Fjärde söndagen i advent B

Gregoriansk vigiliemässa och högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: 2 Sam 7:1–5, 8b–12, 14a, 16; Ps 89:2–5, 27, 29; Rom 16:25–27; Luk 1:26–38.

Kära bröder och systrar,

Här i Sverige brukar vi som bekant en tendens att snarare fira aftnarna till högtider än själva dagen då högtiden infaller, om det så gäller nyår, valborg, midsommar eller jul. Så ett år som detta då juldagen infaller på en måndag så är risken stor att fjärde söndagen i advent helt äts upp av julaftons föregripande julfirande. Men vi som deltar i denna heliga mässa får i alla fall tacka för möjligheten att dra nytta av denna adventstidens sista, omedelbara förberedelse till julfirandet.

De två föregående söndagarna har fokus legat på Johannes Döparen, som berett vägen för Herren genom sitt asketiska liv och sin uppmaning till omvändelse och dop. Denna söndag är tillägnad adventstidens andra stora förgrundsfigur, nämligen den saliga Jungfrun Maria. Mässans ingångsantfifon, ”Dryp, ni himlar”, på latin ”Rorate caeli” används även i votivmässor för den saliga Jungfrun Maria i adventstiden, så kallade Roratemässor. Och kollektbönen är densamma som slutbönen i Angelus, som traditionsenligt beds varje morgon, middag och kväll till minne av hur ängeln Gabriel kom med bud till Maria och hon blev havande av den Helige Ande.

Jungfru Marie bebådelse utgör detta år även evangelieläsningen i denna mässa. Det är en evangelietext som man läser så ofta under kyrkoåret att den ibland kanske känns lite uttjatad. Den användes senast i mässan den 20 december, liksom på Jungfru Marias obefläckade avlelse den 8 december, och givetvis även på Jungfru Marie bebådelsedag den 25 mars. Men denna händelse har en så avgörande betydelse för frälsningshistorien, samtidigt som texten både innehåller så djupa teologiska insikter och är så andligt uppbygglig att den alltid borde ha någonting nytt att säga oss. Vi skulle särskilt kunna lägga märke till tre aspekter hos Jungfru Maria i denna text.

För det första, Marias jungfrulighet. I Svenska Folkbibelns översättning heter det att ”ängeln Gabriel [blev] sänd av Gud till en jungfru i staden Nasaret i Galileen” (Luk 1:26). ”Jungfru” är en mer exakt översättning av grekiskan än Bibel 2000:s ”ung kvinna”, och antyder redan från början det mirakulösa med denna händelse. Som någon kyrkofader uttryckte det, så var det både passande och slående att när Gud blev människa, då var det genom en jungfru, och att när en jungfru blev havande, då var det med Guds Son.

När Maria frågar ängeln Gabriel hur hon ska kunna bli havande trots att hon aldrig har haft någon man, så har Kyrkan alltid tolkat detta som att hon hade gjort en föresats att förbli jungfru. Hon blev därmed en förebild för alla kvinnor och män som i hennes och Kristi efterföljd avlagt löfte om jungfrulighet för himmelrikets skull, ”vilket är ett utomordentligt sätt att ge sig åt Gud med ett hjärta som inte är kluvet” (Katolska Kyrkans Katekes 2349). Men oavsett om man själv lever i jungfrulighet eller inte så kan Marias jungfrulighet inspirera oss alla att fullständigt hänge oss åt Gud.

För Marias jungfrulighet är framförallt ett tecken på hennes tro, vilket är det andra vi kan lägga märke till hos henne. Katolska Kyrkans katekes säger att ”Maria är jungfru eftersom hennes jungfrulighet är tecknet på hennes tro som ’inte tvekar’ och tecknet på hennes odelade hängivenhet åt Guds vilja. Det är hennes tro som låter henne bli Frälsarens moder.” (n. 506). Vid Johannes Döparens bebådelse krävde hans far Sakarias ett tecken för att få visshet om att hans åldriga och ofruktsamma hustru Elisabet skulle kunna bli havande. Jungfru Maria undrar bara hur hon ska bli havande, och tror utan att tveka på ängelns ord att det ska ske genom den Helige Ande. Under hela sitt liv höll hon även fast vid tron på sin sons gudomlighet, även när hon stod under hans kors. Vi kan således även låta oss inspireras av och ta efter den saliga jungfrun Marias orubbliga tro.

En sann tro och förtröstan på Gud får även konsekvenser i handling, och ger därför upphov till lydnad, och det är det tredje som vi kan lägga märke till hos den saliga jungfrun. Att bli moder till Guds son är visserligen det största privilegiet som någon människa någonsin har fått, men det skulle även medföra många lidanden, uppoffringar och prövningar. Gud ville därför inte tvinga Jungfru Maria till detta. Den helige Bernhard av Clairvaux betonar att den saliga jungfrun var helt fri att svara ja eller nej till ängeln, då han i en predikan riktar följande ord till henne: ”Ett ord från dig, och de olyckliga tröstas, de fångna friköps, de fördömda frias, alla Adams barn, hela ditt släkte blir räddat. Skynda dig, jungfru, att svara. Ge nu ditt svar till ängeln och genom ängeln till Gud. Svara ett ord, och ta emot Ordet. Säg ditt ord, och bli havande med Guds ord. Säg ett flyktigt ord, och ta emot det eviga Ordet.” (Hom. 4.8-9, läsningsgudstjänsten för 20 december).

Lyckligtvis svarade Jungfru Maria ängeln med sitt fiat, må det ske, och därmed sade hon ja till såväl all den glädje som den smärta som hennes gudomliga moderskap skulle innebära, och som ledde till hela människosläktets frälsning. Att göra avkall på sin egenvilja genom att villigt lyda Guds bud och de instruktioner som Kyrkans herdar ger oss, det är någonting mycket dygdigt och förtjänstfullt, och även detta kan den saliga jungfrun inspirera oss till.

Låt oss därför ta den sista chansen att förbereda oss inför julen och öppna våra hjärtan inför Herrens ankomst, genom att inspireras av och efterlikna den saliga jungfrun Marias jungfrulighet, tro och lydnad, och så bli väl förberedda att ta emot vår Herre Jesus Kristus när han kommer. Amen.