S:t Benedictus av Nursia

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Ords 2:1–9; Ps 34:2–11; Matt 19:27–29.

Kära bröder och systrar

Den helige Benedictus som vi firar idag föddes i Nursia i Umbrien omkring år 480. Efter studier i Rom valde han att leva som eremit i Subiaco. Han samlade där lärjungar och grundade på Monte Cassino det berömda klostret och skrev den regel som gör att han har blivit kallad det västerländska munkväsendets fader.

Detta är en sanning med modifikation, för redan på 300-talet hade den helige Martin av Tours grundat en klosterliknande gemenskap i Ligugé i nuvarande Frankrike. Men även det klostret övergick så småningom till att följa den helige Benedictus regel, liksom de flesta andra kloster i Europa från och med slutet av 700-talet, då Karl den store beslutade att den helige Benedictus regel skulle följas av alla kloster inom hela frankerriket. Detta beslut genomfördes utan nämnvärt motstånd, eftersom den helige Benedictus regel redan hade blivit den utan konkurrens populäraste klosterregeln i hela Europa. Och det är inte svårt att förstå varför. Den helige Benedictus regel ger å ena sidan mycket detaljerade instruktioner för hur livet i klostret skall vara organiserat, som vilka krav som ställs på abboten, vilka andliga grundvalar som klosterlivet skall vila på såsom lydnad, ödmjukhet och tystnad, hur gudstjänsterna ska utformas, hur arbetsuppgifterna i klostret ska fördelas, om måttet av mat och dryck, om välkomnandet av gäster, och vilka straff som skall ges för olika förseelser. Samtidigt är regeln oerhört välbalanserad och flexibel, och ger nästan alltid utrymme för abboten att tillåta nödvändiga undantag för att tillgodose alla munkarnas personliga behov, så att regeln ska vara realistisk att praktisera i det långa loppet och i vitt skilda miljöer och tidsepoker. Därför är den än idag den mest använda klosterregeln.

Regelns och hela klosterlivets syfte kan sägas sammanfattas av den följande meningen i prologen, som det också anspelas på i dagens kollektbön: ”Vi har alltså att grunda en skola i Herrens tjänst.” (Prologen, n. 45). Ett kloster är ett minisamhälle där hela livet är inriktat på att främja föreningen med Kristus. Kärnan är givetvis gudstjänsten, som ingenting annat får gå före, men även arbetet, måltiderna, brödragemenskapen och vilan är utformade på så sätt att allt detta också sker till Guds ära och främjar bönen, och därmed blir hela livet till en slags liturgi. Ora et labora, bön och arbete, det är benediktinordens motto, och dessa två måste alltid hållas ihop. Och detta gäller inte bara för klosterlivet. För oss alla är det meningen att allt vi gör skall ske till Guds ära, om vi så ber, arbetar eller vilar. Källan och höjdpunkten i det kristna livet är deltagandet den heliga eukaristin, i synnerhet på söndagar, men under resten av veckan eller dagen är det meningen att vi ska låta liturgin bära frukt i vår vardag genom att arbeta, vila och visa kärlek mot våra medmänniskor till Guds ära. På så vis blir hela vårt liv också till en liturgi, där bön och arbete går hand i hand. Och för detta kan klosterlivet enligt den helige Benedictus regel alltid vara en förebild och en inspiration. Helige Benedictus, bed för oss. Amen.

Vill du bli meddelad automatiskt varje gång en ny predikan publiceras? Klicka i så fall på ”Prenumerera” längst ner på sidan och fyll i din e-postadress.