Första söndagen i fastan B

Mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 1 Mos 9:8–15; 1 Pet 3:18–22;  Mark 1:12–15.

Kära bröder och systrar

Denna den första söndagen i fastan kommer Kyrkan traditionsenligt ihåg de 40 dagar då Jesus fastade och frestades i öknen, vilket är det huvudsakliga ursprunget till fastetidens 40 dagar. För att efterlikna Jesus och som en förberedelse för att fira hans uppståndelse från de döda på påsken så inbjuder oss Kyrkan varje år under fastetiden att omvända oss på nytt till Gud och uttrycka vår ånger med hjälp av bön, fasta och allmosor. Detta år följer evangelieläsningen på söndagarna huvudsakligen evangelisten Markus, och där är Jesu frestelse i öknen mycket knapphändigt beskriven. Markus nämner över huvud taget inte att Jesus fastade, och ger inga detaljer om på vilket sätt Jesus sattes på prov eller frestades av Satan. Men de gregorianska proprierna, alltså de sångstycken som varierar för varje söndag, är däremot samma varje år, och denna söndags proprier är unika på så sätt att alla texter är hämtade ur samma psalm, nämligen psalm 91. Anledningen till detta är framförallt att det är psalm 91 som djävulen citerar när han frestar Jesus att kasta sig ner från tempelmuren enligt Matteus- och Lukasevangeliet, då han påpekar att det där står att ”Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten.” (Ps 91:11,12; Matt 4:6). Jesus svarar dock med att i sin ur citera Femte Mosebokens ord om att ”Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov.” (5 Mos 6:16).

Problemet med sättet som djävulen läser Bibeln på är alltså att han rycker ett par enskilda verser ur sitt sammanhang, och om man använder Bibeln på det sättet så kan man få den att säga nästan precis vad som helst. Dagens mässproprier kan därför ses som ett sätt av liturgin att göra bot för denna djävulens felaktiga bibeltolkning genom att låta oss lyssna till nästan hela psalm 91 i sitt sammanhang, inte minst genom det tretton verser långa tractus före evangeliet. Då märker vi att denna psalm i första hand uttrycker en stark förtröstan på Gud i situationer som kan verka svåra, snarare än att den skulle fresta oss att sätta Gud på prov. ”Med sina fjädrar skall han täcka dig, under hans vingar skall du finna tillflykt, hans trofasthet är sköld och skärm.” (Ps 91:4-5), så lyder texten till såväl offertoriet som kommunionsantifonen. Denna djupa förtröstan på Gud som psalm 91 ger uttryck för har gjort att den sedan äldsta tid använts i söndagens completorium, alltså dagens sista tidebön, och det är kanske därifrån som många känner igen den.

Denna förtröstan på Gud är grundläggande för oss att ta med in i början av denna fastetid. Fastan associeras kanske i första hand med botövningar som fasta och annan askes som vi pålägger oss själva, i förening med ett intensifierat böneliv och givande av allmosor. Och det stämmer att det hör fastetiden till att göra lite våld på oss själva för att skakas om, väckas ur vår andliga sömn och omvända oss på nytt till Gud. Men vi får inte låta våra fasteföresatser leda till någon slags pelagianism, där vi skulle få för oss att vi kan frälsa oss själva genom de uppoffringar som vi själva gör, och att vi skulle vara helt utlämnade åt oss själva för att göra detta. Nej, vi måste först och främst sätta vår förtröstan till Gud och lita på att han är med oss i alla våra svårigheter, framförallt i vår svårighet att avhålla oss från synden och sätta honom på den första platsen i våra liv. 

Alla uppoffringar som vi gör under fastetiden måste vara inspirerade av Gud, och vi måste också sätta vår lit till honom och be om hans hjälp för att troget kunna fullgöra dem. All yttre botgöring skall dessutom som sagt utgöra ett uttryck för vår inre ånger. I slutet av dagens evangelium hörde vi Jesus säga: ”Omvänd er och tro på evangeliet” (Mark 1:15), vilket också är ett av de två alternativ som prästen kan säga till de troende vid påläggandet av askan på askonsdagen. Det grekiska ordet för omvändelse är metanoia, vilket ordagrant kan översättas med ”ändra-kunskap” och som i första hand syftar på vår inre omvändelse genom att vi ändrar på vårt sätt att tänka. Den traditionella översättningen av metanoia till latin är paenitentia, på engelska penance, vilket i sin tur brukar översätts till svenska med ”botgöring” och i första hand associeras med de yttre uttrycken för vår omvändelse. Detta visar att den inre omvändelsen, ångern, och den yttre omvändelsen, botgöringen, utgör två sidor av samma mynt som inte får separeras från varandra. En fastetid full av yttre botgöring men utan inre omvändelse är en falsk fasta. Och en fastetid med bara inre omvändelse utan någon yttre botgöring för att göra uttryck för denna är ingen riktig fasta.

Fastetiden kan också ses som en 40 dagar lång reträtt för att förbereda oss för att förnya våra doplöften i påskvakan. I vår församling har vi dessutom detta år fyra katekumener som förbereder sig för att ta emot dopet i påskvakan, och som idag har mottagit admissio av biskopen i domkyrkan och officiellt blivit inskrivna som dopkandidater. I dagens andra läsning ur Petrus första brev får vi en påminnelse om hur dopets vatten räddar oss till det eviga livet genom Jesu Kristi uppståndelse när man med gott uppsåt vänder sig till Gud. Genom dopet dör och uppstår vi tillsammans med Kristus, och berättelsen om Noa och syndafloden påminner oss om att vattnet på samma gång är en symbol för död och liv. Död för dem som befinner sig utanför arken, och liv för dem som genom tron tagit plats inuti. Och arken, det är Kyrkan, Kristi kropp, som vi blir medlemmar i genom dopet.

Låt oss därför under denna fastetid tacka Gud för vårt dop och be för katekumenerna som förbereder sig för att ta emot det. Låt oss också sätta vår fulla förtröstan till Gud och be att han både inspirerar oss till hur vi konkret kan efterlikna Jesu 40 dagar i öknen under denna fastetid, och också ger oss kraften att fullgöra våra föresatser. Och låt oss slutligen se till att alla våra botövningar under denna fastetid får vara uttryck för en sann, inre omvändelse, en uppriktig ånger över våra synder och en djup längtan efter att åter sätta Gud på den första platsen i våra liv. Amen.

En reaktion till “Första söndagen i fastan B”

Lämna en kommentar