Alla själars dag

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Job 19:1, 23–27; Ps 116:5–6, 10–11, 15, 16ac; Fil 3:20–21; Joh 5:24–29.

Kära bröder och systrar

Efter att igår ha firat alla helgon som redan nått fram helt och fullt till himmelrikets härlighet, så ber vi idag att skaran av de rättfärdiga som dött i vänskap med Gud ska fullbordas. Vi ber för alla de avlidna, särskilt våra släktingar och andra nära och kära som vi kände under deras jordeliv, att de ska bli befriade från alla onda konsekvenser av sina synder som de inte hann göra bot för nere på jorden, så att de kan träda fram inför Guds ansiktes ljus. Traditionen att be för de avlidna bygger på distinktionen mellan syndens eviga och timliga straff. Om man dör i nådens tillstånd, vilket man är om man är döpt och inte har förnekat tron på Gud i ord eller handling, då kommer man förr eller senare till himlen. Men även om man fått förlåtelse för syndens eviga straff genom dopet och i förekommande fall försoningens sakrament, så kan syndens timliga straff kvarstå. Detta timliga straff är grundat på de naturliga onda konsekvenser av synden som finns kvar även efter att man förlåtelse för syndens eviga straff. Ibland kan de timliga konsekvenserna av synden vara omöjliga att utplåna helt. Om man t.ex. har spridit falska rykten om någon annan så kan den personens rykte vara förstört för all framtid. Och om man har dödat en annan människa, så kommer han eller hon tyvärr inte till liv igen bara för att man biktar sig. Och om man har förlorat sin jungfrulighet före äktenskapet, så kan man aldrig ge den som gåva till den man en gång gifter sig med.

Lyckligtvis så finns det andra sätt att gottgöra för sina synder på, framförallt genom kärleksgärningar och uppoffringar. Tack vare det överflöd av kärleksgärningar och uppoffringar som Jesus Kristus själv och alla helgon utfört, och tack vare de heligas gemenskap i Kyrkan där den enes helighet kommer den andre till del, så har Kyrkan också makt att förmedla avlat för syndens timliga straff. Genom att utföra vissa bestämda fromhetshandlingar samt bikta sig, ta emot den heliga kommunionen, be för påvens intentioner och ha den fasta föresatsen att avhålla sig från all synd, så kan syndens timliga straff också bli helt eller delvis efterskänkt.

Men om man vare sig hunnit utföra särskilt många kärleksgärningar eller vunnit avlat under sitt jordeliv, så finns även möjligheten att gottgöra för de timliga konsekvenserna av ens synder efter detta livet i skärselden. Exakt vad denna skärseld eller reningsort kommer innebära kan vi inte veta i detalj. Med stöd av Paulus ord i Första korinthierbrevets tredje kapitel beskriver Kyrkans tradition denna reningsort som en renande eld, där det kommer att avslöjas hur var och en har byggt sitt liv (jfr 1 Kor 3:13). Det kommer att vara smärtsamt, dels att behöva se alla de onda konsekvenserna av alla ens synder, och dels på grund av vetskapen att man är så nära att komma in i himmelen, men ändå kanske måste vänta ytterligare i vad som kanske kan upplevas som åratal, eller rentav århundraden för att komma dit in.

Men tack vare de heligas gemenskap så kan vi också hjälpa de heliga själarna i skärselden genom att be och vinna avlat för dem. Varje dag den 1-8 november kan vi vinna fullständig avlat för de avlidna genom att besöka en kyrkogård, tillsammans med de övriga kriterierna som jag nämnde tidigare. Det allra mest effektiva sättet att hjälpa de avlidna är att låta den heliga mässan firas för deras intention. I alla mässor, och allra särskilt idag, ber Kyrkan dessutom för alla avlidna i allmänhet, så ingen behöver vara orolig för att bli helt bortglömd i skärselden.

Idag på Alla själars dag inbjuder oss Kyrkan alltså först och främst att be för de avlidna för att hjälpa dem genom skärselden in i himmelrikets härlighet och det saliga skådandet av Guds ansikte. Denna dag blir därmed också ett naturligt tillfälle att minnas våra egna avlidna, sörja över att de har lämnat oss, och tacka Gud för den tid vi fick tillsammans med dem. Men även om denna dags liturgiska färg är svart eller violett, dvs. sorgens eller botens färg, så borde vi samtidigt fira den med en djup inre glädje. När vi påminns om den jordiska döden så kan vi som kristna inte låta bli att även påminnas om tron på uppståndelsen, att en dag få lämna denna tåredal, få skåda Gud ansikte mot ansikte i himmelriket, och där också få återse våra avlidna nära och kära. I den bibliska historien har tron på de dödas uppståndelse dock inte alltid varit självklar. Ännu på Jesu tid fanns saddukeerna, som menade att det inte finns någon uppståndelse. Men i dagens första läsning ur Jobs bok, som troligtvis är en av de allra äldsta böckerna i Bibeln, så hörde vi Job uttala vad som således kan vara ett av de allra äldsta uttrycken för tron på köttets uppståndelse: ”Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram över stoftet, och sedan denna min hud slitits av mig skall jag, i mitt kött, få se Gud.” (Joh 19:25-26) Och i dagens evangelium bekräftar Jesus denna läran om de dödas uppståndelse och vad som krävs för att nå dit med all önskvärd tydlighet: ”Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv.” (Joh 5:24). Vi är inte skapade för livet här på jorden, utan för himmelriket. Som aposteln Paulus skriver i dagens andra läsning ur Filipperbrevet: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.” (Fil 3:20). 

Låt oss därför, samtidigt som vi ber för och sörjer över våra avlidna, även och framförallt glädja oss över att en dag få återse dem i vårt himmelska hemland. Amen.