15 söndagen ”under året” B

Familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Am 7:12–15; Ps 85:9ab, 10–14; Ef 1:3–14; Mark 6:7–13.

Kära bröder och systrar

I dagens evangelium hör vi om hur Jesus sänder ut sina tolv lärjungar. Kraven är hårda. De fick inte ha med sig vare sig bröd eller pengar, och bara en skjorta. Men lärjungarna följde utan att tveka Jesu instruktioner och predikade att alla skulle omvända sig, och dessutom drev de ut demoner och botade sjuka. Allt detta kan tyckas ganska orealistiskt för oss. Är det verkligen förnuftigt att gå ut som gatupredikant utan vare sig pengar eller ombyteskläder, och hoppas på att bli erbjuden mat och husrum varhelst man kommer? Och det är ju inte varje dag som man är med om en demonutdrivning eller att någon som tagit emot de sjukas smörjelse omedelbart återfår fysisk hälsa. Så vad finns det för praktiska lärdomar som vi kan dra av dagens evangelium?

En grundläggande princip att komma ihåg är att vi inte alltid rakt av kan kopiera det som Jesus och helgonen har gjort. Dels så levde de i en annan tid och under andra förutsättningar än vad vi gör idag, och dessutom Gud har en unik väg till helighet för var och en av oss. När det gäller Jesus själv så är det uppenbart att vi inte kan kopiera allt han gjorde, för bara han har kunnat lida på ett sätt som har sonat alla synder som någonsin har begåtts. Men även apostlarna utgör på ett särskilt sätt ursprungsmodellen för evangelisk missionsiver och fattigdom, som alla generationers kristna efter dem skulle inspireras av. Därför är det naturligt att också deras exempel är fullödigt och kompromisslöst. Därför behöver vi inte nödvändigtvis känna dåligt samvete över att ta med fickpengar och ombyteskläder under semestern.

Däremot borde vi alltid låta oss inspireras av Jesus och apostlarnas exempel, och använda vårt förnuft till applicera det vår egen konkreta situation idag. Vi är alla kallade att leva i en evangelisk fattigdom i form av enkelhet. Om man t.ex. märker att man har klädesplagg som man sällan eller aldrig använder, så är det kanske dags att skänka bort dem till någon som kan få bättre användning av dem. Och även om det inte är meningen att vi ska behöva gå hungriga hela dagarna, så kan man i alla fall göra en ansträngning för att äta lite enklare och billigare mat, och kanske rentav fasta en eller två dagar i veckan om den Helige Ande inspirerar en till det och ens andlige vägledare eller biktfar ger sitt tillstånd.

Demonutdrivning är det nog betydligt fler idag som bara har sett på film än i verkligheten. Det betyder inte att besatthet inte längre förekommer, men när man läser evangelierna fårman ändå intryck av att det var mycket vanligare på Jesu tid. Vissa försöker förklara detta med att man på Jesu tid skulle ha tolkat allting mer andligt, så att man såg personer som besatta av demoner där vi idag snarare skulle prata om olika former av psykiska sjukdomar. Men en troligare förklaring är att just eftersom folk var mer andliga på Jesu tid, så var det också vanligare att man använde sig av olika förbannelser av ens ovänner, vilket är en av de främsta orsakerna till att någon blir besatt av en demon. Idag i vår del av världen tror de flesta människor vare sig på Gud eller djävulen, änglar eller demoner, och då behöver inte djävulen besvära sig med att göra någon besatt. För att vända oss mot Gud är det för det mesta mycket mer effektivt för honom att snärja oss med vanliga, hederliga, eller snarare ohederliga frestelser, som de flesta inte ens märker att de har djävulen till ursprung. Så hur kan vi då göra för att i apostlarnas efterföljd begränsa djävulen och hans demoners inflytande i världen? Framförallt genom att be, i synnerhet Fader vår där vi avslutar med att be om att inte inledas i frestelse och att frälsas ifrån ondo, eller närmare bestämt den onde, alltså djävulen. I torsdags firade vi den helige Benedictus fest, och en korrekt välsignad och exorcerad Benedictusmedaljong är en beprövad sakramentalie för att hålla borta djävulen och hans lockelser. Och glöm heller inte att använda vigvatten!

När det i dagens evangelium sägs att apostlarna ”smorde många sjuka med olja och botade dem”, då är det den enda uttryckliga hänvisningen i evangelierna till sakramentet de sjukas smörjelse. Påvens särskilda böneintention för denna månad är dessutom just för dem som tar emot de sjukas smörjelse. Tidigare kallades detta sakrament för ”den sista smörjelsen” och användes mer eller mindre uteslutande när någon låg på sin dödsbädd. Detta gjorde att många troende fick intrycket att mottagandet av detta sakrament var ett säkert tecken på att döden var i antågande – som om det rent av var sakramentet som orsakade döden! Därför uppstod den dåliga ovanan att vänta så länge som möjligt med att tillkalla en präst för att förmedla de sjukas sakrament, ofta till dess att det redan var för sent och den sjuke redan hunnit dö. Idag föredrar man därför beteckningen ”de sjukas smörjelse” för att betona att detta sakrament inte bara är till för dem som ligger på sitt yttersta, utan att ”den rätta tiden för dess mottagande utan tvivel inne redan då den troende kommer i närheten av livsfara på grund av sjukdom eller ålderdomssvaghet” (Sacrosanctum Concilium n. 73, Katolska Kyrkans katekes n. 1514). Det är verkligen en kärleksgärning att tillkalla en präst för att förmedla detta sakrament åt någon som är allvarligt sjuk, innan det är för sent, och helst medan personen fortfarande är kapabel att dessförinnan bikta sig och därefter ta emot den heliga kommunionen. De sjukas smörjelse utplånar i så fall de kvarvarande konsekvenserna av synden, samtidigt som det ger ”en tröstens, fridens och modets nåd för att övervinna de svårigheter som utmärker ett allvarligt sjukdomstillstånd eller ålderdomens skröplighet” (KKK 1520). Mottagandet av detta sakrament kan också ge läkedom för kroppen, om det är gagneligt för själen.

Vi ser alltså att vi trots allt kan dra en hel del praktiska lärdomar av dagens evangelium, om vi anpassar de anvisningar som Jesus gav till sina apostlar till vår egen konkreta situation. Vi kan leva enkelt vad gäller mat och kläder, och på så vis lämna större utrymme för Gud i våra liv och få mer pengar över som vi kan ge åt de fattiga. Vi kan be för oss själva och andra samt använda sakramentalier som Benedictusmedaljongen och vigvatten för att hålla borta djävulen och hans frestelser. Och vi kan se till att alla som är allvarligt sjuka eller ålderssvaga får andlig tröst och styrka genom att ta emot de sjukas smörjelse. Om allt detta beledsagar vår förkunnelse av Kristus i ord och handling, då kommer den än idag att bära frukt i människors hjärtan. Och då blir våra liv ”till en lovprisning av Guds ära”, som Paulus skriver i dagens andra läsning och som vår biskop och kardinal Anders Arborelius gjort till sitt valspråk, och som heter på latin: ”In laudem gloriæ”. Amen.

Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.