Mässa på Johannesgården och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 5 Mos 4:1–2, 6–8; Ps 15:1-4ab, 5; Jak 1:17–18, 21–22, 27; Mark 7:1–8, 14–15, 21–23.
Kära bröder och systrar
Under de fem senaste söndagarna har vi lyssnat till Jesu tal om Livets bröd i Johannesevangeliets sjätte kapitel, där han betonat nödvändigheten av att tro på honom samt ta emot hans kropp och blod i eukaristin för att få del av det eviga livet. I dagens läsningar handlar det mer om vilka gärningar vi borde utföra och inte för att behaga Gud. I den andra läsningen ur Jakobs brev hörde vi: ”Bli ordets görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste.” (Jak 1:22). Man skulle kunna se det här som en logisk fortsättning på de fem senaste söndagarnas budskap. Efter att vi förenats med Jesus genom att komma till tro på honom och ta emot hans kropp och blod, så måste vi befästa denna gemenskap med Jesus genom att leva i enlighet med Guds vilja. Men precis som den heliga kommunionen så borde vi i första hand betrakta uppfyllandet av Guds bud som en gåva från Gud att vara tacksamma över, snarare än något som vi själva ska prestera eller ta åt oss äran för.
I dagens första läsning ur Femte Moseboken hörde vi Mose förmana Israels folk att ”hålla Herrens, er Guds, bud, som jag ger er.” (5 Mos 4:2) ”När de [andra folken] hör alla dessa stadgar kommer de att säga: »Detta stora folk är verkligen ett vist och insiktsfullt folk!« Vilket stort folk har gudar som är dem så nära som Herren, vår Gud, är oss nära varje gång vi åkallar honom?” (5 Mos 4:6-7) Att Gud har uppenbarat sin vilja för oss genom den gudomliga Lagen och samvetets röst i våra hjärtan, det är ett stort privilegium. Och Gud ger oss också den nåd vi behöver för att uppfylla hans bud. Att leva heligt och rättfärdigt i enlighet med Guds vilja är den sanna lyckan. Det handlar inte om att prestera en massa saker inför Gud för att visa att vi duger, och i gengäld hoppas på att bli belönade. Än mindre handlar det om att i fruktan undvika att göra vissa saker bara för att undvika att bli straffad. Det handlar helt enkelt om att med Guds hjälp göra det som han har skapat oss för att göra, vilket leder till att vi mår bra och blir lyckliga.
Så vad är det då konkret som vi borde göra för att uppfylla Guds vilja? I läsningen ur Jakobs brev hörde vi dessa exempel på hur man blir en ”ordets görare”: ”Att söka upp faderlösa och änkor i deras nöd och hålla sig själv obesmittad av världen, det är en fromhet som är ren och fläckfri inför vår Gud och fader.” (Jak 1:27). Med det sociala skyddsnät som finns i åtminstone vår del av världen idag, så är situationen lyckligtvis inte lika kritisk för föräldralösa barn och gamla änkor som den var på Nya testamentets tid. Men mat och tak över huvudet är inte det enda som vi människor behöver för att må bra och vara lyckliga. Vi behöver också, och framförallt, kärlek. Gud är källan till all kärlek, och han vill att vi ska sprida vidare den kärlek han har till oss åt varandra. Och det kan man exempelvis göra genom att visa vänlighet mot en skolkamrat eller kollega som kanske har en svår familjesituation och inte har så många andra vänner, eller att ta sig tid att besöka äldre och sjuka personer som inte längre kan gå ut eller ta sig till kyrkan.
Det är dock väsentligt att vi verkligen utför alla fromma gärningar av kärlek, och att det inte fastnar vid någon slags ritualism. I dagens evangelium kritiserar Jesus fariséerna för att de kräver att man ska hålla fast vid ”fädernas regler”, samtidigt som detta leder till att de ”vänder [sig] från Guds bud för att hålla fast vid människornas regler” (Mark 7:8). Inom Kyrkan finns det flera olika slags traditioner. Det finns Traditionen med stort T, som vi har tagit emot från Jesus genom apostlarna, och som precis som den Heliga Skrift är en källa för vår tro som aldrig går att ändra på. Det gäller t.ex. vilka sakrament som finns och vilken materia som måste användas i dem, t.ex. vatten för dopet och bröd och vin för eukaristin. Sedan finns det också mindre traditioner, med ett litet t, som kommit till efter hand av olika skäl och som också har sina fördelar, men som kan och ibland måste förändras. Katolska Kyrkans katekes säger att ”I liturgin, framför allt i sakramenten, finns det en oföränderlig del – eftersom Gud har instiftat den. Denna del garanteras av kyrkan. Men det finns också delar som är underkastade förändring eftersom kyrkan har fullmakten och ibland rent av plikten att anpassa sig till kulturen hos folk som nyligen blivit evangeliserade.” (n. 1205).
Tidigare firades mässan exempelvis alltid på latin, det var obligatoriskt att ta emot den heliga kommunionen direkt i munnen samt att fasta minste tre timmar innan, och kvinnor var tvungna att täcka håret i kyrkan. Idag firas mässan oftast på det lokala språket, det är tillåtet i de flesta länder att ta emot kommunionen i handen, man behöver bara fasta en timme innan, och det finns inte längre något krav på kvinnor att täcka håret. Detta är alltså exempel på föränderliga traditioner. Det betyder inte att de är likgiltiga, och det betyder heller inte att det skulle vara något fel med att fortsätta leva efter dem trots att de inte längre är obligatoriska. Det vore inte särskilt logiskt om det som tidigare var obligatoriskt plötsligt skulle bli förbjudet. Om man upplever att något av detta personligen hjälper en att uttrycka sin vördnad för och kärlek till Gud, då kan det tvärtom fortfarande vara något mycket bra.
Däremot blir det ett stort problem om man ifrågasätter Kyrkans vishet att öppna upp för större personlig frihet när det gäller dessa och andra föränderliga traditioner, och ännu värre om man som fariséerna ser ned på andra som inte håller sig till sådana frivilliga fromhetsövningar. Man måste också se upp så att man inte fäster större vikt vid fasthållandet av yttre, ceremoniella uttryck för tron som inte längre är obligatoriska, än att verkligen leva ett rent liv i kärlek, i enlighet med Guds bud. Om man gång på gång faller för allvarliga synder som otukt, stöld, mord, äktenskapsbrott, själviskhet osv., då kan man knappast försvara sig med att man i alla fall är noga med att tvätta händerna innan man äter, eller att man alltid firar mässan högtidligt på latin. Om vi försöker sätta vår lit till vår egen kraft genom att ”imponera” på Gud med olika fromhetsövningar som vi själva har valt men som han inte kräver av oss, samtidigt som vi brister i vår lydnad till de bud som Gud och Kyrkan faktiskt ger oss, då kan det hända att Gud låter oss klara oss själva och inte ger oss den nåd vi behöver för att bryta med synden, till dess att vi ödmjukt ger upp våra försök att konstruera vår egen helighet och i lydnad böjer oss under Gud och hans Kyrka.
Låt oss tacka Gud för de bud han har gett oss som visar hur vi ska bli lyckliga och fortsätta vandra på vägen till det eviga livet, och låt oss be om nåden att vi alltid får kraft att fullgöra dem. Och låt oss be om vishet och ödmjukhet, så att våra fromhetsövningar aldrig gör oss självupptagna utan hjälper oss att uppnå en ännu större kärlek och lydnad till Gud. Amen.
Fader Gustavs predikningar 