Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 35:4-7a; Jak 2:1–5; Mark 7:31–37.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium hörde vi ett av de fåtal ord på Jesu modersmål arameiska som har bevarats i den grekiska grundtexten av evangelierna: Effata, öppna dig! Detta ord används vid barndop. Som den sista av de kompletterande riterna efter själva dopet rör dopförrättaren vid barnets öron och mun och säger: ”Effata! Öppna dig! Herren Jesus Kristus lät de döva höra och de stumma tala. Må han låta dig höra hans ord och med din mun bekänna tron, Gud Fadern till pris och ära.” Innebörden är alltså att den nydöpte, som den dövstumme i dagens evangelium, ska kunna öppna sig för att både höra det som Gud vill säga till honom, samt föra vidare trons glada budskap till andra. Men även för en döpt så kan det hända att man på olika sätt stänger sina öron, sin mun och sitt hjärta för Gud och det glada budskapet.
Till att börja med så kan det hända att vi mer eller mindre medvetet stänger våra öron för det som Gud vill säga till oss. Kanske har vi en favoritsynd som vi inte har någon ork eller lust att bryta med, och där vi så många gånger tystat ner samvetets röst att vi knappt hör den längre. Om någon annan konfronterar oss med detta genom en kärleksfull broderlig tillrättavisning, så intar vi kanske omedelbart en försvarsställning och anklagar den andre för att inte vara bättre själv, i vilket fall som helst inte har rätt att döma andra, eller så kommer vi med en lång utläggning om varför detta inte skulle vara en synd just i vårt fall. Om det skulle vara på det sättet, då får vi utöver dagens evangelium även ta till oss av fastetidens uppmaning ur den 95:e psalmen: ”O att ni i dag ville höra hans röst! Förhärda inte era hjärtan.” (Ps 95:8).
Det kan också hända att vi är så fast inrotade i våra egna idéer att vi inte kan eller vill öppna våra öron och hjärtan för att ta emot en ännu större del av sanningen. Världen är komplex. Det finns många olika sätt att se på saker och ting, inte minst om man kommer från olika etniska eller sociala bakgrunder med olika förutsättningar. I alla olika konflikter i världen har båda sidorna alltid argument för att just de har rätt. Israel och Palestina, Ryssland och Ukraina, öst och väst, höger och vänster, konservativa och liberala, traditionalister och progressiva. Att ta hänsyn till alla olika aspekter för att bilda sig en så nyanserad och rättvisande bild av situationen som möjligt är ofta väldigt ansträngande och tidskrävande. Därför har vi ofta en tendens att vilja förenkla verkligheten. Istället för att försöka se hur våra meningsmotståndare resonerar, så frestas vi att svartmåla dem som onda, eller i alla fall ensidigt konstatera att de kort och gott har fel. Visst finns det konflikter där den ena parten objektivt sett har fel och den andra rätt. Men oftast är verkligheten långt mer komplicerad än vi tenderar att få den till. Därför är olika former av fundamentalism och extremism så lockande. Man behöver inte tänka så mycket, bara välja sida en gång för alla, och sedan gå all in på detta, om det så må bära eller brista.
I kontrast till detta så inbjuder oss Gud att öppna och vidga våra sinnen, så att vi alltid är beredda att ta emot ny information som kan ifrågasätta eller nyansera våra inrotade uppfattningar, och att åtminstone försöka förstå hur våra meningsmotståndare resonerar. Denna öppenhet för att ta emot nya intryck och tankar gäller även för det andliga livet. Påven Franciskus påminner ofta om vikten att vara öppen för alla nya och fräscha ingivelser som den Helige Ande vill inge oss. Att vi skulle kunna få nya ingivelser från Gud innebär absolut inte att Gud skulle motsäga sig själv och det han redan har uppenbarat. Men liksom världen vi lever i är det andliga livet en komplex verklighet. Vid sitt avskedstal till sina lärjungar sade Jesus: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen.” (Joh 16:12-13a). Vi får aldrig vara så förmätna att tro att vi redan besitter den fulla sanningen. Visst, som katolska kristna tror vi att allt det vi behöver veta för vår frälsning redan har uppenbarats för oss genom Skriften och Kyrkans Tradition, på senare år mycket vackert och koncist sammanfattat i Katolska Kyrkans katekes, och att vi på detta sätt har tillgång till den fulla sanningen. Men när det gäller hur den katolska tron praktiskt ska appliceras på alla olika nya livssituationer som uppkommer, då måste vi ödmjukt erkänna att vi inte alltid har alla svar, utan är i ständigt behov av den Helige Andes vägledning och klokhetens gåva.
Effata syftar dock inte bara på att öppna sina öron och sitt hjärta för att ta emot sanningen, utan också att öppna sin mun för att sprida den vidare till andra. Ibland kan vårt mod eller våra kunskaper svika oss när det gäller detta. I Romarbrevet skriver Paulus: ”Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.” (Rom 10:9-10). Att inför andra bekänna vår tro på att Jesus är Herre är alltså nödvändigt för frälsningen. Detta behöver inte vara så komplicerat. Det kan räcka med att inte dölja det faktum att man är kristen och praktiserar sin tro genom att be och gå i kyrkan, och att vara beredd att svara på frågor om den om någon frågar. För detta krävs det givetvis viss kunskap om tron. I sitt första brev skriver aposteln Petrus: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp.” (1 Pet 3:15). Men man behöver för den skull absolut inte vara en professionell teolog, bara se till att hålla sin kunskap om tron på samma nivå som sin övriga allmänbildning. För detta ändamål får vi be den Helige Ande om insiktens gåva, så att vi bättre förstår innehållet i vår tro, om själsstyrkans gåva, så att vi får mod att vittna om den för andra, samt klokhetens gåva, så att vi vet hur vi ska vittna.
I dagens andra läsning ur aposteln Jakobs brev hörde vi om att vi inte ska göra skillnad på människor. På andra ställen i Bibeln används uttrycket att man inte ska ta hänsyn till person. Detta har att göra med rättvisans dygd. Det finns två typer av rättvisa: retributiv rättvisa och distributiv rättvisa. Retributiv rättvisa innebär att ge åt var och en det som de förtjänar. Det finns många sätt att synda i detta avseende, inte minst mot Gud själv som har rätt till allt av oss eftersom han har skapat oss. Distributiv rättvisa innebär att rättvist fördela resurser efter vars och ens behov och att behandla alla lika. Det finns bara en synd mot denna typ av rättvisa, och det är just att göra skillnad på människor eller ta hänsyn till person. Att ge fördelar till någon för att de står oss nära eller tycker som vi, eller fjäska för rika personer i hopp om att de kanske ska kunna återbetala oss, eller att personer som utför samma arbete hos samme arbetsgivare inte har samma lön, det är givetvis förkastligt.
Låt oss be att Gud uppfyller oss med rättvisans dygd så att vi alltid kan handla rättvist såväl mot honom själv som våra medmänniskor. Låt oss också be om nåden att alltid vara beredda att öppna våra öron och våra hjärtan ännu mer för att ta emot sanningens fullhet, och om modet och ivern att sprida vår tro vidare till andra i ord och handling. Amen.
Fader Gustavs predikningar 