Mässa på S:ta Ingrid av Skänninges minnesdag i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Gal 2:1–2, 7–14; Ps 117; Luk 11:1–4.
Kära bröder och systrar
Dagens första läsning ur Galaterbrevet, där Paulus förebrår Petrus, har ofta använts för att rättfärdiga kritik av påven och påveämbetet, såväl av protestanter och ortodoxa som av katoliker som inte tycker om den nuvarande påven. Det stämmer att Petrus tidigare även hade förnekat Jesus tre gånger. Och även efter sin upprättelse förblev han en syndare, precis som oss alla. Petrus avlades inte obefläckad som Jungfru Maria, och har aldrig fått något löfte från Jesus att alltid leva i personlig, moralisk fullkomlighet, än mindre hans efterträdare. Men detta motsäger inte det faktum att Jesus utsåg Petrus och hans efterträdare till Kyrkans synliga klippa, garantin för att Kyrkans enhet i sanningen ska bevaras ända till tidens slut.
Så vad är det egentligen som Paulus förebrår Petrus för i dagens läsning? Jo, Petrus hade själv på apostlamötet i Jerusalem satt ner foten och slagit fast att hedningarna inte behöver omskära sig och hålla Mose lag för att bli frälsta, utan att ”det är genom vår herre Jesu nåd som vi blir frälsta och likaså de” (Apg 15:11). Det är detta möte som Paulus berättar om i inledningen av dagens läsning, och det avgörande som Petrus där fäller skulle kunna betraktas som det första dokumenterade exemplet på utövandet av påvlig auktoritet.
Men, problemet är inte att Petrus skulle lära ut felaktiga saker, utan att han inte alltid levde som han lärde. De hednakristna behövde alltså inte följa alla föreskrifterna i Mose lag, med dess förbud av vissa sorters mat. Men de judekristna fortsatte att följa dessa föreskrifter, och några av dem såg tydligen fortfarande med misstänksamhet på de hednakristna och vägrade äta tillsammans med dem. Istället för att stå upp för de hednakristnas rättigheter så föll Petrus för feghetens frestelse att inför de judekristna låtsas som att han själv inte heller åt tillsammans med hednakristna. Det var detta som Petrus hyckleri bestod av, det vill säga att han inte levde som han lärde.
Att använda denna text för att hävda att påven kan ha fel i avgörande lärofrågor och att man således kan eller rentav borde strunta i vad han säger i sin undervisning, det finns det alltså helt enkelt ingen grund för. Att påstå sig vara katolik och mena sig erkänna att Franciskus är den rättmätige påven, men samtidigt i praktiken inte lyda honom, inte bry sig om vad han säger eller respektlöst anklaga honom för att vara en heretiker, det skulle vara verkligt hyckleri, i paritet med Petrus.
Visst kan det hända att påven i mer eller mindre informella sammanhang kan säga saker som kan tyckas lite svåra att förena med Kyrkans lära och tidigare påvliga uttalanden, som att alla religioner skulle vara vägar till Gud och att religiösa olikheter skulle vara en Guds gåva. Det gäller dock att alltid tolka sådana uttalanden i sina sammanhang och sätta dem i relation till vad påven själv har sagt vid andra tillfällen, t.ex. att ”Jesus är dörren” och ”för att träda in i Guds liv, in i frälsningen, så måste vi gå genom honom och ingen annan” (Angelus den 21 augusti 2022, jfr morgonmeditationer den 18 april 2016 och 22 april 2013). Låt oss be för vår påve Franciskus, att han alltid får nåden att troget leda Kyrkan vidare på sanningens och enhetens väg, och i allt leva som han lär. Amen.
Fader Gustavs predikningar 