Kyndelsmässodagen – Herrens frambärande i templet

Familjemässa och mässa på latin i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mal 3:1–4; Ps 24:7–10; Heb 2:14–18; Luk 2:22–40.

Kära bröder och systrar

Idag på Kyndelsmässodagen ihågkommer vi hur vår Herre Jesus Kristus bars fram i templet i Jerusalem 40 dagar efter hans födelse. Maria och Josef gjorde detta för att uppfylla två föreskrifter i Mose lag. I Tredje Moseboken står det att en kvinna som har fött barn är oren under 40 dagar, och att ”När hennes reningstid för en son eller dotter är slut, skall hon komma med ett årsgammalt lamm som brännoffer och en duva eller turturduva som syndoffer till prästen vid uppenbarelsetältets ingång.” (3 Mos 12:6). Och i Andra Moseboken säger Gud till Mose att ”Allt förstfött bland israeliterna, det första som kommer ur moderlivet, bland både människor och boskap, det skall du helga åt mig. Det tillhör mig.” (2 Mos 13:2). Nu kan man undra varför detta var nödvändigt för Maria och Jesus att göra detta. Vi tror ju att Jungfru Maria ända från sin tillblivelse var obefläckad om helt ren från all synd, så varför behövde hon då renas? Och vi tror ju också att Jesus var Guds egen Son och redan från all evighet var helgad åt Gud Fadern, så varför behövde han frambäras till Gud i templet?

Svaret hörde vi i de inledande orden vid ljusvälsignelsen: ”Till det yttre fullgjorde han lagens bud, men i djupare mening kom han sitt folk till mötes”. Även om Jesus var Guds egen Son och Maria Guds egen mor, så tillhörde de samtidigt Israels folk och lydde under lagen precis som alla andra judar. Det var således en akt av lydnad och ödmjukhet att de uppfyllde dessa lagens bud fast man kan tycka att de egentligen inte behövde det. Samtidigt var Herrens frambärande i templet också ett tillfälle för Jesus att komma sitt folk till mötes. På Epifania, Trettondedag jul, firade vi hur han uppenbarade sig för tre tre vise männen, som representerade jordens alla folk, och idag får vi höra om hur åldringarna Symeon och Hanna fick möta det nyfödda Jesusbarnet. Evangelietexten nämner tre gånger hur Symeon var fylld av den Helige Ande: ”Den Helige Ande var över honom, (…) den Helige Ande hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias, [och] ledd av Anden gick han till templet.” (Luk 2:25b-27a). Den gamle Symeon kan alltså lära oss att om vi vill möta Jesus, då måste vi uppmärksamt lyssna till den Helige Andes ingivelser och låta oss ledas av honom. För detta krävs ett intensivt böneliv, precis som den 84 år gamla änkan Hanna, som ”aldrig [vek] från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön” (Luk 2:37). Även i vår församling finns det många äldre personer som Symeon och Hanna, som ägnar större delen av sin lediga tid som pensionärer till att be och delta i mässan även på vardagar, och som på ett diskret sätt bygger upp hela församlingen. Vi kan alla låta oss inspireras av deras exempel och bestämma oss för att göra likadant när vi själva blir gamla och inte har något bättre för oss än att be och göra uppoffringar.

Symeon profeterade att Jesusbarnet är ”ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna” (Luk 2:32). Det är anledningen till att vi idag också välsignar ljus. Ljuset är en symbol för Kristus. Om det inte finns ljus så är allting mörkt, och då kan man inte se vart man ska gå, utan man kommer gå in i väggar, snubbla, slå sig och gå vilse. Samma sak händer på ett andlig sätt om vi lever utan det ljus som Kristus ger oss. I så fall kommer vi inte förstå inte hur vi borde leva här i världen för att bli lyckliga och komma till himmelriket, utan vi kommer att gå vilse genom att synda och skada oss själva. Därför behöver vi Kristus, som säger om sig själv i Johannesevangeliet att ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.” (Joh 8:12). Ljuset avslöjar också våra synder. I Johannesevangeliet säger Jesus också att ”Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. Men den som handlar efter sanningen, han kommer till ljuset, för att det skall bli uppenbart att han gör vad Gud vill.” (Joh 3:20-21). Jesus är alltså också detta ljus som avslöjar vår synd och gör våra goda gärningar synliga. Man kan försöka att gömma sig för Jesus och fortsätta att synda, men det vore en lögn. Det enda som håller i det långa loppet är att leva i sanningen genom att komma till Jesus och leva i hans ljus, och då kan vi inte längre förneka våra synder. Och när vi bekänner våra synder för Jesus i bikten och fattar den uppriktiga föresatsen att inte begå dem igen, då kan vi vara säkra på att han förlåter oss.

Herrens frambärande i templet kan också lära oss någonting om två andra saker: offer och lydnad. Maria och Josef kom till templet för att ”offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag” (Luk 2:24). Och den 84-åriga Hanna tjänade inte bara Gud med bön, utan även med uppoffringar genom att fasta. Offer, att avstå från någonting gott som i sig är tillåtet och offra det till Gud, det ger ännu mer kraft åt vår bön. Den första läsningen ur profeten Malakis bok talar också om vikten av de offer som leviterna bar fram i templet å folkets vägnar: ”Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.” (Mal 3:4). Kyndelsmässodagen marker det definitiva slutet på jultiden, och om en och en halv vecka inleds fastetiden, men redan nu kan var och en börja fundera på vad man skulle kunna avstå från under fastan som ett offer. Men det viktigaste offret som vi kan ge till Gud är lydnadens offer, precis som Mariaoch Josef i lydnad uppfyllde lagens bud. Offer kan som sagt ge ytterligare kraft åt vår bön, men de kan aldrig ersätta lydnaden. Kung Saul försökte en gång kompensera sin olydnad genom att bära fram offergåvor som Gud aldrig hade begärt, och profeten Natan förebrådde honom då med följande ord: ”Älskar Herren offergåvor lika mycket som lydnad? Nej, lydnad är bättre än offer, hörsamhet bättre än baggars fett.” (1 Sam 15:22). Alla frivilliga offer som den Helige Ande inspirerar oss till, såsom fastor, måste därför alltid ske i lydnad mot Kyrkan och efter överenskommelse med ens biktfar eller andlige vägledare.

Låt oss därför efterfölja Jesu, Maria och Josefs exempel i lydnad och ödmjukhet, låt oss likt Symeon ledas av den Helige Ande i allt vi gör, låt oss inspireras av Hannas liv i fasta och bön, och låt oss i allt leva i ljuset av Kristus, världens ljus. Amen.