Första söndagen i advent B

Gregoriansk vigiliemässa och familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 63:16b–17; 64:1–8; Ps 80:2ac, 3b, 15–16, 18–19; 1 Kor 1:3–9; Mark 13:33–37.

Kära bröder och systrar

Idag inleds adventstiden, och därmed också ett nytt kyrkoår. Adventstiden uppfattas vanligtvis i första hand som en förberedelse inför julen, och det är den också. Men adventstiden utgör samtidigt en helt egen kyrkoårstid med ett mycket rikt innehåll. Advent betyder ”ankomst”, och detta syftar givetvis på Jesu ankomst. Men det finns flera olika sätt som Jesus kommer till oss på. Jesu första ankomst var hans ankomst till jorden när han föddes i Betlehem för drygt 2000 år sedan, som vi kommer att firar på julen om några veckor. Men, Jesus har också lovat att komma tillbaka till jorden en andra gång, vid tidens slut. Och däremellan kommer han dessutom till oss på ett mystiskt, osynligt sätt varje gång vi ber till honom och tjänar honom i våra medmänniskor, och inte minst när vi firar den heliga eukaristin.

Idag på den första söndagen i advent är temat Jesu andra ankomst vid tidens slut, och vi kan lägga märke till tre saker som dagens liturgi uppmanar oss till: vaka, ånger och längtan. För det första: vaka. I evangeliet hörde vi Jesus tre gånger upprepa orden ”håll er vakna!” (Mark 13:33, 35, 36). Vi lever nu i tiden mellan Kristi himmelsfärd och hans återkomst, och Jesus beskriver detta som att ”en man har rest bort [och] lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift” (Mark 13:34). Idag lever många människor som om Gud inte fanns, eftersom de inte kan se honom. Som kristna tror vi dock att Jesus bara tillfälligtvis har farit upp till himmelen och gett oss i uppdrag att ta hand om världen och om Kyrkan medan han är borta. Vi måste därför hålla oss vakna och vara beredda på att Jesus kan komma tillbaka när som helst. Och vad innebär det då konkret att hålla oss vakna? Jo, att troget utföra de uppgifter eller plikter som var och en av oss har fått. Dels har vi uppgifter på vårt arbete eller i skolan och i hemmet som Gud har gett oss för att vi ska tjäna våra medmänniskor och bygga upp samhället. Men vi har också viktiga plikter gentemot Gud själv, som att be varje dag och delta i den heliga mässan varje söndag. Om vi troget utför dessa våra uppgifter varje dag, då håller vi oss vakna och kan vara väl förberedda inför den dag då Jesus kommer tillbaka.

För det andra så inbjuder dagens liturgi oss till ånger. Under adventstiden är den första läsningen vanligtvis hämtad ur profeten Jesajas bok, och i dagens första läsning hörde vi följande syndabekännelse: ”Vi har alla blivit som något orent, en nersölad dräkt är all vår rättfärdighet. Vi vissnar alla som löv, och likt vinden sveper våra synder bort oss.” (Jes 64:6). Denna vers utgör även den andra versen i adventshymnen Rorate caeli. Jesus kom till jorden den första gången för att frälsa eller rädda oss från våra synder. Tack vare att Jesus gav sitt liv för oss på korset har han gjort det möjligt för oss att få förlåtelse för våra synder och försonas med Gud. Men för att man ska kunna få förlåtelse, så måste man också be om förlåtelse.

Adventstiden är därför, liksom fastetiden, en tid då Kyrkan särskilt uppmanar oss att ångra våra synder och be Gud om förlåtelse. Därför hör det givetvis till att under adventstiden göra en väl förberedd, uppriktig och ångerfull bikt. Årets adventstid är rekordkort, bara tre veckor, så det gäller att redan nu i början av adventstiden planera in sin julbikt och andra andliga julförberedelser, som att ta mer tid för bön, meditation, andlig läsning och välgörenhet, det sistnämnda t.ex. genom att bidra till Caritas adventsinsamling till förmån för befolkningen på Afrikas horn, som kollekten går till idag. Risken är annars att den korta adventstiden helt fylls upp av alla praktiska julförberedelser.

För det tredje så borde tanken på Jesu återkomst även upptända en längtan hos oss efter den. I kollektbönen bad vi: ”Allsmäktige Gud, fyll oss med längtan efter din stora dag, så att vi med kärlekens gärningar går Kristus till mötes och ställs på hans högra sida i himlen.” När Jesus kommer tillbaka på den sista dagen så kommer han att döma hela världen. I förra söndagens evangelium hörde vi Jesus säga att på domens dag så kommer det orättfärdiga gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv (jfr Matt 25:46). Tanken på risken för ett evigt straff kan göra att vi uppfylls av viss fruktan och bävan inför Jesu återkomst. Men Jesu återkomst är framförallt den dag då rättvisa definitivt kommer att skipas, synden kommer att utplånas en gång för alla och de rättfärdigas kroppar kommer att uppstå till det eviga livet hos Gud. Om vi bara håller oss vakna genom att troget utföra våra dagliga plikter och kärlekens gärningar, och om vi ångrar oss varje gång vi syndar, då behöver vi inte vara rädda för någonting. Vi får istället förtrösta på aposteln Paulus ord i den andra läsningen, att Gud ska ”ge er fasthet ända till slutet, så att ni inte kan anklagas på vår herre Jesu Kristi dag” (1 Kor 1:8). Då kan och borde vi tvärtom längta efter Herrens dag, i förhoppning om att vi då kommer att ställas på Jesu högra sida i himlen. Amen.