Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Kung 19:4–8; Ps 34:2–9; Ef 4:30 – 5:2; Joh 6:41–51.
Kära bröder och systrar
Idag har vi kommit fram till den tredje av fem evangelieläsningar ur Johannesevangeliets sjätte kapitel med temat Livets bröd. Förra söndagens evangelium avslutades med att Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra.” (Joh 6:35a). Och i dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”Jag är det levande brödet, som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet.” (Joh 6:51a). Men vad innebär det egentligen när Jesus säger att han är livets bröd, och vad innebär det i så fall att äta detta bröd? Är det bara en metafor, alltså ett bildspråk för att tro på Jesus och ta emot honom andligen i sitt hjärta? Eller menar Jesus att vi bokstavligen måste äta honom för att få evigt liv?
Som så många gånger när det gäller den katolska tron så är svaret på denna fråga inte antingen eller, utan både och. I förra söndagens evangelium låg fokus på nödvändigheten att tro på Jesus för att få evigt liv. Jesus sade då att: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt” (Joh 6:29) och ”den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta” (Joh 6:35b). Och i dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”Sannerligen, jag säger er: den som tror har evigt liv.” (Joh 6:47). För att vi ska få evigt liv så är det alltså först och främst nödvändigt att vi tror på Jesus, att han är Guds Son, ”av samma väsen som Fadern”, och att han har dött och uppstått för vår skull. Men att ”tro” innebär inte bara att man håller med om att detta är sant. Det innebär också att man sätter sin förtröstan och tillit till Jesus och hans löften, inte minst hans sista ord innan han for upp till himmelen: ”Jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:20). Och på samma gång som tron utgör vårt fria svar till Guds inbjudan att bli frälsta och få evigt liv, så är den samtidigt en gåva från Gud själv. Tron på Gud är en övernaturlig gåva som vi inte kan producera själva, utan som bara Gud själv kan ge till dem som är öppna för att ta emot den. Och denna förberedande öppenhet för att ta emot trons gåva, den är i sin tur också en gåva av Gud och en frukt av hans nåd. Som Jesus säger i dagens evangelium: ”Ingen kan komma till mig utan att Fadern som har sänt mig drar honom”. (Joh 6:44a) Det enda vi kan göra själva för att bidra till att komma till tro på Gud och bli frälsta, det är att låta bli att envist göra motstånd mot Gud när han drar i oss för att skänka oss trons gåva.
Enligt många protestanter handlar hela Jesu tal om Livets bröd om att tro på Jesus. Även katolska exegeter, alltså bibelforskare, håller i allmänhet med om att den första delen av Jesu tal främst ska tolkas på detta sätt. Men när det gäller den andra delen av Jesu tal, så menar den Katolska Kyrkan att Jesu ord också måste förstås på ett annat, mer bokstavligt sätt. I slutet av dagens evangelium förtydligar Jesus vad det är för bröd som han ska ge oss: ”Brödet jag skall ge är mitt kött, jag ger det för att världen skall leva.” (Joh 6:51). Att äta Livets bröd, som är Jesus Kristus själv, det gör vi inte bara genom att tro på Jesus, utan också genom att bokstavligen äta hans kropp under brödets gestalt i eukaristin. I nästa söndags evangelium kommer Jesus tala ännu mer om nödvändigheten att äta hans kropp och dricka hans blod för att få evigt liv, och söndagen därpå kommer vi att få höra om det motstånd som detta påstående mötte hos många av hans lärjungar.
Men redan i dagens evangelium hör vi att judarna som lyssnade på Jesus ”förargade sig” över det han sade. Det grekiska ord som här översatts med ”förarga sig” är gongýzô, och det betyder ordagrant ”mumla” eller ”muttra”, med den vidare betydelsen ”knota” eller ”klaga”. I den första läsningen ur Andra Moseboken förra söndagen berättades det om hur ”hela menigheten knotade mot Mose och Aron i öknen” (2 Mos 16:2), och i den grekiska översättningen av Gamla testamentet, Septuaginta, används här samma ord för ”knota” som för ”förarga sig” i dagens evangelium. Biskopen av Trondheim, trappistmunken Erik Varden, har i sin bok ”Entering the Twofold Mystery” ägnat ett helt kapitel åt detta ”mumlande”, ”muttrande”, ”knotande” eller ”klagande”, på engelska murmuring. Detta muttrande är något som kraftigt fördöms av den helige Benedictus i hans klosterregel, och biskop Erik skriver: ”När någon muttrar, så intar han eller hon, åtminstone implicit, en rebellisk hållning. Ett muttrande är givetvis svagt och otydligt. Man kan höra att någon muttrar men sällan vad som muttras över. Att muttra är någonting annat än att öppet säga ifrån, vilket är ett ärligt sätt att handla på. Det som gör muttrandet så skadligt är dess dolda karaktär och dess sätt att i hemlighet underminera saker och ting på.” (kapitel 3).
Vi som samlas här i mässan varje söndag kanske inte är så benägna att muttra och klaga över Jesu lära om att vi måste tro på honom samt äta hans kropp och dricka hans blod för att få evigt liv. Men det finns säkerligen många andra saker som vi muttrar över och är missnöjda med i livet. Och vi kan frestas att vilja fortsätta muttra och klaga och tycka synd om oss själva i all evighet, när problemet skulle kunna lösas förvånansvärt enkelt om vi bara hade ödmjukheten och tron att uppriktigt be Gud om hjälp. Och om vi blir irriterade på människor i vår omgivning så kan vi frestas att tyst klaga för oss själva och skvallra för andra, istället för att ta mod till oss att försöka reda ut konflikten en gång för alla direkt med den som det gäller. Ofta är lösningen mycket närmare än vi hade kunnat tro. Biskop Erik poängterar att Israels folk, strax efter att de klagat över att de inte hade vatten i öknen, kom fram till Elim, ”där det fanns tolv källor och sjuttio palmer”. (2 Mos 15:27). Om vi bara sätter lite mer förtröstan och tillit till Gud, då kommer vi att inse att det aldrig finns någon anledning att muttra eller klaga över någonting.
Låt oss därför be att Gud förökar trons gåva i våra hjärtan, så att vi befästs i vår ställning som kallade och utvalda, på väg till det eviga livet. Och må denna heliga eukaristin hjälpa oss att, som aposteln Paulus skriver i dagens andra läsning, ”lev[a] i kärlek, så som Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull som en offergåva, ett välluktande offer åt Gud.” (Ef 5:2) Amen.
Fader Gustavs predikningar 