Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 4 Mos 11:25–29; Ps 19:8, 10, 12–14; Jak 5:1–6; Mark 9:38–43, 45, 47–48.
Kära bröder och systrar
I dagens första läsning hörde vi om hur Josua försökte få Mose att hindra Eldad och Medad att profetera, eftersom de inte hade varit med i uppenbarelsetältet när Herren tog av anden som vilade över Mose och gav dem åt de äldste. Och i dagens evangelium hörde vi aposteln Johannes berätta för Jesus att han och de andra apostlarna försökt hindra någon att driva ut demoner i Jesu namn, eftersom denne inte hörde till dem. Både Josua och Johannes blir tillrättavisade av Mose respektive Jesus. Vad vill Gud och Kyrkan lära oss genom detta?
Det som man kanske först kommer att tänka på, det är att det finns många som tror på Kristus utan att vara i full gemenskap med den Katolska Kyrkan, där vi som katoliker tror och bekänner att den fulla sanningen finns. Andra Vatikankonciliets dekret om ekumeniken, Unitatis Redintegratio lär ut följande om de kristna kyrkor och samfund som är åtskilda från den Katolska Kyrkan: ”Även om vi tror att de separerade kyrkorna och samfunden lider av brister, så är de på intet sätt berövade sin betydelse och vikt i frälsningsmysteriet. Ty Kristi Ande har inte vägrat att använda dem som medel för frälsningen, vars kraft härrör från själva fullheten av den nåd och sanning som har anförtrotts åt den Katolska Kyrkan.” (n. 3) Det bästa vore såklart om alla kristna, ja alla människor vore katoliker. Men på grund av synden, okunskap och högmod uppkom tidigt olika former av splittringar de kristna emellan. Men Gud har förbarmande med alla, såväl med katoliker som kanske inte tror på allt som den Katolska Kyrkan lär ut som med dem som tillhör andra kyrkor och samfund, och han möter var och en där han eller hon befinner sig. På så vis ger Gud sin nåd till alla som söker honom med uppriktigt hjärta, för att de steg för steg ska ledas fram till den fulla sanningen och ännu djupare förening med Kristus och hans Kyrka.
Ekumenikdekretet säger vidare att medlemmarna av de andra kristna samfunden som blivit ”rättfärdigade genom tro i dopet är medlemmar i Kristi kropp, har rätt att kallas kristna och erkänns med rätta av den Katolska Kyrkans söner som bröder i Herren.” (Ibid.) Det som framförallt förenar alla kristna med varandra är alltså dopet, som är den dörr genom vilken man träder in i Kyrkan, som är nödvändig för frälsningen. Men är det nödvändigt att tillhöra den Katolska Kyrkan för att bli frälst? Vad innebär egentligen uttrycket Extra Ecclesia nulla salus, utanför Kyrkan ingen frälsning? Även denna fråga besvaras av Andra Vatikankonciliet, denna gång i den dogmatiska konstitutionen Lumen Gentium: ”Med stöd av den heliga Skrift och traditionen lär konciliet att Kyrkan, stadd på pilgrimsfärd, är nödvändig för frälsningen. Kristus är den ende förmedlaren och den enda vägen till frälsning. Han är närvarande i sin kropp som är Kyrkan. Han har själv uttryckligen betonat att tron och dopet är nödvändiga. Därmed har han också bekräftat att kyrkan är nödvändig, eftersom människor träder in i henne genom dopet som genom en dörr. Man kan därför inte bli frälst, om man vet att den Katolska Kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt men ändå vägrar att inträda i den eller stå kvar i den.” (n. 14, citerat i Katolska Kyrkans katekes n. 846).
Jag har här citerat den officiella svenska översättningen i Katolska Kyrkans katekes, men en mer ordagrann översättning av den sista meningen i den latinska originaltexten skulle vara: ”Man kan därför inte bli frälst om man inte är okunnig om att den Katolska Kyrkan är instiftad av Gud genom Jesus Kristus som något nödvändigt”. Att utan egen skuld vara okunnig om att den Katolska Kyrkan är nödvändig för frälsningen kan alltså urskulda att man inte är medlem av den, och möjliggöra att man blir frälst i alla fall. Därför kan vi alltid hoppas och be för att alla våra separerade bröder och systrar i andra kristna samfund också blir frälsta, även om de inte tas upp i den Katolska Kyrkans fulla gemenskap innan de dör. Samtidigt kan vi upprepa följande inbjudan till dem av påven Pius XII i encyklikan Mystici Corporis Christi från 1943: ”Vi ber var och en av dem att svara mot nådens inre rörelser och försöka dra sig tillbaka från det tillstånd där de inte kan vara säkra på sin frälsning. För även om de genom en omedveten önskan och längtan har en viss relation med återlösarens mystiska kropp, så förblir de fortfarande berövade de många himmelska gåvor och hjälp som bara kan åtnjutas i den Katolska Kyrkan. Må de därför träda in i den katolska enheten och, förenade med oss i Jesu Kristi enda, organiska kropp, må de tillsammans med oss skynda vidare till det enda huvudet i den ärorika kärlekens gemenskap. Uthålliga i bön till kärlekens och sanningens Ande, väntar vi med öppna och utsträckta armar på att de ska komma, inte till en främlings hus, utan till deras eget, deras faders hem.” (n. 103)
I dagens evangelium hörde vi även Jesus säga några saker som kan verka väldigt drastiska. ”Om din hand förleder dig, så hugg av den. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad än att ha bägge händerna i behåll och hamna i helvetet, i den eld som aldrig slocknar.” (Mark 9:43) Menar Jesus verkligen att vi ska hugga av oss våra händer och fötter samt riva ut våra ögon för att undvika att synda? Inte nödvändigtvis. I vilket fall som helst så ber jag var och en av er att inte tolka detta bibelställe bokstavligt! Nej, det sammanhang som Jesus talar i är att någon försöker förleda någon annan av Kyrkans medlemmar till synd. Den kropp som Jesus talar om är alltså i första hand Kyrkan, Kristi kropp. Å ena sidan måste vi göra allt vi kan för att bevara enheten mellan alla kristna. Men om det finns medlemmar av Kyrkan som medvetet sprider felaktiga läror eller har dåligt inflytande på andra och får dem att synda, då kan det för hela kroppens bästa vara nödvändigt att dessa på något sätt skiljs från Kyrkans gemenskap. Detta kan exempelvis ske genom kyrkliga straff såsom förbud att undervisa i Kyrkan eller att ta emot sakramenten. Men syftet med sådana straff är alltid lika mycket att få den som har gjort fel att inse detta och ångra sig.
Låt oss tacka Gud för tron och dopets gåva, genom vilken vi fått förlåtelse för våra synder, blivit delaktiga i Kristi kropp och fått del av det eviga livet. Låt oss också ödmjukt tacka för att vi som katolska kristna har del av sanningens fullhet. Låt oss också be om nåden att alla som är döpta och bär det kristna namnet dag för dag får uppnå en ännu större synlig enhet i tron. Och låt oss också be att alla människor lyssnar uppmärksamt till sitt samvetes röst och hörsammar den Helige Andes ingivelser, så att vi alla når fram till sanningens fullhet, fullkomnas i helgelsen och en dag når fram till det eviga livet i himmelriket. Amen.
Fader Gustavs predikningar 