Påskdagen

Kvällsmässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Apg 10:34a, 37–43; 1 Kor 5:6b–8; Luk 24:13–35.

Kära bröder och systrar

Glad Påsk! Kristus är uppstånden! ‒ Ja, han är sannerligen uppstånden! Varje söndag samlas vi här i kyrkan för att fira Kristi uppståndelse. Men idag är det söndagarnas söndag, då vi särskilt ihågkommer den första påskdagen för snart 2000 år sedan då vår Herre Jesus Kristus uppstod från de döda, för att aldrig mera dö. Och han vill ge oss alla del av detta sitt eviga liv. Vi människor var ursprungligen skapade för att leva för evigt i gemenskap med Gud, men ända sedan de första människorna, Adam och Eva, syndade genom att vara olydiga mot Gud, så förlorade vi det eviga livets gåva. Men genom Jesu död på korset har vi fått förlåtelse för våra synder, och genom hans uppståndelse har han åter öppnat vägen till det eviga livet. Vi tar emot denna det eviga livets gåva genom dopet. Under nattens påskvaka har vi välsignat dopvattnet genom vilket fyra katekumener tog emot dopets sakrament, och i början av denna heliga mässa har vi bestänkts med detta dopvatten som en påminnelse om vårt eget dop och för att renas från alla lättare synder. Låt oss därför tacka Gud för att han genom Kristi uppståndelse definitivt har besegrat synden, döden och det onda och räddat oss till det eviga livet.

Men, man kan fråga sig vad det egentligen innebär att Jesus Kristus har besegrat synden, döden och det onda genom sin uppståndelse. Det finns ju fortfarande massor av synd, död och ondska i världen! Kriget i Ukraina visar inga tecken på att vara på väg att ta slut, och sedan vi firade påsk förra året har även krig blossat upp på nytt i det Heliga Landet. Vi fortsätter också själva att synda i mer eller mindre stor utsträckning, och vi utsätts fortfarande för såväl fysiskt som psykiskt lidande i alla dess former. Så vad är det egentligen för vits med att fira Kristi uppståndelse? Gör det verkligen någon skillnad i praktiken att Jesus Kristus har uppstått?

För att förstå detta så skulle man kunna göra en liknelse mellan den andliga kampen och ett jordiskt krig. I ett krig utkämpas många olika fältslag innan någon av parterna slutligen kapitulerar och ber att få förhandla om fred. Varje gång vi frestas att synda men ber Gud om nåden att stå emot och lyckas, då är det ett litet slag mot djävulen och det onda som vi vinner och som leder till att Guds godhet och kärlek får lite större plats i världen. Men detta hindrar tyvärr inte djävulen från att komma tillbaka och fresta oss igen.

Det finns dock även stora, avgörande slag där den förlorande sidan drar på sig så stora förluster och slås tillbaka på ett sätt som i praktiken gör det omöjligt för dem att komma tillbaka och vinna hela kriget. De har fortfarande inte helt slut på soldater och ammunition och kan fortsätta att göra motstånd ett tag till, och i den meningen är kriget fortfarande inte slut. Men i praktiken är det alltså redan avgjort. Det var en sådan avgörande fältseger som Kristus vann mot Satan genom sin uppståndelse från de döda. Kristi uppståndelse är garantin för att kärleken, livet och det goda slutligen kommer att segra, och därför kan man med rätta säga att Kristus redan har vunnit den andliga kampen mot djävulen.

Problemet är bara att djävulen aldrig kommer att kapitulera och försöka förhandla om fred. Han kommer fortsätta att försöka ställa till med så mycket oreda som möjligt i världen ända till den sista dagen, då Gud definitivt kommer att döma hela världen, och synden, döden och det onda en gång för alla kommer att utplånas. Fram till dess kommer vi alltså fortfarande att dras med det ondas existens. Men tack vare Kristi uppståndelse vet vi att djävulen inte kommer ha sista ordet. Och han har ingen makt över oss om vi inte själva frivilligt ger den åt honom.

Kristi uppståndelse från de döda ger oss därför visshet om att det eviga livet existerar och att vi alla kan få del av det. Det enda som behövs är att vi frivilligt tar emot det genom att tro på Jesus och hans lära, ta emot dopet som förenar oss med Jesu död och uppståndelse, och sedan leva i gemenskap med Jesus genom att inte frivilligt begå någon allvarlig synd. Med Guds nåd är detta alltid möjligt.

Låt oss därför inte se sorgsna ut som vandrarna på väg till Emmaus, utan låt oss fullt och fast tro på påskens glada budskap att ”Herren har verkligen blivit uppväckt och han har visat sig för Simon” (Luk 24:34), och att han ger sig till känna för oss varje gång han bryter brödet, dvs. sin offrade kropp, i den heliga eukaristin. Jesu offrade och uppståndna kropp är på samma gång vårt påskalamm som frälser oss från döden till det eviga livet, och det renhetens och sanningens osyrade bröd som rensar ut ondskans surdeg ur våra hjärtan. Låt oss därför följa apostelns uppmaning att ”fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och fördärvets surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd.” (1 Kor 5:8) Amen.