Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Rom 4:1–8; Ps 32:1–2, 5, 11; Luk 12:1–7.
Kära bröder och systrar
Sedan i måndags läser vi som första läsning i mässan på vardagar ur Paulus brev till romarna, och denna kontinuerliga läsning av Paulus längsta och kanske viktigaste brev kommer fortsätta under ytterligare tre veckor. Idag hör vi om ett av brevets viktigaste läror: att vi, liksom Abraham, blir rättfärdiga genom tro snarare än genom laggärningar. Läsningen av Romarbrevet utgjorde en mycket viktig upptäckt för Martin Luther på 1500-talet och gav upphov till hans försök att reformera den Katolska Kyrkan, vilket som bekant istället ledde till en av de största kyrkosplittringarna i världshistorien. För oss som katoliker är det alltså viktigt att förstå det som Paulus undervisar om på rätt sätt, så att läsningen av Romarbrevet inte leder till att vi drar samma slutsatser som Martin Luther och de andra protestantiska reformatorerna.
Dagens läsning slutar med ett citat ur psaltaren, som även återkommer i responsoriepsalmen: ”Salig är den vars överträdelse är förlåten, den vars synd är överskyld. Salig den människa som Herren inte tillräknar missgärning” (Ps 32:1-2). Om man ensidigt betonar just denna bibelvers så skulle den kunna ge upphov till uppfattningen om en så kallad forensisk rättfärdiggörelse, dvs. en rent rättslig rättfärdiggörelse som inte medför någon som helst konkret förändring i människans hjärta, utan att vi blir frikända genom att synden bara blir ”överskyld” och Herren helt enkelt låter bli att tillräkna oss den. Med detta synsätt innebär inte rättfärdiggörelsen att vi görs rättfärdiga i verklig mening, utan bara att vi erkänns som rättfärdiga av Gud, fast vi i själva verket inte är det.
Inom luthersk teologi betonar man vanligtvis skillnaden mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen. Rättfärdiggörelsen sker genom tron allena och innebär endast att man erkänns som rättfärdig av Gud på ett yttre plan. Detta utesluter dock inte alls den efterföljande helgelsen, då människan i tacksamhet för och som en frukt av sin rättfärdiggörelse försöker leva ett gott liv i enlighet med Guds bud. Detta är dock ingalunda nödvändigt för frälsningen. Inom katolsk teologi betonar vi dock snarare att rättfärdiggörelsen och helgelsen är en och samma process, som börjar med att vi får förlåtelse för våra synder genom att sätta vår tro och tillit till Gud och det som han gjort för oss genom Jesu död och uppståndelse. Men målet är inte bara att vi ska erkännas som rättfärdiga på ett rent yttre plan. Den nåd som Jesus har förvärvat åt oss genom sin död och uppståndelse har nämligen också makt att göra oss rättfärdiga och heliga på riktigt.
I Katolska Kyrkans katekes, nummer 2010, läser vi att ”I nådens ordning tillkommer initiativet Gud, ingen kan förtjäna den första nåden, vid början av omvändelsen, förlåtelsen och rättfärdiggörelsen.” Denna den första nåden och förlåtelsen för våra synder kan vi alltså inte på något sätt förtjäna utan bara ta emot i tro, och därom är katoliker och lutheraner helt överens. Men, katekesen fortsätter också med att säga att ”Under den helige Andes och kärlekens inflytande kan vi sedan för oss själva och nästan förtjäna nådegåvor som är till nytta för nådens och kärlekens växt, liksom för att erhålla det eviga livet.” Detta motsvarar i någon mån helgelsen enligt luthersk teologi, även om en lutheran förmodligen skulle dra sig för att tala om att vi på något sätt kan förtjäna nådegåvor. Enligt katolsk teologi betonas dock att denna nådens och kärlekens växt, som vi kan förtjäna under den Helige Andes och kärlekens inflytande, utgör en naturlig fortsättning på rättfärdiggörelsen, som ”upprättar ett samarbete mellan Guds nåd och människans frihet” (KKK 1993).
Låt oss därför tacka Gud för att han gjort oss rättfärdiga genom tron på Jesus Kristus, och be honom om hjälp att vi för var dag kan växa allt mer i nåden och kärleken, så att vi inte bara erkänns som rättfärdiga utan också verkligen blir det. Amen.
Fader Gustavs predikningar 