Mässa på S:t Johannes XXIII:s minnesdag i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Gal 3:7–14; Ps 111:1–6; Luk 11:15–26.
Kära bröder och systrar
Den här veckan har vi i den första läsningen i mässan börjat följa Paulus brev till galaterna. Huvudbudskapet i detta brev är att vi endast kan bli frälsta av Guds nåd genom tron på Jesus Kristus, och inte genom att uppfylla föreskrifterna i Mose lag. I dagens läsning hörde vi att ”över alla dem som litar på laggärningar vilar en förbannelse” (Gal 3:10), men att ”den rättfärdige skall leva genom tron” (Gal 3:11, Hab 2:4). Det är detta som är själva kärnan i evangeliet, nämligen att vi inte kan frälsa oss själva utan att Gud själv istället kommit oss till mötes genom att bli människa i Jesus Kristus, som har dött och uppstått för vår skull för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder och få del i det eviga livet. Det enda vi behöver göra i vår tur för att bli frälsta är att ödmjukt bekänna våra synder, erkänna vårt behov av Guds nåd och ta emot den genom dopet och en levande tro på Jesus Kristus.
Det här budskapet var centralt inte minst för Martin Luther, som skrev en stor kommentar till galaterbrevet. Tyvärr ledde den lutherska teologins starka betoning av Guds nåd också till en oerhört pessimistisk syn på människan, som betraktas som helt igenom fördärvad av synden, helt oförmögen att samarbeta med Guds nåd, och att det därmed inte ens är någon vits med att försöka bli ett helgon. Den lutherska teologin förnekar även att vi kan förlora nåden genom att medvetet och frivilligt begå allvarliga synder, alltså dödssynder. Under 1600-talet uppkom även den så kallade jansenismen, en inomkatolsk rörelse som också fäste oerhört stor vikt vid vårt totala beroende av Guds nåd. Och detta är som sagt i grunden ett oerhört väsentligt budskap! Vi varken behöver eller kan göra en massa imponerande saker för att förtjäna Guds nåd. Det enda som Gud begär av oss är att vi tror, förtröstar och litar på honom. Han är oändlig kärlek och barmhärtigheten själv, och därför kan vi alltid nalkas honom med stor tillförsikt.
Men, den jansenistiska överbetoningen av att allt beror på Guds nåd ledde tyvärr även till uppfattningen att människan i princip inte har någon fri vilja och att Gud inte ger sin nåd till alla människor, utan bara till några få utvalda. Detta ledde även till oerhört rigorösa krav på att ta emot den heliga kommunionen. Det räckte inte med att vara fri från dödssynd, utan det krävdes att man hade en fullständigt ren och oförfalskad kärlek till Gud. Kommunionen sågs därmed endast som en belöning för dygden, vilket stred direkt mot det tridentinska konciliets lära att den heliga kommunionen är ”ett motgift mot synden genom vilket vi befrias från våra dagliga fel och bevaras från dödssynder”. År 1905 gav påven Pius X ut dekretet ”Sacra Tridentina” där han uppmanade till dagligt mottagande av den heliga kommunionen och beskrev jansenismen som en utbredd farsot och ett gift. Och i påven Franciskus första apostoliska uppmaning ”Evangelii Gaudium”, ”Evangeliets glädje”, påminde han också om att den heliga kommunionen inte är ”ett pris för de fullkomliga utan en kraftfull medicin och näring för de svaga” (n. 47).
För att värdigt kunna ta emot den heliga kommunionen måste man visserligen vara fri från allvarlig synd. Är man medveten om att ha begått en allvarlig synd så bör man så snart som möjligt ta emot Guds förlåtelse i försoningens sakrament, där Jesus alltid väntar på oss med öppna armar för att genom prästen förmedla oss sin oändliga barmhärtighet och frid. Samtidigt gäller det att inte vara skrupulös och tro sig behöva gå till bikt stup i kvarten. En kristen som uppriktigt älskar Jesus och strävar efter att leva i gemenskap med honom begår inte lättvindigt allvarliga synder. Om man är osäker och har svårt att skilja mellan lättare och allvarliga synder så kan man alltid be sin biktfar om råd. Galatarbrevet betonar alltså att det är genom tron som vi blir rättfärdiga och tar emot Guds nåd och frälsningens gåva. Det bästa vi kan göra för att inte bara förbli i detta nådens tillstånd utan ständigt växa till att bli att ännu större och vackrare helgon, det är att delta i den heliga mässan och ta emot den heliga kommunionen så ofta som möjligt, samt att regelbundet gå till bikt för att bekänna även våra lättare synder. Firandet av eukaristin och mottagandet av den heliga kommunionen är både det bästa sättet att tacka Gud för alla hans välgärningar mot oss och att ta emot hans nåd i ännu riktare mått, något som dagens responsoriepsalm också kan påminna oss om: ”Jag vill tacka Herren av allt mitt hjärta i församlingen, mitt ibland de trogna.” (Ps 111:1), ”Han ger mat åt dem som fruktar hans namn, han tänker för evigt på sitt förbund.” (Ps 111:5). Amen.
Fader Gustavs predikningar 