Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 53:10–11; Ps 33:4–5, 18–20, 22; Heb 4:14–16; Mark 10:35–45.
Kära bröder och systrar
Apostlarna Jakob och Johannes bön om att få sitta på Jesu högra och vänstra sida i himmelriket som vi hörde om i dagens evangelium, det kan tyckas som höjden av högmod. Varför skulle just dessa båda bröder få sitta på hedersplatserna? Och borde man inte inte vilket fall som helst få ta emot en sådan hedersbetygelse som gåva, snarare än att tjata sig till den? Jo, och det är just vad Jesus också säger: ”platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill” (Mark 10:40). Men det finns samtidigt någonting beundransvärt i apostlabröderna Jakob och Johannes djärva önskan. De var säkerligen inte bara ute efter ytlig ära och heder. De ville helt enkelt komma Jesus så nära som möjligt. Och de menade sig dessutom vara beredda att göra de nödvändiga uppoffringarna för att komma dit. ”Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?” (Mark 10:38), frågade Jesus dem. ”Ja, det kan vi” (Mark 10:39), svarade de utan att tveka. Bägaren, det är en bild för Jesu lidande och död. I antiken var det vanligt att dödsstraff utfördes genom att den dödsdömde fick dricka en giftbägare. När Jesus led dödsångest i Getsemane bad han också till Fadern: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Mark 14:36). Och att döpas med det dop som Jesus döps med, det innebär att dö, begravas och uppstå tillsammans med Jesus, vilket är precis vad som händer på ett andligt sätt när vi döps i vatten i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.
Jesu första reaktion på Jakob och Johannes begäran var att förklara för dem att ”Ni vet inte vad ni ber om” (Mark 10:38). Och förmodligen förstod de inte riktigt heller vad det skulle innebära att få dricka Jesu bägare och döpas med hans dop. Men det fick de i alla fall göra. Jakob blev den förste av apostlarna som gav sitt liv för sin tro på Jesus när han halshöggs år 44 e.Kr. Johannes å sin sida undslapp visserligen att dö som martyr. Han var den yngste av apostlarna när han kallades och dog som den siste av apostlarna, enligt traditionen över 100 år gammal, i exil på ön Patmos. Dessförinnan hade han dock enligt traditionen överlevt fruktansvärd tortyr som att kastas i kokande olja. Om vi vill komma Jesus nära, då måste vi också vara nära honom i hans lidande. Denna längtan hade också aposteln Paulus. I sitt brev till filipperna skriver han: ”Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.” (Fil 3:10-11).
Men, det glada budskapet, evangeliet, det innebär inte först och främst att vi kan komma nära Jesus genom att dela hans lidanden. Det handlar först och främst om att Jesus har kommit nära oss genom att dela våra lidanden. I dagens andra läsning ur Hebreerbrevet hörde vi: ”Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd.” (Heb 4:15). Varje gång som vi får genomgå svårigheter och lidanden så kan vi alltså trösta oss med att Jesus, Guds Son, frivilligt har valt att bli människa och lida för vår skull. Han vet precis hur det är att lida, och är oss särskilt nära när vi får lida. Och som det vidare står i Hebreerbrevets femte kapitel: ”Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning” (Heb 5:8-9).
I evangeliet för fyra söndagar sedan hörde vi Jesus säga till sina lärjungar att ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35). I dagens evangelium fortsätter Jesus att inskärpa detta budskap: ”Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav.” (Mark 10:43-44). I den andra läsningen hörde vi vidare att Jesus är vår överstepräst, och under den sista måltiden kvällen före sitt lidande instiftade han inte bara eukaristin utan även vigningens sakrament. Genom detta sakrament ger Jesus fullmakt till utvalda män att handla i hans ställe, framförallt genom att göra närvarande och bära fram hans offer för världens synder i den heliga eukaristin, samt genom att förlåta synder i biktens eller försoningens sakrament. Det finns tre grader av vigningens sakrament: biskop, präst och diakon. Apostlarna hade mottagit fullheten av detta sakrament genom att vigas till biskopar, som utöver att fira eukaristin och höra bikt även har fullmakten att viga andra män till biskopar, präster och diakoner. Men alla biskopar har själva först vigts till präster, och alla präster har först vigts till diakoner. De olika graderna av vigningens sakrament ersätter inte varandra, utan byggs på varandra. Det betyder att varje biskop och varje präst också förblir diakon. Och diakon betyder tjänare. Detta är en ständigt påminnelse för biskoparna och prästerna, som innehar de mest påtagliga uppgifterna att styra inom Kyrkan, att detta ansvar i första hand innebär en tjänst för andra människor.
Genom vigningens sakrament deltar biskoparna, prästerna och diakonerna på ett särskilt sätt i Jesu värdighet som kung, präst och profet, med uppgifterna att styra, helga och undervisa Guds folk. Faktum är dock att alla döpta har del i denna tredubbla värdighet, även om lekmännen utövar Jesu kungliga, prästerliga och profetiska funktion på andra sätt än de som mottagit vigningens sakrament. Den ursprungliga innebörden av ordet präst, på grekiska hiereus, är att helga, framförallt genom att bära fram offer av olika slag. Vi präster som mottagit vigningens sakrament utövar som sagt vårt prästämbete framförallt genom att göra Jesu offer på korset närvarande i eukaristin. Men alla döpta deltar i Jesu prästämbete genom att aktivt delta i eukaristin och säga sitt ”Amen” till de böner som prästen uttalar i hela församlingens namn. Alla döpta utövar också sitt prästämbete genom att på andra sätt be och frambära lovets offer till Gud, samt genom att bära fram sitt dagliga liv och sitt arbete som ett offer i gemenskap med Kristi offer. För att skilja mellan dessa båda typer av prästämbeten eller prästadömen så brukar man tala om de troendes allmänna prästadöme och det ministeriella eller tjänande prästadömet. När vi hör ”minister” så tänker vi kanske i första hand på ministrar i regeringen, alltså de som bestämmer. Men ordet ministrare på latin betyder ”att tjäna”, och ministrar i ett lands regeringen är lika mycket kallade att tjäna folket som biskoparna och prästerna är kallade att tjäna resten av Guds folk. Och en ”ministrant” har som bekant uppgiften att i sin tur tjäna prästen och diakonen i mässan.
Låt oss be om nåden att vi liksom apostlarna Jakob och Johannes fylls av en helig längtan att komma Jesus så nära som möjligt, och att vi också får vara beredda att lida för Jesu skull om det skulle behövas. Och låt oss be att vi alla, präster, diakoner och lekfolk, än mer hängivet kan utöva vår värdighet som kungar, präster och profeter i Kristi efterföljd, som en tjänst för våra medmänniskor. Amen.
Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.
Fader Gustavs predikningar 