25 söndagen ”under året” B

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Vish 2:12, 17–20; Ps 54:3–6, 8; Jak 3:16 – 4:3; Mark 9:30–37.

Kära bröder och systrar

I evangeliet förra söndagen hörde vi Jesu första förutsägelse om sitt lidande, sin död och sin uppståndelse, som följdes av inbjudan till var och en av oss att ta vårt kors och följa honom. I dagens evangelium hörde vi Jesu andra förutsägelse av sin död och sin uppståndelse. Lärjungarna förstår fortfarande ingenting. Framförallt tycks de inte över huvud taget förstå vad Jesus menar, eller ens lyssna på honom när han säger att han ska uppstå tre dagar efter sin död. De verkar bara höra talet om hans död. I förra söndagens evangelium reagerade Petrus på detta genom att förebrå Jesus och försöka hindra honom från att dö. I Matteus version av dagens evangelium sägs det att lärjungarna blev mycket bedrövade (Matt 17:23). Lärjungarnas reaktion på Jesu tal om sin död som vi hörde om i dagens evangelium är anmärkningsvärd ‒ de börjar tvista med varandra om vem som är störst! Detta är egentligen inte så absurt som det vid en första anblick kan verka. Om Jesus snart ska dö, då är det ju hög tid att planera för vem som ska efterträda honom som ledare för Kyrkan. Och då måste man ju veta vem av apostlarna som är störst och mest lämpad för detta. Vi ser samma sak i vår tid. Så fort påven börjar uppnå en viss ålder eller behöver genomgå några operationer, då drar spekulationerna igång om vem av kardinalerna som skulle kunna bli nästa påve. Att sådana spekulationer drar igång är visserligen helt förståeligt. Men i Guds rike är det helt andra kriterier som gäller för vem som är störst och bäst lämpad att vara en ledare för andra, än vad som i allmänhet gäller i samhället. Och det är detta som är den huvudsakliga läxan som Jesus vill inskärpa i oss idag: ”Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.” (Mark 9:35)

Som döpta är vi alla smorda till att delta i Kristi tredubbla funktion och värdighet som präst, profet och kung. Jesus Kristus är verkligen hela universums konung, men gjorde sig samtidigt till allas tjänare, för han kom inte hit till jorden ”för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 10:28). Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen Gentium förklarar att ”För den kristna människan innebär ’att tjäna [Kristus] att härska’ särskilt i de ’fattiga och lidande i vilka hon ser bilden av sin fattige och lidande grundare’”. (Katolska Kyrkans katekes n. 786, som citerar LG n. 36 och 8). I dagens evangelium ger Jesus apostlarna ett konkret exempel på hur man kan tjäna honom i de minsta, genom att ställa ett barn framför dem, lägga armen om det och säga: ”Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn, han tar emot mig.” (Mark 9:37). Om vi verkligen vill vara Jesu lärjungar och regera tillsammans med honom, då måste vi lära oss att känna igen honom och tjäna honom i våra medmänniskor, särskilt i dem som är små, ensamma och fattiga, eller som lider och har det svårt. Säkerligen finns det människor i vår omgivning, endera här i församlingen, på vår arbetsplats, bland släktingar och bekanta, grannar eller andra som korsar vår väg, som särskilt skulle behöva vår uppmärksamhet, vår omtanke, vårt stöd eller några vänliga ord. Och vi kan alltid be Gud om hjälp både med att se vilka av våra medmänniskor som särskilt behöver vår hjälp, och om modet att ta hand om dem. Och om vi själva är behov av att möta Jesus i vår nästa för att motta tröst och hjälp när vi har det svårt, då kan vi givetvis be Gud om det också. För att kunna ge vidare Guds kärlek och barmhärtighet till andra, så måste man till att börja med själv ha erfarit och tagit emot emot den, som Paulus skriver om i inledningen till sitt andra brev till korinthierna: ”Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud. Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.” (2 Kor 1:3-5)

Gud känner oss utan och innantill, och han vet om allt som vi behöver. Han ger oss också oräkneligt många gåvor som vi aldrig har bett om. Samtidigt vill han att vi ska be honom om det vi behöver, dels för att vi ska inse vårt beroende av honom, och dels som ett sätt för oss att inträda i relation med honom. Därför kan vi inte räkna med att vi får allt som vi behöver om vi inte ödmjukt ber Gud om det, som vi hörde aposteln Jakob säga i dagens andra läsning: ”Ni har ingenting, därför att ni inte ber.” (Jak 4:2) Därför måste vi varje dag ödmjukt be Gud om det vi behöver. Och så länge vi ber om sådant som behagar Gud, t.ex. om modet att ta kontakt med och hjälpa en medmänniska som verkar ha det svårt, då kan vi räkna med att bli bönhörda. Men vår erfarenhet är att vi inte alltid blir bönhörda, i alla fall inte med en gång. Varför då? Ibland kan Gud dröja med att svara, dels för att han vet att det kanske är bättre för oss att inte få det vi ber om med en gång, utan senare, och dels för att han vill uppmuntra oss att be ännu mer. Men uteblivna bönesvar kan också beror på att vi ber om saker som inte är bra för oss. Också detta hörde vi aposteln Jakob ta upp i dagens andra läsning: ”Ni ber men får ingenting, därför att ni ber illa; ni vill bara tillfredsställa era begär.” (Jak 4:3)

Det är givetvis inte fel att be om sådant vi faktiskt behöver för oss själva, tvärtom. I Herrens bön, Fader vår, har Jesus t.ex. befallt oss att be om vårt dagliga bröd, dvs. den mat vi behöver för att överleva. Om vi däremot ber om onödiga lyxprylar eller om sådant som är rentav syndigt, då slösar vi bara bort vår tid. Men vi kan alltid be Gud om hjälp för att veta vad vi borde be om! Och det bästa sättet att bära fram våra böner till Gud, det är i det heliga mässoffret. Dagens graduale ur psalm 141 utgör just en bön om att våra böner ska bli behagliga inför Gud, och denna bön har traditionellt används av prästen medan han incenserar offergåvorna under offertoriet: ”Min bön må gälla inför dig som ett rökoffer, mina händers upplyftande som ett aftonoffer.” (Ps 141:2).

Låt oss be om nåden att vi kan följa Jesus ännu närmre genom att tjäna honom i våra medmänniskor, särskilt dem som är ensamma och som har det svårt. Låt oss också be om nåden att själva få möta Jesus i vår nästa var gång vi behöver hjälp. Och låt oss tacka Gud för att han alltid hör våra böner och hela tiden fostrar oss så att vi ännu mer kan be om det som behagar honom och som länder till vår och hela världens frälsning och helgelse. Amen.