Mässa för konfirmander på Enandergården, Landvetter, samt mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Mos 2:17–24; Ps 128; Heb 2:9–11; Mark 10:2–16.
Kära bröder och systrar
Dagens läsningar handlar om äktenskapets sakrament. Både den första läsningen ur Första Moseboken, responsoriepsalmen och evangeliet kan användas vid vigslar. I den första läsningen hörde vi om hur Herren Gud skapade kvinnan. I den första skapelseberättelsen upprepas det gång på gång att det som Gud hade skapat var ”mycket gott”. Men, när Gud hade skapat mannen och innan han skapade kvinnan konstaterar han att ”Det är inte bra att mannen är ensam.” (1 Mos 2:18) Vi människor är skapade för att leva i kärlek och gemenskap med varandra, och den mest grundläggande mänskliga kärleksgemenskapen är den mellan man och kvinna i äktenskapet. Gud är i sig själv kärlek och gemenskap. De tre personerna i den heliga Treenigheten, Fadern, Sonen och den Helige Ande, utgör en evig kärleksgemenskap, där Fadern älskar Sonen och ger hela sitt väsen till honom, Sonen i sin tur älskar Fadern och visar honom lydnad i allt, och ur denna kärlek utgår den Helige Ande, som man skulle kunna se som själva kärleken mellan Fadern och Sonen. Vi människor, man och kvinna tillsammans, är skapade till Guds avbild, och vi efterliknar således Gud när vi lever i självutgivande kärleksgemenskaper med varandra. Bibeln beskriver dessutom kärleken mellan man och kvinna som en bild för kärleken mellan Kristus och Kyrkan, mellan Gud och hans folk. Det är anledningen till att äktenskapet betraktas som ett sakrament, dvs. ett synligt tecken som syftar på en osynlig verklighet. Det synliga tecknet, kärleken mellan mannen och kvinnan i äktenskapet, är någonting som alla människor förstår är någonting oerhört vackert och glädjerikt, och det kan därför hjälpa oss att ana någonting av den oändliga kärlek som Kristus har till Kyrkan, och som han har uppenbarat genom att för vår skull bli människa och offra sitt liv på ett kors.
Kärlek är dock ett tvetydigt ord. Det finns flera olika sorters kärlek. När vi talar om kärleken mellan man och kvinna, så tänker man kan kanske i första hand på den romantiska kärleken eller förälskelse. Att kunna bli förälskad är en fantastisk gåva som Gud har gett oss för att en man och en kvinna ska uppväckas av intresse för varandra, och ana någonting av den eviga lycka som vi alla är skapade för. Det är det naturliga första steget när det gäller att urskilja vem man ska gifta sig med. Men hur starkt och oemotståndlig en förälskelse än kan verka, så räcker denna typ av kärlek ändå inte för att en man och en kvinna ska kunna leva i ett långt och lycklig äktenskap med varandra. En förälskelse mattas vanligtvis av efter två, tre år, och i dagens samhälle har det tyvärr blivit på modet att byta partner så fort som känslorna inte längre finns med i bilden. Men i dagens evangelium är Jesus mycket tydlig: ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.” (Mark 10:9) Äktenskapet varar hela livet, och för att en man och kvinna ska kunna vara trogna varandra i alla sina livsdagar så måste de bygga sitt äktenskap på mer än bara flyktiga känslor. Dels gäller det att också använda sitt förnuft för att komma fram till vem man borde gifta sig med. Det är viktigt att man delar väsentliga värderingar, och inte minst samma tro. För den som tar sin katolska tro på allvar så borde det vara en självklarhet att den man gifter sig med också ska vara katolik.
När Bibeln liknar den äktenskapliga kärleken med kärleken mellan Kristus och Kyrkan, då blir det också uppenbart att det inte är den flyktiga, inledande förälskelsen som det handlar om. Denna kärlek heter på grekiska eros, som har gett upphov till ordet erotik, och detta ord förekommer över huvud taget inte i Bibeln. Nej, den kärlek som Bibeln i första hand talar om är den självutgivande, gudomliga kärleken, som på grekiska heter agapè. Detta handlar om att vilja den andra väl och vara beredd att göra uppoffringar, ja rentav offra sig själv, för att den andre ska ha det bra. Det är det som Kristus gjorde för oss när han gav sitt liv för vår skull, för att vi skulle kunna få förlåtelse för våra synder och få del av det eviga livet i himmelriket. Och det är en sådan självutgivande kärlek som mannen och kvinnan i äktenskapet är kallade att älska varandra med. Denna kärlek är inte en övergående känsla, utan något som man bestämmer sig för. Därför är det möjligt att denna kärlek varar hela livet, och rentav växer sig starkare och starkare ju mer åren går.
För att på ett förnuftigt sätt kunna urskilja vem det vore lämpligt att dela resten av sitt liv tillsammans med i äktenskapet, och för att bestämma sig för att älska honom eller henne med en gudomlig, självutgivande kärlek, så behövs det viss mänsklig mognad. På Bibelns tid var det inte omöjligt att åtminstone tjejer hade en tillräckligt stor sådan mognad redan vid fjorton, femton års ålder. Jungfru Maria var förmodligen bara kring femton år gammal när hon trolovades med Josef, och kanske sexton när de gifte sig. Men idag blir ungdomar vanligtvis själsligt och andligt fullvuxna långt efter det att kroppen blivit det. Följaktligen är det rimligt att också vänta med att gifta sig. Till att börja måste man vara minst 18 för att få gifta sig enligt svensk lag. Och för att kunna ”lämna sin far och mor för att leva med sin hustru” respektive make, så måste åtminstone någon av dem kunna försörja familjen. Och för detta krävs för det mesta nuförtiden flera års studier efter gymnasiet. I somras vigde jag ett par som var 22 respektive 24 år gamla. Yngre än så är det i normala fall inte rekommenderat att man gifter sig.
Den romantiska kärleken vaknar dock vanligtvis till liv i samband vid puberteten, redan vid 13-14 års ålder, flera år innan man är redo att gifta sig. Det finns också många andra sammanhang då man inte kan agera på en förälskelse, t.ex. om man redan är gift med en annan person. Vad kan man då göra för att leva ut det naturliga behovet av att ge och ta emot kärlek? Jo, till att börja med så finns det en tredje form av kärlek, som såväl den grekiska filosofin som Bibeln lovordar, nämligen vänskapskärleken, på grekiska filia. Att odla djupa och vackra vänskapsrelationer med personer av båda könen är någonting oerhört dyrbart, och det finns ingen gräns för hur många sådana vänner man kan ha. I vänskapsrelationer gläder man sig åt att dela tankar och erfarenheter med varandra, och man lär sig att upptäcka och glädja sig åt andra människors inre såväl som yttre skönhet, utan att vilja lägga beslag på den andre för sin egen skull. Sunda vänskapsrelationer med andra troende kan också bidra starkt till att man tillsammans hjälper varandra att växa i dygderna och det andliga livet.
Avslutningsvis, så måste man i detta sammanhang också nämna ytterligare en möjlighet. I Matteusevangeliets version av dagens evangelium tillägger Jesus att äktenskapet inte är för alla, utan att det finns några som frivilligt avstår från det för himmelrikets skull. För den som tar sin katolska tro på allvar så borde det också vara en självklarhet att ställa sig frågan huruvida Gud kanske kallar en att följa honom på ett alldeles särskilt sätt, som präst, nunna eller munk. Gud inbjuder vissa att avstå från allt det vackra och goda som äktenskapet innebär, för att med ett odelat hjärta viga sig åt Gud och på så vis ännu mer kunna älska honom och alla sina medmänniskor. För dem som Gud kallar att följa honom på detta sätt så finns det ingen större lycka än att helhjärtat svara ja. Så för alla oss människor som Gud har skapat till sin avbild så gäller det utan undantag, oavsett vilken kallelse Gud har berett för oss, att han har skapat oss både av och för kärlek. Amen.
Fader Gustavs predikningar 