Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 31:7–9; Heb 5:1–6; Mark 10:46–52.
Kära bröder och systrar
Man kan knappast tänka sig någon fattigare och mer utsatt person än den blinde tiggaren Bartimaios som vi möter i dagens evangelium. Som blind kunde han inte försörja sig själv, mer än att dagligen sitta och tigga utanför Jerikos stadsport. Materiellt sett hade han i stort sett ingenting. Men när det gäller andliga tillgångar så var han oerhört rik. Han ägde nämligen ett oerhört stort mått av något av det allra viktigaste som vi kan ha, nämligen trons dygd. Lite längre fram i Markusevangeliet säger Jesus till sina lärjungar: »Ni skall tro på Gud. Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så. (Mark 11:22-23). Med tillräckligt mycket tro kan vi göra vad som helst, till och med förflytta berg. Den enda förutsättningen är att vi ber om goda saker som är i enlighet med Guds vilja. Trots sin yttre misär så bar Bartimaios på en orubblig övertygelse om att det var Guds vilja att han skulle få synen tillbaka, och att Jesus hade makt att göra detta för honom. Därför blev det också som han ville, och Jesus gav honom synen tillbaka. Hans tro hade hjälpt honom.
Detta låter väldigt enkelt. Men hur kommer det sig att vi ofta ändå tvivlar och brister i vår tro? Kyrkan är väl medveten om denna problematik. I Katolska Kyrkans katekes läser vi: ”Det barnsliga förtroendet prövas i trångmål. Den största svårigheten har att göra med den begärande bönen, när man ber för sig och andra. En del slutar till och med att be, eftersom de tror att de inte blir bönhörda. Här inställer sig tre frågor: Varför tror vi att vi inte blir bönhörda? Hur blir vår bön hörd och hur leder den till någonting?” (n. 2734) När vi står inför olika former av trångmål, som att man själv eller någon närstående bär på någon svårbotad sjukdom, ekonomiska bekymmer eller hot om uppsägning eller utvisning, då är det naturligt att be Gud om hjälp. Varför vill Gud att vi ska be honom om hjälp? Framförallt för att vi ska bli påminda om vårt totala behov av honom. Men också för att ge oss värdigheten av att få vara med i hans skapelseverk. Gud har skapat oss utan oss, men han vill inte frälsa oss utan oss. Och genom att respektera vår fria vilja i bönen så delar han med sig av sin allmakt till oss. Det finns helt enkelt vissa saker som Gud inte kommer att göra om vi inte ber om det. På så vis blir vi till verkliga orsaker till att det goda sker i världen. Gud ger oss del i ansvaret för att hans vilja alltid och överallt ska ske.
Varför blir vi då inte alltid bönhörda? Den främsta orsaken är att vi ber om sådant som inte är i samklang med Guds vilja. Katolska Kyrkans katekes fortsätter med att ställa följande frågor: ”Är vi övertygade om, att vi inte vet ”hur vår bön egentligen bör vara?” (Rom 8:26). Ber vi Gud om ”passande ting”? Vår Fader vet mycket väl vad vi behöver innan vi ännu har bett honom om det. Men han väntar på vår bön, ty hans barns värdighet har sin grund i deras frihet. Vi måste be med hans frihets Ande för att verkligen förstå hans vilja.” (n. 2736) Vi kan därför inte utgå från att allt som för oss tycks som gott alltid är i enlighet med Guds vilja. Låt oss ta exemplet med att bli botad från en sjukdom, eller en funktionsnedsättning som att vara blind. Sjukdomar är inte ursprungligen en del av Guds plan för skapelsen. De har uppkommit som en konsekvens av syndafallet. I evangeliet hör vi om hur Jesus botade alla som kom till honom med sina sjukdomar. Men det händer inte alltid att en sjuk som man ber för idag blir frisk.
Hur kan det komma sig? Vill inte Gud att alla sjuka ska bli friska? En sak är säker, och det är att man alltid kan och bör be om hälsa för dem som är sjuka! Det är alltid en god gärning att göra det, och en sådan bön är aldrig bortkastad. Men det kan hända att Gud har någonting ännu bättre i förvar för den sjuke. Att få nåden att bära sin sjukdom med tålamod, och genom detta göra bot för sina egna och hela världens synder, det kan bära ännu mer andlig frukt än allt det goda som man hade kunnat utöva tack vare att ha blivit frisk. I slutändan måste vi alltså böja oss under Guds outgrundliga vishet och försyn, som ser mycket längre än vi själva. De mängder av mirakel som Jesus utförde under sitt liv på jorden var i första hand till för att tjäna som bevis att han var den utlovade Messias, Guds Son. Även idag används mirakel som skett på en avliden persons förbön som bevis för att denne är ett helgon. Men i allmänhet kan man idag bara räkna med att fysiska mirakler, som botande av sjukdomar, bara sker om det också är till gagn för själen. Och det vet bara Gud om det är. Men be kan man som sagt alltid göra! Och ju mer vi ber, desto mer blir vi upplysta av den Helige Ande om vad som verkligen är Guds vilja.
Ibland dröjer Gud med att svara på våra böner, för att sätta oss på prov, så att vi stärks ännu mer i vår tro. Och ibland blir vi bönhörda på andra sätt än vi hade förväntat oss. Och det finns som sagt ingen bön som är bortkastad. All bön, inklusive den begärande bönen, är ett uttryck för vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud, och den bidrar således till att vi växer i alla dessa de tre teologala dygderna, som vi också bad om i dagens kollektbön. Det är detta som är måttet på helighet, och de enda tillgångar som vi kan ta med oss till andra sidan döden. Tron är visserligen nödvändig för att få det som vi ber om. Men tron i sig är en mycket värdefullare gåva än allt det andra som vi kan få av Gud genom bönen. Bara att söka Gud i bönen är en källa till glädje, oavsett om vi blir bönhörda på det sätt som vi har förväntat oss eller ej, som vi hörde i dagens introitus: ”Må de som söker Herren glädja sig av hjärtat.” (Ps 105:3) Och om vi ber om andliga gåvor, som att kunna se med vårt inre öga för att förstå vad som är Guds vilja med våra liv, då är chansen ännu större att vi blir bönhörda på det sätt vi förväntar oss.
När jag som nybliven katolik studerade på universitetet så hade jag en innerlig längtan efter att kunna delta i den heliga mässan varje dag, men jag var osäker på om jag verkligen kunde göra detta med tanke på min plikt att sköta de mycket krävande universitetsstudierna. Jag bad om Guds vägledning med hur jag skulle göra. Jag minns en dag då jag särskilt våndades över detta dilemma, men till slut ändå bestämde mig för att delta i vardagsmässan som vanligt. Just den dagen utgjordes responsoriepsalmen av psalm 27, och jag fastnade särskilt vid den fjärde versen som vi även hörde i dagens graduale: ”Ett har jag begärt av Herren, efter det strävar jag: att jag må få bo i Herrens hus i alla mina livsdagar, för att skåda Herrens ljuvlighet och betrakta hans tempel.” (Ps 27:4). Detta var inte bara ett bönesvar på min fråga om hur jag borde prioritera den dagliga mässan i mitt liv. Efter att ha gjort denna psalmvers till min bön så fick jag även nåden att såväl kunna delta i den heliga mässan varje dag under min studietid och samtidigt klara alla mina tentor. Deo gratias!
Låt oss inspireras av den blinde tiggaren Bartimaios orubbliga tro på Jesus, och efterlikna hans exempel att frimodigt och med förtröstan uppriktigt be Gud om hjälp med allt som vi behöver. Låt oss samtidigt också ödmjukt erkänna att Guds vägar inte alltid är våra vägar, och att han vet bättre än vi själva vad vi verkligen behöver. Och låt oss lita på att bönen alltid och framförallt bär frukt i att föröka vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud, vilket egentligen är det enda som verkligen är värt något. Amen.
Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.
Fader Gustavs predikningar 