Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Upp 7:2–4, 9–14; Ps 24:1–4b, 5–6; 1 Joh 3:1–3; Matt 5:1-12a.
Kära bröder och systrar
Varför firar vi egentligen Alla helgons dag? Redan i Kyrkans äldsta tid uppstod traditionen att fira minnet av martyrerna på årsdagen av deras martyrium, deras ”himmelska födelsedag”. Med början hos den helige Martin av Tours på 300-talet så började man även fira helgon som inte lidit martyrdöden. Så småningom fick Kyrkan dock så många helgon att årets dagar inte räckte till för att fira dem alla. Därmed uppstod behovet av en högtid för att fira alla helgon, så att inget av dem skulle bli bortglömt. Detta bruk uppstod först i östkyrkan. I en kaldeisk kalender från 411 anges fredagen efter påsk som minnesdag för alla helgon, och i den byzantinska riten firar man sedan 400-talet fram till idag alla helgon på söndagen efter pingst. Den 1 november år 735 invigde påven Gregorius III ett kapell åt alla helgon i S:t Peterskyrkan i Rom, och under 800-talet påbjöd påven Gregorius IV att denna högtid skulle firas i hela den universella Kyrkan denna dag.
Det är den historiska bakgrunden till att vi firar denna högtid. Det ursprungliga syftet med denna högtid är alltså att försäkra sig om att även alla okända helgon skulle bli uppmärksammade och tillbörligt vördade. Samtidigt gång är denna högtid ett fantastiskt tillfälle att på en och samma gång fira alla kända och älskade helgon. På mammagruppens samling här igår hade barnen traditionsenligt klätt ut sig till sina skyddshelgon eller favorithelgon. Där fanns den helige ärkeängeln Rafael, den helige Hieronymus, den helige Georg, den helige Olav, den helige Isidor, den helige Bruno, den heliga Elisabeth av Ungern, den heliga Katarina av Siena, den heliga Teresa av Avila, den helige Jean-Marie Vianney, den helige Don Bosco, de heliga barnen i Fatima, samt den heliga moder Anna som bar sin dotter Jungfru Maria, den Obefläckade Avlelsen i sin famn. På mitt prästseminarium brukade vi på Alla helgons dag ställa upp ett relikbord på ett av sidoaltaren med säkert ett hundratal reliker av mer eller mindre kända helgon. Det är bara Alla helgons dag som föranleder sådana helgonkavalkader där vi får överösas av minnena av alla helgon som gått före oss, så att vi kan upptändas i vår iver att efterlikna dem och påminnas om den mäktiga hjälp de kan ge oss med sin förbön.
Men den viktigaste frukten av Alla helgons dag, det är inte i sig att alla helgon, kända som okända, får den uppmärksamhet och den vördnad som de förtjänar. Alla helgons dag inbjuder oss framförallt att meditera över själva heligheten och upptända vår längtan efter att själva bli helgon. Evangeliet för denna högtid om saligprisningarna visar oss både helighetens recept och dess frukter. Om vi är fattiga i anden, sörjer, är ödmjuka, hungrar och törstar efter rättfärdigheten, är barmhärtiga, renhjärtade, håller fred och förföljs för rättfärdighetens skull, då är vi saliga, alltså lyckliga, och det är också det som det innebär att vara helig. Man kan också sammanfatta alla de goda egenskaper som krävs för att bli helig på ett annat sätt, nämligen med de tre teologala dygderna tro, hopp och kärlek. Ju större tro, hopp och kärlek vi har, desto större helgon är vi, och det är därför som måttet av dessa dygder är vad Kyrkan tittar på när man undersöker om en person ska helgonförklaras eller ej.
Så hur gör man då för att växa i de teologala dygderna? Jo, precis på samma sätt som med alla dygder, nämligen genom att regelbundet upprepa dem. Det gäller att ta ett steg i taget och lita på att Gud gör resten. När vi ser på stora helgon så kan vi både förundras över deras ofattbara mått av dygderna, men också nedslås över tanken på att deras exempel tycks vara helt ouppnåeliga. Skulle jag någonsin kunna uppnå en så stor kärlek till Gud att jag är beredd att för hans skull halstras till döds som den helige Laurentius, bli skinnflådd som den helige aposteln Bartolomeus eller kastas till havets botten med ett ankare om halsen som den helige påven Clemens? Skulle jag någonsin bli beredd att för Guds skull ge avkall på rikedomar och bekvämlighet och leva lika enkelt och asketiskt som den helige Antonius den store, den helige Franciskus eller den helige Charbel? Skulle jag någonsin kunna lära mig att bära själsligt och fysiskt lidande lika tålmodigt som den heliga Monika, den heliga Rita eller den heliga Josefina Bakhita? Skulle jag någonsin av kärlek till Gud kunna utföra sådana barmhärtighetsverk för min nästa som den heliga Elisabeth av Ungern, den helige Vincent de Paul eller den heliga Teresa av Calcutta? Och kommer jag någonsin kunna uppnå sådana höjder av mystisk kontemplation som den heliga Birgitta, den heliga Teresa av Avila eller den helige Johannes av Korset?
När vi beundrar de mästerverk som Gud har gjort genom att forma dessa helgon, då får vi dock inte misströsta om vi konstaterar att vi själva ännu är långt därifrån. Även den heliga Thérèse av Jesusbarnet, som den helige påven Pius X beskrev som ”det största helgonet i modern tid”, tyckte till en början att helgonens exempel verkade ouppnåeliga. I ett brev skriver hon: ”Ni vet, moder, att jag alltid har önskat att bli helig, men när jag jämför mig med helgonen har jag alltid konstaterat att det är samma skillnad mellan dem och mig som mellan ett skyhögt berg och ett sandkorn som man trampar under fötterna. Men jag förlorade inte modet utan tänkte: Gud skulle aldrig inge oss önskningar som inte kan förverkligas, och då kan jag trots min ringhet eftersträva helighet.”
Vi måste alltid komma ihåg att heligheten inte är vårt eget verk, utan Guds verk. Det är han som har skapat oss, och vi är bara hans medarbetare. Och hemligheten bakom att växa i dygder är att ta ett litet steg i taget. Varje dag inspirerar Gud oss genom sin Helige Ande att utföra olika former av kärleksgärningar, som för det mesta är av de allra enklaste slag. Det handlar i första hand om att villigt och utan att tveka utföra våra dagliga plikter i familjen, på arbetet och gentemot Gud i bönen. ”Den som är trogen i smått är trogen också i stort” (Luk 16:10), och om vi börjar med att tålmodigt vara trogna Guds vilja i till synes små saker, så kommer vi små småningom att accelerera allt snabbare och snabbare på helighetens väg, allt närmre Gud.
Låt oss be att firandet av Alla helgons dag i oss uppväcker en allt större vördnad och beundran för alla dessa Guds vänner som gått före oss. Låt oss också be om deras förbön, att vi inte nedslås av deras till synes ouppnåeliga mått av dygder, utan istället inspireras att steg för steg troget ta vara på varje liten möjlighet att efterlikna dem och Jesus ännu mer, så att vi en dag kan göra dem sällskap i det himmelska Jerusalem. Amen.
Fader Gustavs predikningar 