Högmässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 50:5–9a; Ps 116:1–9; Jak 2:14–18; Mark 8:27–35.
Kära bröder och systrar
Vi har nyss hört Markusevangeliets version av hur Simon Petrus första gången bekände Jesus som Messias. Omedelbart efter Petrus högtidliga bekännelse går dock evangelisten över till att berätta om Jesu första förutsägelse om sitt lidande och död. Detta säger oss en hel del om Guds pedagogik. Att lidande har en betydande roll inom kristendomen är uppenbart. Igår firade vi det heliga Korsets upphöjelse. Korset, ett avrättningsredskap, blev med tiden kristendomens främsta symbol, och är också det vanligaste sättet att avbilda Kristus på. Bakom byggnadsställningarna här i kyrkan, längst upp ovanför korets valvbågar, har konservatorerna nu avtäckt målningen av den korsfäste Kristus. Denna kommer så småningom att återställa balansen med bilderna inne i koret på Kristi födelse, hans intåg i Jerusalem och hans förhärligande.
Men lidande i sig är givetvis inte särskilt attraktivt. Vår naturliga och logiska reaktion är att till varje pris försöka undvika lidandet, precis som Petrus gör i dagens evangelium då han förebrår Jesus när han säger att han måste lida och dö. Om kristendomen bara skulle gå ut på att lida, då skulle den knappast attrahera någon alls. Och om det allra första som någon som intresserar sig för kristendomen får höra är att man måste vara beredd att lida mycket för att komma in i Guds rike (jfr Apg 14:22), då finns risken att han eller hon inte vågar gå vidare i sitt sökande efter sanningen. Detta tar Gud givetvis hänsyn till i sin allvishet och sin gudomliga pedagogik, och Kyrkan följer också denna pedagogik. Därför börjar t.ex. rosenkransen med glädjens och ljusets mysterier, innan man kommer till smärtans mysterier. Och i det andliga livet så brukar någon som är nyomvänd till den kristna, katolska tron till att börja med erfara en period av påtaglig glädje och sinnlig frid, som en bekräftelse att man är på rätt väg.
Den gudomliga pedagogikens mål med denna inledande glädje, där det andliga livet känns mestadels lätt, det är att locka och leda oss fram till att, liksom Petrus, med hela vårt hjärta bekänna att Jesus är den utlovade Messias, den levande Gudens Son. Genom att vi gör erfarenheten att Gud verkligen är god och vill oss väl, så uppfylls vi av kärlek och tillit till honom. Det är samma sak med den mänskliga pedagogiken. Ett nyfött barn är till att börja med helt beroende av sina föräldrar, och utan att behöva göra någonting får det all den omsorg, mat och kärlek det behöver, och behöver i normala fall aldrig vara orolig för att sakna någonting. På så vis uppfylls barnet av den grundläggande övertygelsen om att det är villkorslöst älskat av sina föräldrar och kan lita på dem.
Men, så småningom växer man upp och börjar kunna ta ansvar för sina egna handlingar, och då börjar föräldrarna också att ställa krav. Så är det också i det andliga livet. När vi som Petrus har kommit till tro på att Jesus är Messias, blivit övertygade om att Gud älskar oss och av hela vårt hjärta vill älska honom tillbaka, då sätter oss Gud förr eller senare på prov för att rena vår kärlek. Målet är att vi inte så mycket ska älska Guds gåvor som gåvornas Gud. Och den största bekräftelsen på att vi verkligen älskar Gud själv och inte bara de gåvor han ger oss, det är att vi också är beredda att lida av kärlek för hans skull.
Därför säger Jesus i dagens evangelium att ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Mark 8:34). Men målet är givetvis inte lidandet i sig. Efter glädjens, ljusets och smärtans mysterier kommer också härlighetens mysterier, och den som mister sitt liv för Jesu och hans evangeliums skull, han skall rädda det till ett evigt liv. När vi får lida för Kristi skull, så måste vi dock lida på rätt sätt för att lidandet verkligen ska bära frukt. I sitt första brev skriver Petrus: ”Det får inte hända att någon av er måste lida som mördare eller tjuv eller därför att han gör något annat ont eller blandar sig i andras angelägenheter. Men lider han som kristen skall han inte skämmas utan förhärliga Gud just som kristen.” (1 Pet 4:16-17). Och även om vi får lida trots att vi inte gjort oss skyldiga till någon synd som skulle göra oss förtjänta av detta lidande, så gäller det att tålmodigt bära vårt lidande utan att klaga över det. Att beklaga sig över lidandet hjälper inte ett skvatt för att bli av med det, utan gör det bara meningslöst. Men om vi kärleksfullt accepterar lidandet som en del av Guds pedagogik för att uppfostra oss till stora helgon, och tålmodigt bär fram det som ett offer till honom, då bär det rik frukt.
Det mest privilegierade sättet att offra sina lidanden till Gud på är i den heliga eukaristin. När brödet och vinet bärs fram till altaret under offertoriet, bär då också fram allt som är jobbigt och svårt i ditt liv, och förena det med Jesu lidande för världens frälsning genom att symboliskt lägga ner det på patenan och i kalken. Då förvandlas också detta, tillsammans med brödet och vinet, till Jesu utgivna kropp och utgjutna blod som bringar frälsning åt världen. Vår bästa förebild när det gäller att med-lida med Jesus är den saliga Jungfrun Maria. Om det inte hade varit söndag idag så hade vi firat Jungfru Marie smärtors minnesdag. Ingen har någonsin älskat Jesus lika mycket som Jungfru Maria, och därför fanns det heller ingen som lidit lika mycket som hon över att se Jesus lida och dö. Men medan hon stod under korset ”förenade hon sig i moderskärlek med hans offer och samtyckte i kärlek till frambärandet av den offergåva hon fött.” (Lumen Gentium n. 58, KKK n. 964). Genom att hon på detta sätt förenade sitt lidande med Jesu lidande så bidrog hon också i högsta grad till själarnas frälsning och de troendes helgelse. Detta är också vi kallade att göra.
I dagens andra läsning hörde vi aposteln Jakob säga att tron inte kan rädda någon om man inte också har gärningar. Detta kan tyckas gå rakt emot Paulus undervisning om rättfärdiggörelse genom tron, och som Martin Luther fäste så oerhört stor vikt att han övervägde att utesluta Jakobs brev ur sin bibelöversättning. Men det finns givetvis ingen motsättning mellan Paulus och Jakob. Jakob betonar bara att tron i sig själv, utan gärningar, är död. Den tro som frälser oss är en tro som får uttryck i kärlek, som Paulus själv skriver i Galaterbrevet (Gal 5:6). Och det främsta sättet att uttrycka sin tro i kärlek på, det är att vara beredd att lida och dö för den som martyr, eller att offra sitt liv för att andra ska leva.
Låt oss tacka Gud för hans gudomliga pedagogik, enligt vilken han först låter oss erfara hans kärlek, godhet och barmhärtighet, innan han inbjuder oss att ta vårt kors och följa Jesus på hans lidandes väg. Låt oss också tacka honom för att han aldrig låter oss prövas över vår förmåga, utan alltid också visar oss en utväg, så att vi kommer igenom prövningarna (jfr 1 Kor 10:13). Och låt oss be om nåden att alltid kunna bära våra lidanden tålmodigt och med kärlek så att de bär rik frukt, och att vi därmed kan glädja oss samtidigt som vi lider, i hoppet om att också nå fram till uppståndelsens härlighet. Amen.
Fader Gustavs predikningar 