån om att ge det lilla hon hade för att bidra till templet och dem som tjänstgjorde där.
Som ungdom har man heller inte särskilt mycket inkomst att tala om, och om man har flyttat hemifrån för att studera så är de ekonomiska marginalerna vanligtvis oerhört små eller obefintliga, till den grad att man ofta måste ta studielån för att klara sig. Då kan det givetvis kännas som mycket begärt att dessutom ge 10 % av ens studiebidrag till Kyrkan. Men när det gäller att ge Gud det som tillhör honom, så handlar det inte bara eller ens i första hand om pengar, utan i första hand om ens tid och ens hjärta. Framförallt måste vi ge tillräckligt av vår tid till Gud i bönen. Detta kan ofta upplevas som ännu svårare än att ge till Gud av sina pengar, om man redan tycker sig ha fullt upp med att ta hand om sitt arbete, sin familj eller sina studier. Men att offra tid åt Gud i bönen ska vi inte i första hand se som en nödvändig utgift, utan som en investering. Att hoppa över sina dagliga böner för att få mer tid att plugga inför ett viktigt prov, det är ungefär som att hoppa över att stanna bilen för att tanka under en långresa för att komma fram snabbare. För eller senare tar det helt stopp. Men om vi, precis som änkorna på profeten Elias respektive Jesu tid i tro vågar offra det lilla vi har till Gud, om det så gäller tid eller pengar, då får vi lita på att Gud i gengäld ger oss allt vi behöver.
Förra helgen firade vi Alla själars dag, och nu under november månad och de sista veckorna av kyrkoåret fortsätter vi att be för de avlidna och meditera över döden och de yttersta tingen. I dagens andra läsning ur Hebreerbrevet hörde vi att ”liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.” (Heb 9:28). Vid vårt dödsögonblick kommer vi att genomgå en personlig dom, då det definitivt bestäms om vi kommer till himmelen eller helvetet, eller om vi behöver genomgå en rening i skärselden innan vi kan komma in i himmelen. Det är bara den biologiska kroppen som dör, medan den andliga själen lever vidare. Men vid den yttersta domen, då Jesus ”skall uppenbara sig en andra gång”, då kommer även de avlidnas kroppar att uppstå för att förenas med själen, såväl för de saliga som för de fördömda. De saligas kroppar kommer då att likna den förhärligade kropp som Jesus uppstod med. Dagen och timmen som Jesus kommer tillbaka för att döma jorden vet ingen, inte ens han själv i sin mänsklighet, ingen utom Fadern (Matt 24:36). Ingen av oss vet heller med säkerhet vilken dag vi kommer att dö och ställas inför den personliga domen. Men att vi kommer att dö, det är bland det enda som vi kan vara helt säkra på här i livet. Därför gäller det att vi alltid lever på ett sätt att vi är redo att möta vår domare.
Låt oss be om nåden att vi får en lika stark tro som änkorna i dagens läsningar, så att vi vågar offra av vår tid och våra pengar till Gud, i hopp om att i gengäld få allt vad vi behöver av honom. Och låt oss be om nåden att vår omsorg om vårt kroppsliga och själsliga liv aldrig blir viktigare än omsorgen om det andliga, så att vi kan stå frimodiga på domens dag och får träda in i det eviga livet i härligheten hos vår Herre. Amen.
Fader Gustavs predikningar 