Ekumenisk vesper i Gustavi domkyrka, Göteborg. Läsning: Matt 5:1–12.
Kära bröder och systrar i Kristus
Den gångna helgen firade vi Alla helgons dag. Denna högtid inbjuder oss att lyfta blicken till det himmelska Jerusalem och den stora skaran av helgon som ingen kan räkna, som levt i Kristi efterföljd och gått före oss in i evigheten. När vi ser på helgonens liv, så påminns vi om vår egen kallelse till helighet och sporras av deras exempel, och i en av kollektbönerna för denna dag ber vi Gud om att låta ”[helgonens] förebild väcka oss till ett helgat liv så att vi inte bara firar deras minne utan också följer dem i tro och goda gärningar”. Såväl i den svenska evangelieboken som i det katolska lektionariet var evangeliet för Alla helgons dag detta år saligprisningarna, som vi nyss hörde. Saligprisningarna utgör både en beskrivning av vad det innebär att vara ett helgon, samt vilka frukter det leder fram till: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”, och så vidare.
Att vara salig, det betyder att vara lycklig, och det är just vad helgonen är. Vem vill inte såsom ett Guds barn ärva det eviga livet i himmelriket, och där bli tröstad och mättad samt inte minst få skåda Gud med sina egna ögon? Men vägen dit går inte utan prövningar. Var och en av saligprisningarna inleds med någonting som vid en första anblick inte tycks leda till salighet och lycka. Helighet förutsätter först och främst att vi är fattiga i anden, dvs. att vi inser att vi inte klarar av att göra någonting på egen hand med vare sig våra materiella eller andliga tillgångar, utan att vi måste erkänna vårt totala beroende av Gud. Det är inte vi själva som formar oss till helgon, utan Gud genom sin nåd. Samtidigt står det i vår makt att säga nej till Gud, eller att bara följa honom halvhjärtat. Men när vi ser på helgon som den saliga jungfrun Maria, den helige Johannes Döparen, den helige Franciskus eller den heliga Birgitta, då förstår vi att det bästa som vi kan göra med våra liv här på jorden, det är att ta efter deras exempel och med Guds hjälp vandra så nära i Kristi efterföljd som möjligt. Precis som dem måste vi ha en helig hunger och törst efter rättfärdigheten, som Gud längtar efter att få mätta.
Vägen till saligheten och heligheten går också genom andra prövningar, som att sörja och förföljas för rättfärdighetens skull. För att vi ska växa i helighet så tillåter Gud ibland att vi sätts på prov för att vår kärlek till honom ska renas, så att det blir uppenbart att vi älskar Gud själv mer än hans gåvor. Men om vi förstår att Gud har sitt finger med i spelet i dessa prövningar och att syftet är att de ska leda oss ännu närmre honom, då kan vi glädja oss åt prövningarna redan innan vi fått smaka frukten av dem. Därför skriver aposteln Jakob: ”Skatta er bara lyckliga, mina bröder, när ni utsätts för prövningar av olika slag. Ni vet ju att om er tro består provet ger den uthållighet.” (Jak 1:3) Och aposteln Paulus skriver i sitt andra brev till Timotheos att ”Så kommer var och en som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” (2 Tim 3:12). Här i Sverige riskerar vi som kristna lyckligtvis inte att förföljas för vår tro till den grad att vi kan behöva offra våra liv för den för martyrer. Men vi kan ofta utsättas för oblodiga förföljelser, genom att förlöjligas för vår tro eller när vi försöker stå upp för traditionella kristna värderingar som går stick i stäv med den allmänna opinionen.
En av de allra viktigaste dygderna som karaktäriserar helgonen är ödmjukhet. Ödmjukhet innebär att inte överskatta sin egen förmåga eller tro sig vara bättre än man i själva verket är.
Samtidigt måste ödmjukheten, precis som alla dygder, stå i samklang med sanningen. Ödmjukhet handlar således inte om att försöka övertyga andra om hur dålig och hur stor syndare man är, utan det riskerar bara att leda till falsk ödmjukhet. Ödmjukheten står heller inte motsättning till storsintheten, som inspirerar oss till att med Guds hjälp utföra storverk. Därför kan den saliga jungfrun Maria i sitt Magnificat, som vi tillsammans kommer att be om en liten stund, å ena sidan beskriva sig själv som ”Herrens ringa tjänarinna”, och strax därefter erkänna att ”stora ting låter den Mäktige ske med mig”. Men den allra främsta förebilden i ödmjukhet, det är Jesus Kristus själv. I den så kallade filipperbrevshymnen läser vi att Jesus, trots att ”han ägde Guds gestalt”, [inte] vakade (…) över sin jämlikhet med Gud”, utan när ”han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.” (jfr Fil 2:7, 9).
Ödmjukhet handlar alltså om att frivilligt inta den nedersta platsen och sätta andra högre än en själv. Den har därmed en nära samband med barmhärtigheten. Barmhärtighet innebär dels att alltid vara beredd att frikostigt förlåta andra deras synder, inte minst med tanke på att ingen av oss själva heller är fri från synd. Samtidigt innebär barmhärtighet att liksom den barmhärtige samariern söka upp och ta hand om dem som behöver hjälp. Det helgon i modern tid som förverkligat denna saligprisning på det mest påtagliga sättet är förmodligen den heliga moder Teresa av Calcutta, som av allmänheten betraktades som ett helgon långt innan hon officiellt helgonförklarades.
När Bibeln försöker beskriva himmelrikets glädje, så handlar det ofta om att på något sätt få skåda Gud. I sitt första brev skriver aposteln Johannes att ”när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är.” (1 Joh 3:2). Och det kriterium som saligprisningarna ger för att skåda Gud, det är att ha ett rent hjärta. När vi talar om att vara renhjärtad, så tänker man kanske i första hand på sexuell renhet. Och det stämmer att sexuella synder är bland det mest påtagliga som kan smutsa ner vårt hjärta. Det okontrollerade sexuella begäret tenderar inte minst att sätta förnuftet ur spel, vilket gör det omöjligt att över huvud taget se klart med sitt inre öga. Men att ha ett rent hjärta innebär mer än sexuell renhet. Det innebär att uppriktigt och ärligt söka Gud och göra det rätta av hela sitt hjärta, utan några falska avsikter och utan att låta sitt hjärta fästas vid någonting annat än Gud själv. På så vis kan vi redan i detta livet se vad som verkligen är värt någonting, och i nästa liv få skåda Gud ansikte mot ansikte sådan han är.
Att vara salig och helig innebär slutligen att även vara en freds- eller fridsstiftare. Detta syftar inte i första hand på att med diplomati skipa fred i de krig och väpnade konflikter som råder i världen, även om detta också är viktigt. Det handlar snarare om att skipa fred och frid i människors hjärtan, vilket är den främsta förutsättningen till att fred ska kunna skipas även mellan hela nationer som strider mot varandra. Och för att kunna ge fred och frid åt andra, så måste man till att börja med själv leva i frid. ”Sök friden och bevara den”, diktar kung David i den trettiofjärde psalmen. Att söka Guds frid i den stilla, inre, kontemplativa bönen, det är därför en säker väg såväl för att själv finna saligheten och heligheten, samt för att frid och fred ska råda i hela världen.
Låt oss be om nåden att vi, genom att betrakta helgonens liv och meditera över saligprisningarna, blir inspirerade att själva växa mer och mer i helighet, så att vi blir saliga redan här i tiden och sedan får evigt liv i den kommande världen. Och låt oss be att alla kristna, genom att bli än mer kristuslika och komma honom närmre, på så vis också än mer kan närma sig varandra och nå fram till den fulla, synliga enheten i sanningen. Amen.
Fader Gustavs predikningar 