Alla själars dag

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Klag 3:17–26; Ps 23; Rom 8:14–23; Joh 6:37–40.

Kära bröder och systrar

Efter att igår på Alla helgons dag ha firat alla helgonen i himmelen så ber vi idag på Alla själars dag för alla de heliga själarna i skärselden, att de också ska få träda fram helt och fullt inför Guds ansikte och förenas med helgonens skara. Särskilt minns vi och ber för alla våra kära avlidna släktingar och vänner, och om det skulle visa sig att de tack vare våra böner redan är i himmelen, då kan vi lita på att de även ber för oss och att våra böner för de avlidna kommer andra själar i skärselden till gagn.

Som kristna tror vi ju inte att döden innebär slutet utan bara övergången från jordelivet till ett nytt liv, som det heter i den första prefationen för avlidna: ”För dem som tror på dig blir livet inte utsläckt, blott förvandlat: när denna vår jordiska boning bryts ned, är en evig boning beredd åt oss i himmelen.” I dagens evangelium hörde vi också Jesu försäkra: ”Detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.” (Joh 6:40). Som kristna tror vi att människan består av såväl en fysik kropp som en odödlig själ, och den kroppsliga döden innebär helt enkelt att kroppen och själen skiljs åt. På den sista dagen kommer dock alla de avlidnas kroppar att uppstå och återförenas med deras själar, och därefter kommer de gå bort endera till evigt liv för de rättfärdiga eller till evigt straff för dem som dött i dödssyndens tillstånd (jfr Matt 25:46).

Men vad händer då med själen i väntan på den sista dagen? På 1300-talet hävdade påven Johannes XXII i privata predikningar att de avlidna kristtrogna inte kommer att skåda Guds närvaro förrän vid den yttersta domen. Detta stred dock mot Kyrkans traditionella lära att själen omedelbart efter döden kommer endera till himmelen, helvetet eller skärselden, något som bl.a. den helige Thomas av Aquino hade lärt ut, den Thomas av Aquino som Johannes XXII själv hade helgonförklarat. Johannes XXII lärde dock aldrig ut denna heresi i några officiella dokument, och när kardinalerna samlades för ett konsistorium år 1334 för att konfrontera påven med detta så drog han tillbaka sin uppfattning.

Hans efterträdare, Benedictus XII, bestämde sig för att reda ut frågan en gång för alla, och bland det första han gjort som påve var att ge ut konstitutionen Benedictus Deus, som har kommit att betraktas som historiens första ofelbara ex cathedra-uttalande av en påve. Där lär han ut att alltsedan Kristi himmelsfärd så kommer de heligas själar omedelbart efter döden till himmelen och skådar Guds väsen, såvida de inte först behöver renas i skärselden.

Denna lära stöder sig bl.a. på följande verser ur Hebreerbrevet: ”Liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.” (Heb 9:27-28). Här görs alltså en distinktion mellan den enskilda domen som sker direkt efter vår död, och den yttersta domen som kommer äga rum på den sista dagen, då Kristus ”skall uppenbara sig en andra gång” i samband med kropparnas uppståndelse, för att bekräfta vars och ens personliga dom och definitivt skipa rättvisa för hela världshistorien.

Med andra ord så är de kristtrogna avlidna med oss i denna stund, om de så är i skärselden och har behov av våra förböner eller redan är i himmelen och ber för oss. Låt oss särskilt denna dag och resten av november månad därför innerligt be för själarna i skärselden så att de befrias från alla syndens konsekvenser, och låt oss därmed även upptända vårt hopp om att en dag få återse dem i himmelrikets härlighet. Amen.