Andra påsksöndagen B

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 4:32–35; Ps 118:2–4, 13–15, 22–24; 1 Joh 5:1–6; Joh 20:19–31.

Kära bröder och systrar

”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den jubla och vara glada.” (Ps 118:24) Under påskoktaven upprepar Kyrkans liturgi gång på gång denna vers ur psalm 118. Påsktiden är den mest glädjefyllda tiden på hela kyrkoåret, då vi glädjer oss över det mest glädjerika budskap som finns, nämligen att Jesus Kristus är uppstånden från de döda och vill ge oss del av sitt eviga liv. I dagens evangelium hörde vi också att ”Lärjungarna blev glada när de såg Herren” (Joh 20:20). Det kan låta som en självklarhet – vem som helst hade väl kunnat räkna ut att lärjungarna blev glada av att se Jesus uppstånden! Men, det är nog inte utan anledning som evangelisten Johannes uttryckligen skrivit detta. Under fastetiden har Kyrkan inbjudit oss att sörja över våra synder och uttrycka vår bedrövelse och ånger genom att fasta och avstå från andra saker som vi är fästa vid, samtidigt som vi i anden har förenat oss med Jesus i hans lidande och död. Men precis som botgöringen och sorgen över våra synder var en helig plikt för oss under fastetiden, så är det lika mycket en helig plikt för oss nu under påsktiden att innerligt glädja oss över Kristi uppståndelse!

Tyvärr verkar det dock finnas många kristna som lever som om det vore fastetid jämnt. Påven Franciskus har flera gånger tagit upp detta problem. I sin allmänna audiens om apostolisk iver den 15 november förra året sade han t.ex. följande: ”Jesus är glädje. (…) Antingen förkunnar vi Jesus med glädje, eller så förkunnar vi honom inte alls, för det finns inget annat sätt att förkunna honom på som har förmågan att förmedla den sanna verkligheten om Jesus. Det är därför som en missnöjd kristen, en ledsen kristen, en otillfredsställd kristen eller, ännu värre, en upprörd och förbittrad kristen inte är trovärdig. Denne kommer att tala om Jesus men ingen kommer att tro på honom! En person sade en gång till mig när han talade om dessa kristna: ”Men, de är kristna med torsk-ansikten!”, det vill säga de uttrycker ingenting, de är sådana, och glädjen är väsentlig.” Den heliga Teresa av Avila har också sagt att ”Ett sorgset helgon är ett trist helgon.”

Det är klart att det kan finnas omständigheter i våra liv som kan göra det svårare att glädja sig, t.ex. om andra medlemmar av ens familj inte tror eller praktiserar tron, om man har problem med hälsan eller arbetet, eller om man brottas med vissa synder. Men det glada budskapet att Jesus Kristus har uppstått och att var och en som tror på honom skall ha evigt liv i hans namn (jfr Joh 20:31), det måste ändå överskugga alla tänkbara sorgeämnen, och ge oss en grundläggande glädje och frid som aldrig kan tas ifrån oss. Om vi ännu inte erfar denna påskens glädje så får vi innerligt och ödmjukt be Gud att fylla oss med den. Ibland kan man även behöva rensa bort visst högmod, som gör att vi frivilligt stannar kvar i vårt missnöje och bitterhet så länge vi inte får precis som vi själva vill, istället för att öppna oss för Guds lösningar på våra problem.

Ett klassiskt ordspråk lyder ”Delad glädje är dubbel glädje”. I dagens första läsning ur Apostlagärningarna fick vi höra en beskrivning av hur de första kristna levde i gemenskap och delade allt med varandra: ”Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt.” (Apg 4:32) Att leva tillsammans i egendomsgemenskap på detta sätt har alltid framställts som ett ideal för det kristna livet. Idag är det inte längre realistiskt att alla medlemmar i Kyrkan, eller ens i en enskild församling, skulle ha delad ekonomi. Apostlagärningarnas ideal lever dock vidare inom ordenslivet. Men även om vi som församling inte praktiserar egendomsgemenskap som i ett kloster, så är det ändå viktigt att vi verkligen lever i en broderlig kärleksgemenskap med varandra.

Om man som katolik kommer till mässan varje söndag och sedan går hem igen så fort mässan är slut, då har man uppfyllt sin plikt. Men kärleken kräver mer än att bara uppfylla en plikt. Livet i Kristus blir verkligt vackert först när vi delar det tillsammans med våra bröder och systrar i Kristus. Även om söndagen givetvis borde vara en dag då man får tid att umgås tillsammans som familj, så är det mycket fint att ändå offra en stund av söndagsförmiddagen till att umgås med andra församlingsmedlemmar under kyrkkaffet, eller att åtminstone stanna kvar en stund efter mässan på kyrktorget för att hälsa på sina bröder och systrar i Kristus. Har man tid och intresse kan man givetvis också engagera sig i församlingens övriga aktiviteter. På så vis kan vi, precis som den första kristna gemenskapen, verkligen bli ”cor unum et anima una”, ett hjärta och en själ.

Som medlemmar i Kristi kropp så utgörs detta enda hjärta av Jesu allraheligaste hjärta. Idag på den Gudomliga barmhärtighetens söndag så inbjuds vi särskilt att vörda bilden av den barmhärtige Jesus som han uppenbarade för den heliga Faustyna Kowalska. Dagen till ära har vi ställt fram en relik av den heliga Faustyna här på altaret, och bilden som hon lät måla här intill. Där kan vi se hur blod och vatten strömmar ur Jesu barmhärtiga hjärta, precis som det gjorde på korset efter att soldaten borrat upp Jesu sida med sin lans. Vi hörde även om detta blod och vatten i den andra läsningen ur Johannes första brev: ”Vem kan besegra världen utom den som tror att Jesus är Guds son? Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet.” (1 Joh 5:5-6).

Vattnet och blodet symboliserar dopet och eukaristin. I dopets sakrament får vi del av Guds barmhärtighet genom att få förlåtelse för alla synder, födas på nytt till Guds barn, bli en del av Kristi kropp och därmed få del av det eviga livet tillsammans med honom. Om vi skulle smutsa ner vår vita dopdräkt igen genom att synda, så har vi fortsatt tillgång till Guds oändliga barmhärtighets källa i försoningens sakrament. Men Jesus hade inte kunnat ge oss dessa sakrament om man inte först hade utgjutit sitt blod för oss på korset. Och det gör han varje gång den heliga eukaristin firas. Hans offer skedde en gång för alla och har ett oändligt värde. Men eftersom vår förmåga att ta emot hans barmhärtighet är begränsad, så har han gett oss den heliga eukaristin för att föreviga sitt offer på korset och göra hans uppståndna kropp närvarande mitt ibland oss ända till den sista dagen.

Låt oss därför nu verkligen fyllas av påskens glädje, och tillsammans som ett hjärta och en själ fira den heliga eukaristin, där Guds barmhärtighet flödar över hela världen och vi får förenas med den uppståndne Kristus. Amen.