Gregoriansk vigiliemässa och familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Mal 1:14-2:2,8-10; Ps 131; 1 Thess 2:7-9,13; Matt 23:1-12.
Kära bröder och systrar
Det är inte helt lätt för mig som präst att predika för er troende över dagens texter, eftersom både den första läsningen och evangeliet snarare utgörs av varningar till oss präster. I den första läsningen ur profeten Malaki hörde vi: ”Därför, präster, gäller nu detta bud för er: Om ni inte lyder och inte lägger på hjärtat att ära mitt namn, säger Herren Sebaot, skall jag sända förbannelse över er, och jag skall vända er välsignelse i förbannelse.” (Mal 2:1-2a). Och i dagens evangelium förebrår Jesus dåtidens religiösa ledare för att säga en sak och göra något annat (jfr Matt 23:3). Påven Franciskus har ofta talat om klerikalism som roten till väldigt många problem inom kyrkan. Klerikalism kan definieras som att klerkerna, alltså biskoparna, prästerna och diakonerna, på olika sätt missbrukar sin maktposition och sitt förtroende till att vinna personliga fördelar. Som i fallet med fariséerna och de skriftlärda så kan det börja med att man njuter av att alltid få den bästa platsen när man är bjuden på fest och att bli uppmärksammad av alla människor. Men i värsta fall kan denna sorts klerikalism även leda till att klerkerna tillskansar sig materiella fördelar på de troendes bekostnad, eller att de rentav kommer undan med att begå allvarliga brott eftersom ingen vågar anmäla dem, eller ännu värre, för att de skyddas av andra klerker.
Präster och biskopar är vigda för att agera i Kristi ställe, in persona Christi, i synnerhet när de firar sakramenten, men i någon mån är alla klerker inklusive diakonerna representanter för Kristus i allt som de gör. Då gäller det att inte glömma bort att Kristus själv ”gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors” (Fil 2:8), och att han därför inskärper hos sina lärjungar i dagens evangelium att ”den som är störst bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 23:11). ”Tjänare” heter i den grekiska grundtexten ”diakonos”, alltså diakon, och det ligger en djup vishet i att ingen kan vigas till präst eller biskop utan att först ha vigts till diakon, för att påminna om att även prästerna och biskoparna först och främst skall vara tjänare till sina bröder och systrar i Kristus. Denna grundläggande attityd av tjänande är en plikt för alla troende och samtidigt en gåva från Gud, som det hette i dagens kollektbön: ”Din gåva är det att vi rätt kan tjäna dig.”
Ett vanligt sätt att särskilt uppmärksamma prästerna på är att ge dem speciella titlar, inte minst att kalla dem ”fader”. Och i dagens evangelium tycks det som att Jesus uttryckligen förbjuder detta när han säger att ”Ni skall inte kalla någon här på jorden för er fader, ty en är er fader, han som är i himlen.” (Matt 23:9). Protestanter brukar ofta påpeka detta och kritisera det katolska bruket att kalla prästerna för ”fader”. Hur kan man försvara detta?
Till att börja med måste man förstå att prästerna och biskoparna representerar Kristus på ett alldeles unikt sätt. När vi firar och mässan och hör bikt, då talar vi i första person när vi säger ”detta är min kropp” och ”jag löser dig från dina synder”, och då är det i själva verket Kristus som talar och handlar genom oss. Utanför firandet av sakramenten händer det visserligen ofta att våra egna mänskliga svagheter och brister lyser igenom, men vi förblir som sagt ändå i allt vi gör i någon mån representanter för Kristus. Och det är bara i den mån som prästerna representerar Kristus – som i sin tur är ett med Gud Fadern (Joh 10:30) – som prästerna kallas för ”fader”, eller över huvud taget mottar olika former av hedersbetygelser.
Under min tid på prästseminariet i Frankrike så hölls en gång den årliga reträtten av den österrikiske kardinalen Christoph Schönborn. Han berättade att han en gång besökt ett asiatiskt land, och där fick ett helt majestätiskt välkomnande. Vid hans ankomst rullade lokalbefolkningen fram den röda mattan för honom, prydde vägen fram till församlingen han skulle besöka med blomsterblad, och alla försökte tränga sig fram för att böja knä inför honom och kyssa hans kardinalsring. Till sist kände sig kardinalen inte helt bekväm med allt detta och sade till att de inte behövde göra allt detta för hans skull, varpå han fick svaret: ”Du tror väl inte att vi gör allt detta för din skull? Vi gör det för Kristus, som du representerar.” Detta blev en tankeställare för kardinalen, till den grad att han återberättade historien för oss seminarister.
Vi ser alltså att de troende, särskilt inom vissa kulturer, ibland har ett behov av att få uttrycka sin kärlek till Kristus på ett konkret sätt genom att visa vördnad för prästerna. Det gäller då för prästerna att inte ta åt sig personligen av dessa hedersbetygelser, utan ödmjukt ta emot dem i det att de låter dem helt och hållet peka vidare på Kristus. Det som Kristus vänder sig mot i dagens evangelium är när präster och andra religiösa ledare aktivt strävar efter att motta hedersbetygelser och materiella fördelar av de troende och tillägnar dem sin egen person.
Vad kan man då som troende göra för att stödja prästerna så att de inte faller för klerikalismens frestelser? Givetvis först och främst att be för dem, men också att vid behov kärleksfullt ge dem lite konstruktiv kritik. Och om prästerna ibland inte skulle motsvara de med rätta högt ställda förväntningarna som Guds folk har på dem, då kan man åtminstone försöka sympatisera med dem och tänka att de förhoppningsvis gör sitt bästa. Detta gäller i ännu högre grad biskoparna, och i allra högsta grad påven. Påven Franciskus brukar som bekant avsluta nästan alla sina tal med en vädjan om att man ska be för honom. När jag deltog i den allmänna audiensen med honom i Rom i februari 2022 lade han till: ”Mitt jobb är inte lätt!” Och nyligen förtydligade han ytterligare sitt behov av bön med att säga: ”Det här jobbet är galet!”.
Om vi alltid borde be för påven, så får vi göra det lite extra under denna november månad, då påvens officiella böneintention är just ”för påven, att han med den Helige Andes hjälp kan fullfölja sin mission och fortsätta ledsaga den hjord som anförtrotts honom”. Låt oss även fortsätta att be för våra avlidna, som vi fram till på onsdag dessutom kan vinna avlat för genom att besöka en kyrkogård och där be för de heliga själarna i skärselden. Amen.
Fader Gustavs predikningar 