Vigiliemässa och högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Upp 7:2–4, 9–14; Ps 24:1–4b, 5–6; 1 Joh 3:1–3; Matt 5:1–12a.
Kära bröder och systrar
Man skulle kunna se Alla helgons dag som ett slags uppsamlingsheat, där vi får möjlighet att komma ihåg och vörda alla helgon som någonsin har funnits, inklusive alla dem som aldrig blivit officiellt kanoniserade och därmed inte firas liturgiskt på egen hand. Det var denna oräkneliga skara av helgon som vi hörde om i den första läsningen ur Uppenbarelseboken, och den finns även mycket vackert beskriven i uppräkningen av alla olika kategorier av helgon i den gregorianska Magnificat-antifonen till den första vespern för denna högtid: ”Änglar, ärkeänglar, troner och välden, härskare och makter, krafter, kerubim och serafim, patriarker och profeter, heliga kyrkolärare, alla apostlar, Kristi martyrer, heliga bekännare, Herrens jungfrur, eremiter och alla heliga, bed för oss.”
Men vad tjänar det egentligen till att vi vördar helgonen på detta sätt under denna högtid? Är det för deras egen skull vi gör det? För att citera den helige Bernard av Clairvaux i dagens läsningsgudstjänst: ”Har de någon glädje av berömmet från jorden, dessa som enligt Sonens sannfärdiga vittnesbörd blir ärade av den himmelske Fadern?” Den helige Bernard svarar följande på sin egen fråga: ”Helgonen behöver inte våra hedersbetygelser, och vår hängivenhet lägger ingenting till deras ära. Nej, att vi vördar deras minne, det ligger i vårt eget intresse, inte i deras.” Och han fortsätter: ”Jag måste bekänna att minnet av helgonen i mig upptänder en våldsam längtan.”
Det främsta syftet med att fira Alla helgons dag är alltså inte att uppmärksamma alla ”stackars” okända helgon som aldrig blivit officiellt kanoniserade. De blir som sagt redan ärade i överflödande mått av Gud i himmelen. Nej, det främsta syftet med att fira Alla helgons dag, det är att upptända en helig längtan i oss själva att också bli helgon. Det är därför som dagens evangelium utgörs av saligprisningarna, som är den bästa instruktionsboken som Jesus ger oss för hur vi ska bli heliga och rena liksom han (jfr 1 Joh 3:3). Men det finns även andra definitioner av helighet. Och för att anknyta till vad frågan om vad vår gudstjänst och vördnad av helgonen en dag som denna gagnar till, så kan det vara intressant att se vad den helige Thomas av Aquino säger om förhållandet mellan helighet och religionens dygd. Religionens dygd utgör en del av rättvisans dygd, och innebär den goda vanan att ge åt Gud det som tillkommer honom, i synnerhet genom att fira gudstjänst.
Den helige Thomas skriver: ”Det är genom heligheten som det mänskliga sinnet inriktar sig självt och sina handlingar på Gud. Därför skiljer sig heligheten inte väsentligen från religionens dygd, utan bara logiskt. Heligheten antar nämligen namnet religion i den mån som den ger Gud det som tillkommer honom när det gäller sådant som specifikt har att göra med tillbedjan av Gud, såsom offer, offergåvor, och så vidare. Samtidigt kallas den för helighet i den mån som människan inte bara utövar dessa utan även verk av de andra dygderna för Guds skull, eller i den mån som människan genom vissa goda handlingar gör sig disponibel för att tillbe Gud.” (Summa Theologiae, II-II, q. 81, a. 8).
Att ge Gud det som tillkommer honom genom religionens dygd, inte minst genom att fira den heliga liturgin som vi gör just nu, det utgör alltså en väsentlig del av heligheten, om än ej uttömmande. Men, för att återgå till den helige Bernards och vår ursprungliga fråga om vad vår vördnad av helgonen denna dag egentligen tjänar till, så kan vi bredda den genom att fråga: är firandet av liturgin i första hand till för Gud eller för oss? Och svaret borde vid detta lag vara ganska självklart. Om inte ens helgonen har behov av våra ärebetygelser, hur mycket mindre har då inte Gud själv behov av dem? Slutsatsen måste alltså vara att eftersom Gud egentligen inte har något behov av att vi firar liturgin, så måste den i första hand vara till för vår skull.
Samtidigt ser vi att liturgin såsom vår offentliga och gemensamma tillbedjan av Gud huvudsakligen utgörs av att vi frambär offer till Gud, endera det eukaristiska offret i den heliga mässan eller våra läppars lovprisningsoffer i Timmarnas liturgi. Så även om firandet av liturgin snarare gagnar människan som bär fram dessa offer än Gud som tar emot dem, så är liturgin samtidigt helt och hållet inriktad på Gud snarare än på oss. Att fira liturgin på ett inåtvänt, människocentrerat sätt, där den mänskliga gemenskapen sätts i fokus till den grad att Gud själv hamnar i skymundan, det är en allvarlig förvanskning av liturgins väsen. Samtidigt får man inte heller se på liturgin som någon slags magisk handling där vi med ren automatik skulle kunna tillfoga någonting till Guds oändliga härlighet genom att korrekt utföra vissa ceremoniella riter. Nej, sanningen är att liturgin visserligen är till för oss människor, men i den meningen att den fyller vårt naturliga behov av att göra någonting för Gud som ett uttryck för vår kärlek till honom. Detta är mycket bra sammanfattat i den fjärde allmänna prefationen för mässor på vardagar: ”Vår lovprisning förutan är du den du är, men i nåd låter du oss tacka dig och gör lovsången till en frälsningens källa, genom Jesus Kristus, vår Herre.”
Låt oss därför under denna Alla helgons högtid stämma in i den eviga lovsången till Guds ära som frambärs i himmelen av den oräkneliga skaran av helgon som gått före oss. Låt oss inspireras av deras exempel så att vi alltid ger Gud det som tillkommer honom, både genom att bära fram våra liv som en offergåva till honom i den heliga liturgin, samt genom att tjäna Gud och vår nästa för Guds skull med ett liv i saligprisningarnas anda. Alla Guds heliga, bed för oss. Amen.
Fader Gustavs predikningar 