Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 5 Mos 6:2–6; Ps 18:2–4, 47, 51ab; Heb 7:23–28; Mark 12:28b–34.
Kära bröder och systrar
För några söndagar sedan hörde vi i evangeliet om den rike mannen som frågade Jesus vad vi måste göra för att få evigt liv. I dagens evangelium är det en skriftlärd som ställer en minst lika väsentlig fråga till Jesus: ”Vilket är det viktigaste budet av alla?” (Mark 12:28). Är denne skriftlärdes fråga uppriktig? På motsvarande ställe i Matteusevangeliet där en skriftlärd ställer samma fråga till Jesus så är det med det uttryckliga syftet att sätta Jesus på prov. Men oavsett hur det är med den saken så tar Jesus i alla fall den skriftlärdes fråga på allvar och svarar på den på ett mycket högtidligt sätt, nämligen i form av det judiska folkets trosbekännelse, ”Hör Israel”, på hebreiska ”Sh’ma Israel”: ”Hör, Israel, Herren, vår Gud, är den ende Herren, och du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft.” (Mark 12:29, 5 Mos 6:4-5) Denna trosbekännelse skulle och ska varje jude recitera morgon och kväll. I Bergspredikan hade Jesus betonat att han inte hade kommit för att upphäva lagen eller profeterna utan för att uppfylla dem (jfr Matt 5:17). Med sitt svar på den skriftlärdes fråga så intygar Jesus återigen att hans lära står helt i kontinuitet med den gamla lagen, och att han rentav själv är den som uppfyller lagen.
Men, Jesus nöjer sig inte med att återge det viktigaste budet i lagen. Han fortsätter även med att förklara vilket som är det näst viktigaste budet, denna gång hämtat från Tredje Moseboken: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (3 Mos 19:18). Kärleken till Gud och kärleken till nästan hänger djupt samman med varandra, och aposteln Johannes beskriver detta samband med följande ord i sitt första brev: ”Om någon säger: ’Jag älskar Gud’ men hatar sin broder, då ljuger han. Ty den som inte älskar sin broder, som han har sett, kan inte älska Gud, som han inte har sett.” (1 Joh 4:10).
Oavsett om den skriftlärde bara var ute efter att sätta Jesus på prov eller inte, så verkar han i alla fall nöjd med Jesu svar. Och vi får utgå från att han är uppriktig när han berömmer Jesus för detta med orden: ”Du har rätt, mästare! Det är som du säger: han är den ende, det finns ingen annan än han. Att älska honom av hela sitt hjärta, av hela sitt förstånd och av hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, det är mer än alla brännoffer och andra offer.” (Mark 12:33) Större delen av Tredje Mosebok handlar om att beskriva olika former av offer som Israels folk skulle bära fram i templet som gottgörelse för sina synder. Offren i det Gamla förbundet var förebilder som pekade fram mot det enda offer som på riktigt kan sona våra synder, nämligen det offer som Jesus Kristus, Guds enfödde Son gjorde av sig själv på korset. Han är den ende fullkomlige översteprästen, som en gång för alla har burit fram det offer som sonar både våra och hela världens synder när han offrade sig själv, som vi hörde om i den andra läsningen ur Hebreerbrevet (jfr Heb 7:27, 1 Joh 2:2). Och i det Nya förbundet kan vi som döpta själva delta i frambärandet av Jesu offer och ta del av dess frukter i den heliga eukaristin.
Men yttre offer och utövande av religiös kult har inget värde i sig självt. Gud behöver egentligen inte våra offer. Det är vi som har behov av att ge honom olika slags offer för att bli medvetna om vår synd och visa vår uppriktighet att vi vill gottgöra för den. Men vi får inte automatiskt förlåtelse för våra synder och växer i helighet bara för att vi frambär yttre offer och utför religiösa ritualer till punkt och pricka. Firandet av den heliga liturgin är till för att hjälpa oss att ana någonting av Guds helighet. Och Jesu fullkomliga offer för all världens synder blir verkligen objektivt närvarande varje gång den heliga eukaristin firas, och frukterna från det förmedlas till resten av Kyrkan, Kristi mystiska kropp. Att troget och vackert fira den heliga liturgin i enlighet med föreskrifterna i de liturgiska böcker som Kyrkan ber oss att använda, det är verkligen ett uttryck för vår kärlek till Gud. Men för att kärleken till Gud ska kunna vara äkta, så måste den också få uttryck i kärleken till vår nästa. Vi måste sätta liturgin i praktiken genom att utöva den i vår vardag under resten av veckan eller dagen. Det är det som är innebörden i mässans sista ord, som gett ord åt hela den eukaristiska liturgin: ”Ite, missa est!” ”Gå, detta är utsändningen!”. Eller som det heter i en av de alternativa formuleringarna som påven Benedictus XVI införde: ”Gå i frid, och ära Herren med ert liv.”
Budet att älska vår nästa som oss själva uppfyller vi genom att av kärlek utföra goda gärningar mot andra människor, inspirerade av vår kärlek till Gud. Varje gång som vi utför en kärleksgärning mot vår nästa så växer vi lite i den teologala dygden kärlek. Och ju mer vi växer i kärlekens dygd, desto lättare och mer naturligt blir det för oss att ännu oftare utföra ännu större kärleksgärningar. Innan man har lagt av sig sina dåliga vanor och fått upp farten att göra det goda så kan det kanske kännas lite trögt, men ju mer vi växer i kärleken och därmed i heligheten, desto snabbare kommer vi kunna växa ännu mer. Och i slutändan är det endast måttet av vår gudomligt inspirerade kärlek som vi kommer att dömas för på domens dag, som den helige Johannes av Korset säger: ”Vid vårt livs afton skall vi dömas efter kärleken.” (Avisos y sentencias, 57, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 1022).
Vad kan vi då konkret göra för att uttrycka och växa i kärleken till vår nästa? Först och främst genom att troget och kärleksfullt utföra våra dagliga plikter i familjen, på arbetet eller i skolan. Ofta behöver det inte kosta särskilt mycket att utföra en kärleksgärning som kan göra mycket gott hos andra, som en hälsning, ett leende, ett vänligt ord eller ett handtag till någon som behöver hjälp. Att dela med sig av sitt ekonomiska överflöd till dem som bättre behöver det är givetvis också en klassisk kärleksgärning. Att varje månad skänka en kännbar del av sin inkomst till Caritas eller andra hjälporganisationer, till sin församling, till kloster eller andra rörelser inom Kyrkan, det är både nödvändigt för att Kyrkans verksamhet ska fungera och ett säkert sätt att själv växa i kärlek, ”ty allmosor räddar från döden och gör att du slipper gå in i mörkret” (Tob 4:10), som det heter i Tobits bok. Kyrkan har sammanfattat de traditionella sätten att visa kärlek mot sin nästa i de sju kroppsliga och de sju andliga barmhärtighetsverken. De sista av dessa är att begrava respektive be för de döda, något som vi särskilt uppmuntras att göra nu under november månad. Kärleken till nästan är inte bara begränsad till de levande, utan även till den lidande Kyrkan i skärselden.
Låt oss be om nåden att den Helige Ande dag för dag inspirerar oss till att utföra ännu fler och ännu större kärleksgärningar gentemot Gud och vår nästa, och att vi får kraften att fullgöra dem, så att vi springer allt snabbare och snabbare framåt på helighetens väg, till dess att vi når fram till himmelrikets härlighet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 