Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jer 31:31–34; Heb 5:7–9; Joh 12:20–33.
Kära bröder systrar
Idag är det två veckor kvar till påsk, och vi inleder den sista delen av fastetiden som brukar kallas för passionstiden, då liturgin fokuserar ännu mer direkt på Kristi lidande. Som ni ser så har alla krucifix i kyrkan blivit övertäckta, och det symboliserar att Jesus drog sig undan offentligheten den sista tiden innan påskhögtiden då han skulle dö och uppstå, eftersom översteprästerna och fariseerna var ute efter att döda honom och hans tid ännu inte var inne. Även helgonstatyterna har blivit övertäckta, och det kan påminna oss om att också Jesu närmaste vänner övergav honom under hans lidande.
Dagens introitus utgjordes av de första verserna i psalm 43, Iudica me Deus, som ingår i de så kallade trappstegsbönerna i inledningen av mässordningen i äldre utgåvor av missalet, och som vi, präst och ministranter, numer brukar be i sakristian precis innan mässan börjar. Idag läggs denna psalm i Jesu mun under hans lidande, då han ber Gud att skaffa honom rätt och rädda honom från de falska och orättfärdiga människor som vill ta hans liv. Samma tema återkom i gradualet, Eripe me, Domine, där psalmistens bön till Herren att bli räddad undan sina fiender appliceras på Kristus.
Även dagens epistelläsning ur Hebreerbrevet skildrar hur Kristus bad sin Fader om hjälp inför och under sitt lidande: ”Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja.” (Heb 5:7). Det som åsyftas här är närmare bestämt Jesu bön i Getsemane: ”Fader, låt denna bägare gå förbi mig, om det är möjligt. Men inte som jag vill, utan som du vill.” (Matt 26:39). I den andra delen av Jesus från Nasaret kommenterar påven Benedictus XVI texten ur Hebreerbrevet: ”Texten säger att Jesus bönföll Honom som kunde rädda honom från döden och att ’han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja’. Men blev han verkligen bönhörd? Han dog ju trots allt på Korset! (…) Det är möjligt att urskilja flera olika dimensioner av denna bönhörelse. En möjlig översättning av texten skulle vara: ”Han blev bönhörd och befriad från sin ängslan.” (…) Men texten har på ett uppenbart sätt en betydelse som går ännu längre: Fadern drog honom ut ur dödens natt, och i uppståndelsen har han definitivt och för alltid räddat honom från döden: Jesus dör aldrig mer. Texten har dock sannolikt ytterligare en betydelse. Uppståndelsen utgör inte bara Jesu personliga räddning från döden. Han har nämligen inte sjunkit ner i denna död endast för sig själv. Det var en död ’för de andra’, det var när allt kommer omkring ett överskridande av döden som sådan.”
Även i dagens evangelium finns en version av Jesu bön till Fadern inför sitt lidande: ”’Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.’ Då hördes en röst från himlen: ’Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.’” (Joh 12:28). Benedictus XVI fortsätter med att kommentera även denna passage: ”Själva Korset har blivit till ett förhärligande av Gud, en manifestation av Guds härlighet i Sonens kärlek. (…) Denna härlighet är liv. På själva Korset framträder, på ett fördolt men ändå påtagligt sätt, Guds härlighet och förvandlingen av döden till liv. Från Korset utgår ett nytt liv som går människorna till mötes. På Korset har döden besegrats. Jesu bönhörelse gäller mänskligheten i dess helhet: hans lydnad blir till liv för alla. Och på så vis är det som passagen ur Hebreerbrevet avslutas på ett fullständigt konsekvent sätt med dessa ord: ’När han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning.’ (Heb 5:9).” (Jesus från Nasaret, del 2, kap. 20, n. 4).
När vi under denna passionstid mediterar över Jesu lidande, då leder detta förhoppningsvis att vi får en större förståelse för syndens fruktansvärda konsekvenser och uppväcks av en större avsky för den, samtidigt som vi ännu mer inser med vilken stor kärlek Gud har älskat oss med och i vår tur upptänds av en ännu större kärlek till honom. Men i vår meditation över Jesu lidande och död så får vi aldrig glömma bort att detta leder fram till uppståndelsens härlighet. Efter fastan kommer påsken. Men inte nog med det. I dagens gammaltestamentliga läsning ur profeten Jeremias bok får vi dessutom en profetia om vad uppståndelsen och påsken slutligen ska leda fram till, nämligen den Helige Andes utgjutande på pingsten och det nya, eviga förbund som Gud har slutit med sitt folk i och med att han grundade Kyrkan: ”Detta är det förbund jag skall sluta med Israel när tiden är inne, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk.” (Jer 31:33). Genom sitt lidande har Jesus inte bara förvärvat åt oss syndernas förlåtelse i oändligt mått. Ur Jesu öppnade hjärta på Korset strömmar även all den nåd vi behöver för att uppfylla den nya lag som Gud har skrivit, inte på stentavlor utan direkt i våra hjärtan.Genom Korset har Jesus gjort det möjligt för oss att gå i hans spår, som vi hörde i dagens evangelium och som vi kommer få höra på nytt i kommunionsantifonen: ”Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” (Joh 12:26).
Att vara där Jesus är, det innebär först och främst att vi en dag kommer att komma till himmelen där Jesus nu är. Men det innebär också att vi redan under detta jordeliv kommer få äran att dela Jesu öde, nämligen genom att lida tillsammans med honom. Men oavsett vad, så har det genom Korset blivit möjligt för oss att följa Jesus och bli honom lika, och därmed bli helgon. Och det är den allra högsta lyckan. Och på motsvarande sätt är det, som författaren Leon Bloy uttryckte det i romanen ”La Femme pauvre”: ”Den enda riktiga sorgen, det enda riktiga misslyckandet, den enda stora tragedin i livet, det är att inte bli ett helgon”.
Låt oss därför under denna passionstid följa vår Herre ännu närmre i hans lidande, så att vi också kan förenas ännu innerligare med honom i hans förhärligande och hans uppståndelse. Amen.
Fader Gustavs predikningar 