Kristus Konungens högtid

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 34:11–12, 15–17; 1 Kor 15:20–26, 28; Matt 25:31–46

Kära bröder och systrar

Kristus Konungens högtid som vi firar idag instiftades år 1925 av påven Pius XI. Tanken var att framställa vår Herre Jesus Kristus som den sanne konungen under en tid som präglades av flera olika totalitära politiska ideologier, som på olika sätt försökte skapa det perfekta samhället, men utan Kristus och Kyrkan. De följande åren skrev Pius XI tre encyclikor eller rundbrev, där han i tur och ordning fördömde dessa olika ateistiska politiska ideologier: 1931 den italienska fascismen och 1937 den tyska nazismen liksom den sovjetiska kommunismen. När denna kyrka invigdes år 1938 och fick namnet Kristus Konungen, så var budskapet i Kristus Konungens högtid alltså fortfarande högaktuellt. Och inte blev det mindre aktuellt efter att Andra världskriget bröt ut året därpå. Slutsatsen, som är minst lika aktuell idag, är alltså att det inte går att skapa ett perfekt samhälle där alla människor kan leva i fredlig samexistens om inte Kristus erkänns som konung.

Men vad innebär det egentligen att Kristus är konung? Till skillnad från en president eller en statsminister så är konung normalt sett någonting som man föds till snarare än någonting som man väljs till eller förtjänar. Så är det också med Kristus. Som vi kan se på väggmålningen på korets vänstra sida här i kyrkan så hyllades Kristus som konung av de heliga tre konungarna redan vid sin födelse. Men, Kristus har samtidigt levt sitt liv här på jorden på ett sätt som gjorde att han i högsta grad gjort sig förtjänt av sin kungavärdighet. På väggmålningen på korets högra sida kan vi se hur Kristus hyllades som konung då han i ödmjukhet red in i Jerusalem sittandes på en åsna, och i hallelujaversen hörde vi de ord som han hyllades med: ”Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer.” (Mark 11:9,10). Bara några dagar senare skulle dock dessa hyllningsrop bytas ut mot krav på att han skulle korsfästas. Och på mosaiken i korets absid kan vi se den förhärligade Kristus krönt till konung efter sin uppståndelse, en härlighet som han förvärvat genom sin lydnad och sitt lidande för vår skull på korset. Som ingångsantifonen ur Uppenbarelseboken löd: ”Lammet som blev slaktat är värdigt att få makt och rikedom och vishet och styrka och härlighet.” (Upp 5:12). Kristus är därför den fullkomlige konungen: han är född till att vara det och har samtidigt förtjänat det.

Kristus har dessutom verklig och full makt som konung. Man brukar dela en stats makt i tre delar: den lagstiftande, den dömande och den exekutiva makten. Kristus har som konung all denna makt, och han har den över hela världsalltet. Han har den lagstiftande makten dels eftersom han var med på ett fördolt sätt när Gud gav den gamla lagen till Mose, som sammanfattades med de tio budorden. Men framförallt har han genom sitt människoblivande och genom att sända oss den Helige Ande gett oss den nya lagen som är inskriven i våra hjärtan.

Kristus vittnar också själv om att han har den dömande makten. I Johannesevangeliet säger han att ”Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern.” (Joh 5:22-23). Kristus har också den exekutiva makten, dvs. han är den som dagligen styr världen och ser till att lag och ordning upprätthålls. Den första läsningen och responsoriepsalmen i dagens mässa uttrycker detta genom bilden av Herren som vallar sina får och leder dem på rätta vägar (jfr Hes 34:15, Ps 23:3). Och i Johannesevangeliet säger Kristus att han är den gode herden, som ger sitt liv för fåren (Joh 10:11). Gud respekterar visserligen får fria vilja, och hindrar oss inte från att bryta mot den gudomliga lagen genom att synda. Men han leder samtidigt världens gång med sin försyn, och tillåter inte något ont att hända som inte kan föra med sig någonting ännu godare.

I dagens evangelium framställs Kristus dock framförallt som den konung som ska döma hela världen på den yttersta dagen. I detta evangelium uppmuntras vi framförallt att vilja höra till fåren på kungens högra sida snarare än till getterna på hans vänstra, som det heter i sekvensen Dies irae, ”Vredens dag”: ”Låt bland fåren mig få bida, icke getters öde lida, ställ mig på din högra sida.” Detta kan vi uppnå genom att låta vår tro på Kristus få uttryck i att vi utövar de sju kroppsliga barmhärtighetsverken: att ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, klä de nakna, ta hand om hemlösa, se till de sjuka, besöka de fängslade och begrava de döda. Att utföra sådana kärleksgärningar är ett privilegierat tillfälle att göra någonting konkret för Kristus själv, som identifierar sig med dessa de minsta som är hans bröder. Och belöningen blir att få del i Kristi kungavärdighet genom att ”överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse” (Matt 25:34).

Samtidigt utgör dagens evangelium en skarp varning, och understryker vikten av att vår tro på Kristus måste visa sig i handling. Annars väntar ett evigt straff istället för evigt liv. Betyder detta att vi borde vara rädda för domen? Ja och nej. Vi bör alltid hysa en helig fruktan för Gud, men det får inte stanna vid en fruktan för evigt straff, utan borde leda till en fruktan för att förolämpa Gud genom att synda, han som är kärleken, godheten och barmhärtigheten själv. Vi får även lita på att Kristus är en barmhärtig domare, som själv har dömts till döden och hånats som ”judarnas konung” för att vi skulle kunna få evigt liv. Som det heter i Lasse Lucidors psalm från 1685, som återfinns som nr 620 i Svenska kyrkans psalmbok: ”Domen fruktar jag väl stort, eftersom jag illa gjort, men den trösten jag ej glömmer att min broder Jesus dömer.”

När vi idag firar vår församlings patronatsfest, låt oss därför tillbe och hylla Kristus som den sanne konungen, som både är född till konung men också har förtjänat att vara det genom att han har gett sitt liv för oss på korset. Låt oss också minnas att han har den fulla makten över hela världen och att vi kommer att stå inför hans domstol på den yttersta dagen. Och låt detta i sin tur sporra oss att låta vår tro bära frukt i barmhärtighetsgärningar mot våra medmänniskor, samt lita på att Kristus själv inte bara är en rättvis utan framförallt en barmhärtig domare och konung. Amen.