Den helige aposteln Petrus biskopsstol

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Pet 5:1–4; Ps 23; Matt 16:13-19.

Kära bröder och systrar

Dagens fest firas till minne av när aposteln Petrus kom till Rom och blev stadens första biskop. I ett martyrologium från 900-talet vid namn ”Martyrologium Hieronymiamum” nämns två datum som associeras med Petrus biskopsstol: förutom den 22 februari även den 18 januari. Länge kom den 18 januari att associeras med Petrus biskopsstol i Rom, medan dagens datum associerades med när Petrus blev biskop av Antiochia i Syrien. Men i Philocalus kalendarium från 300-talet nämns endast den 22 februari som festdag för Petri biskopsstol, och år 1960 avskaffade påven Johannes XXIII festen den 18 januari till förmån för dagens datum, som alltså är det mest ursprungliga.

Dagens fest firas lämpligen som tacksägelse för Petrusämbetet. Det som är särskiljande för oss katoliker gentemot andra kristna som inte är i full gemenskap med den Katolska Kyrkan, det är att vi erkänner påven, Petri efterträdare på Roms biskopsstol, som Kristi ställföreträdare och Kyrkans högste ledare på jorden. Om det inte hade varit för Petrusämbetet, då hade den Katolska Kyrkan varit lika uppdelad i olika nationalkyrkor som den ortodoxa kyrkan och de protestantiska kyrkogemenskaperna. Det är tack vare att Jesus instiftade Petrusämbetet som det har varit möjligt att fram till idag bevara den Katolska Kyrkans enhet i sanningen över hela jorden. Denna enhet i sanningen är en oerhörd gåva som vi som katoliker borde vara både tacksamma och stolta över, och göra allt för att bevara framöver genom att hålla fast vid enheten kring påven.

Påven är ingen envåldshärskare som dikterar i detalj exakt hur allting ska se ut och fungera i Kyrkan över hela jorden. Kyrkans enhet innebär inte detsamma som likformighet, utan lämnar utrymme för en oerhörd mångfald av lokala uttryck för tron på olika platser och i olika tider. Det finns rentav även utrymme för legitima variationer i hur man betonar och formulerar olika teologiska utsagor. Men om det skulle uppstå allvarliga meningsskiljaktigheter i viktiga frågor som riskerar att skada Kyrkans enhet på djupet, då är det i slutändan biskopen av Rom, påven, som har det sista ordet. När påven uttalar sig på ett definitivt sätt i kraft av sitt läroämbete där han sitter på sin biskopsstol, ex cathedra, då omfattas han av ofelbarhetens nådegåva som gör att vi kan lita på att det han lär ut är absolut sant. Påven är dock inte ofelbar i allt annat som han säger och gör, men vi är som katoliker ändå förpliktade att underkasta oss hans beslut med en religiöst motiverad lydnad, och att i allt visa honom vördnad och respekt.

Låt oss därför i denna heliga mässa tacka Gud för Petrusämbetet och be för vår nuvarande påve Franciskus, något som vi för övrigt borde göra varje dag. Detta kan man företrädesvis göra med hjälp av Kyrkans traditionella bön för påven, som är hämtad ur psalm 41: ”Låt oss be för vår påve Franciskus. Må Herren bevara honom och behålla honom vid liv och göra honom salig i landet, och inte överlämna honom åt hans fiender.” (jfr Ps 41:3) Amen.