Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Ef 5:21–33; Ps 128:1–5; Luk 13:18–21.
Kära bröder och systrar
Dagens första läsning ur Efesierbrevets femte kapitel är en aning kontroversiell. Förra gången som den användes i söndagsmässan för drygt två månader sedan så var det inte jag som predikade, och texten kommenterades heller inte i predikan. Men så fort mässan var slut så stormade en upprörd kvinna som jag aldrig tidigare sett in i sakristian och frågade om det inte var dags att uppdatera Bibeln genom att utesluta de förlegade verserna om att kvinnor i allt ska underordna sig sina män, vilket ledde till att jag ändå på stående fot fick försöka utlägga denna bibeltext för henne. Så för att undvika att samma sak händer igen så tänker jag att det vore bäst att försöka ge en förklaring.
Det huvudsakliga budskapet i denna läsning, som även utgör den traditionella epistelläsningen i vigselmässor, är att kärleken mellan mannen och kvinnan i äktenskapet är en återspegling av kärleken mellan Kristus och Kyrkan, Kristi brud. Detta är också anledningen att äktenskapet betraktas som ett sakrament, alltså en helig handling som utgörs av ett synligt tecken som pekar på och förmedlar en osynlig nåd från Gud. Och precis som Kristus och Kyrkan inte älskar varandra på exakt samma sätt, så älskar mannen och kvinnan i äktenskapet varandra på olika sätt som gör att de kompletterar varandra. Mannen är kallad att älska sin hustru ”så som Kristus har älskat Kyrkan och utlämnat sig själv för den” (Ef 5:25). Han måste alltså vara beredd att offra sitt liv för sin hustru, liksom Kristus av kärlek har offrat sitt liv för oss på korset. Kyrkan svarar på denna kärlek som Kristus har till oss genom att vara honom trogen, konkret uttryckt genom att lyda hans bud, som Jesus säger: ”Om ni älskar mig, kommer ni att lyda mina bud.” (Joh 14:15). Kvinnans kärlek till mannen är således menad att återspegla den kärlek och trohet som Kyrkan har till Kristus.
Detta är en analogi, en liknelse, och som alla analogier så har den sina gränser. I alla analogier finns det en del som passar, pars conveniens, och del del som inte passar, pars non conveniens. Den passande delen med denna analogi är att kärleken mellan mannen och kvinnan i äktenskapet återspeglar någonting av kärleken mellan Kristus och Kyrkan, och därmed kan hjälpa oss att ana någonting om Guds oändliga kärlek till oss, och hur vi i vår tur är kallade att besvara Guds kärlek. Men den del av denna analogi som inte passar, det är att mannen i äktenskapet inte är Gud, inte är allsmäktig och ofelbar, och att det inte är han som har skapat kvinnan. I den apostoliska uppmaningen Amoris Laetitia skriver påven Franciskus: ”Det är viktigt att förkasta varje form av sexuell underkastelse. Därför måste man undvika alla olämpliga tolkningar av texten i Efesierbrevet där Paulus uppmanar kvinnorna: ’Foga er efter era män’ (Ef 5:22). Den helige Paulus uttrycker sig i sin tids kulturella kategorier; men vi bör inte fästa oss vid den kulturella dräkten utan vid det uppenbarade budskap som avsnittet förmedlar. Låt oss återvända till den helige Johannes Paulus II:s kloka förklaring:
”Kärleken utesluter all slags underkastelse där kvinnan skulle bli makens tjänarinna eller slav […] Den gemenskap eller enhet som de ska bygga upp i sitt äktenskap förverkligas i ett ömsesidigt givande och en ömsesidig underkastelse.” (Allmän audiens, 11 augusti 1982). Om mannen inte till att börja med underordnar sig sin hustru genom att uppoffra sig för henne till den grad att han är beredd att ge sitt liv för henne, då är inte heller hustrun förpliktigad att underordna sig sin man genom att visa honom lydnad. Redan påven Pius XI skrev i encyklikan Casti Connubii år 1930: ”Hustruns underordnande gentemot mannen kan skilja sig till graden och sättet i enlighet med förhållandena för olika personer, platser och tider. Och faktum är att om mannen försummar sin plikt så faller det på hustrun att ta hans plats att leda familjen.” (n. 28) Hela läsningens ur Efesierbrevet måste därför läsas i ljuset av den inledande versen: ”Underordna er varandra av vördnad för Kristus” (Ef 5:21).
Samtidigt kanske det finns någonting i denna till synes förlegade bibeltext som vi kan lära oss av än idag. Idag slutar hälften av alla vigslar i Sverige med skilsmässa. För hundra år sedan var motsvarande siffra 6 %. Jag känner flera familjer som lever efter principen att det i slutändan är mannen såsom familjens överhuvud som har det yttersta ansvaret för att fatta beslut som rör det dagliga livet i familjen. Kanske skulle det ske färre onödiga skilsmässor om fler par levde efter denna princip. Det är en liknande princip som gör att den Katolska Kyrkan kan hållas ihop till en enda över hela världen genom alla tider, nämligen den att alla katoliker underordnar sig påven. Påvens ofelbarhet innebär inte att han nödvändigtvis alltid fattar de bästa tänkbara prudentiella besluten, men så länge alla katoliker ödmjukt respekterar och håller sig till det som han beslutar så kan enheten inom Kyrkan bevaras.
En familjefader är dock givetvis inte förärad med någon form av påvlig ofelbarhet, och hans befogenheter är därför som sagt begränsade, så även denna liknelse haltar. Men någonting betyder det i alla fall när Paulus säger att ”en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är Kyrkans huvud” (Ef 5:23). Och i detta sammanhang måste man framförallt komma ihåg att befogenheten att fatta beslut över andra inte i första hand är ett privilegium, utan en tjänst och en börda. Med stor makt kommer stort ansvar. ”Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.” (Luk 12:48b) Både påvar, presidenter och familjefäder kommer att dömas extra hårt för de beslut som de är kallade att göra för det allmänna bästa. Och så länge de är medvetna om detta så är det den bästa garantin för att de uppriktigt gör sitt bästa för att fatta beslut i enlighet med Guds vilja. Amen.
Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.